CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja om kärlek

Idag är hatet gott.

Idag är hatet gott.

Hej obs obs inlägget nedan är inget simpelt ställningstagande så jag förstår om ni scrollar förbi.

Men med tanke på gårdagens vidriga terrorakter i en konsthall i Turkiet, under en julmarknad i Tyskland och i en moské Schweiz känns det rätt fjuttigt att idag blogga på som om ingenting hänt. Och ändå är känslan sådan när jag scrollar igenom flöden idag – förutom enstaka vad var det vi sa om öppna gränser och en och en annan passivt fredlig hashtag så är stämningen förvånansvärt lugn. Det är både skrämmande och befriande i ett. Skrämmande för att terrorn har blivit en sådan vardag i vår värld att folks inte längre reagerar avsevärt och befriande för att terrorn hur mycket dess överhuvuden än försöker skrämmas, ändå inte lyckas skrämma så pass mycket att världen stannar upp.

Jag vill dock stanna upp. Jag är rasande. Självklart på de som tar sig friheten att på det fulaste och fegaste sättet ha ihjäl oskyldiga människor. Jag hatar öppet både dem och de som har närt dem, lärt upp dem och inte stoppat dem i tid. Jag tänker inte döva det föraktet inom mig. Inte minst andra världskriget har lärt oss hur fult och farligt det är för omvärlden att bara titta på och rycka på axlarna när morden sker. Det är inte synd om de som har ihjäl. Ingen svår barndom i hela världen berättigar till att bli ett svin av globala mått. Men vad göra utav föraktet kan man ju undra då? Hur konstruktivt är hatet?

Vid tillfällen som detta är kärleken till de som förtjänar den, och beskyddande av dem som beskyddas från hatet bör det bästa sättet att göra något produktivt av sitt förakt mot dem som förstör för freden.

Som flykting från ett i Sverige mindre poppis land vet jag precis hur det är att dagligen få höra en massa skit som man får ta ställning till trots att man själv flytt landet och dessutom inte varit där på typ sexton år. Trots att jag förstår att det inte är lätt att gilla ryssen när typ sextio procent av artiklarna i tidningarna (av politiska skäl så klart) handlar om rysk ondska men helt ärligt, det är fan inte kul och det fortsätter hända av en enda anledning – alltför få säger ifrån.

Och då är jag ändå en vit tjej med mörkblont hår, typ normen personifierad, utåt sett i alla fall? Jag får nog inte ens ta emot en procent av den misstänksamheten och främlingsfientligheten som de icke vithyade, icke mörkblonda, icke-kvinnliga individerna får.

Fatta vara icke-vit och icke-tjej idag? Fy fan! Det är inte nådigt. Åka tunnelbana omringad av alla normativa människor som slött läser morgontidningen och ba de där jävla … igen! 

Söka jobb idag. Fan om min familj fått och får kämpa järnet med att tragglas igenom ansökningsdjungeln med våra efternamn (tro mig, ”roade mig” under pluggtiden ibland med att skicka in två sommarjobbsansökan, en med svenskt och en med mitt riktiga efternamn till samma firma med en klockrent rasistisk utgång) – fatta hur det går för den som heter något ”extra suspekt” då?

Terrorismens syfte är simpelt – det att erövra genom att skrämmas. Genom att så ängslan i människors psyke är det lättare att kuva dem. Snälla låt oss inte skrämmas. Låt oss inte kuvas. Låt oss inte gå ondskans ärenden genom att beigefiera det onda men sedan i smyg applicera vår rädsla på dem som inte förtjänar att stå till svars för det.

Låt oss skilja på svart, vitt och de tusen nyanserna emellan.

Det politiska spelet kommer att fortsätta. Gasledningar hit, vapenhandel dit. Slicka rumpan på den och den idag, bojkotta den och den imorgon. Vi är inte en isolerad ö.

Men låt oss på individnivå vara pålästa, källkritiska, ifrågasättande, låt oss se bortom de stora rubrikerna, både i de politiskt korrekta och i de så kallade ”sverigevänliga” medierna. Låt oss fråga vår nästa om vad hon tycker innan vi kommer med våra tyckanden över huvudet på vår nästa.

Låt oss aktivt visa de utsatta nästa, hur värdefulla de är för att vi inte ska sluta oss. Och låt oss så också förbli öppna, som historieböckerna som kommer att skrivas om oss i framtiden.

Puss.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

1 kommentar

  1. Otroligt bra skrivet Kattis!
    Håller med om att det är väldigt tyst. Inte en massa färgade profilbilder, inga #ichbineinberliner eller nå’t. Men som du skriver; överdriv inte medlidande och floskler, dränk terrorn i kärlek i stället!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.