Blogg

Kort jswg.

Säg hej till Charlie* gullisar!

Min sprillans Trek Checkpoint SL 5 i The Crown-ish lack och med kännbar gravel-möter-cykelcross-potential. Precis det jag har letat efter och just varför jag har dröjt så länge med att införskaffa en värdig ersättare till Boone.

Ofc en liten släng av ekonomiångest före

Men sedan så.

Drog en äkta nightcall till Cykloteket Bromma Blocks för att hämta hem snyggingen. Cykeln såg ut och kändes precis som jag hade föreställt mig; I’m all feelings förutom när det kommer till cyklar. Då får ingenting ske av slumpen, slarvigt eller utan en tanke bakom. Påverkar i och för sig feelingen i högsta grad det också men ni fattar skillnaden tror jag.

Gosh så skönt med ett avbrott i veckan vab (inne på dag fem idag vilket uppenbarligen syns på vabrufsen, gå och kamma dig Katja!) och åh så skönt med ett komplett bockstyrestall inför 2021.

Nu ser jag fram emot jungrufärden imorgon! Puss och ni kan ju gotta er i alla 117+ positiva recensioner av cykeln här.

*Charlie för att heter man Checkpoint så får man finna sig i att associeras med Checkpoint Charlie i Berlin, samt för att matcha Archie Cannondale the road bike förstås.

Jag har försökt att bete mig vuxet och moget. Jag har vridit in och ut på argument, pros och cons. Jag har rådgjort med mitt samvete, och ifrågasatt mina verkliga behov. Jag har förstås också tänkt på det där badrummet som behöver renoveras. På den där rotfyllda tanden som bidar sin tid innan den så slutligen spricker och måste ersättas med ett implantat otäckt och mycket kostsamt. På att bilen jag ämnar införskaffa så snart jag får rumpan ur vagnen får gärna både kosta och förhoppningsvis även orka lite mer än att transportera mig mellan verkstäderna.

Men i min fantasi har jag sträckt ut handen och fört fingrarna över ditt överrör, ett kombo av sammetslent och styvt, så fin i lacken och säker i sin ergonomi

klätt av mig helt för att frysa lite, slagit på högtalaren, den typen musik som gör att man vill rida bort i solnedgången och lova alla att man kommer hem fast man vet inte när, downeaster alexa

målat tånaglarna i mörkaste rött, på med yllet och lycran, tightare än tight, svartaste av svart, mörkare än downhillnedfarterna i Schwarzwald

omformat kroppen, gett den styrka och kontroll, in i alter-egot som inte darrar på handen ens när nedförslöpan är brant och gruset rulligt, inte ens när erosionsrännorna beter sig som flytande serpentiner, inte ens när kurvan är tightare än vad som borde vara möjligt att cykla igenom

på med nya klossar på skorna, ljudet av klossarna mot golvet, klack klick klack, det ljuva ljudet av ett äventyr to come

skänkt en tanke åt stackars lilla Boone – som aldrig blev så bekväm eller rolig att han fick ett smeknamn – men inte mer än just en flyktig tanke.

Har känt mig så ensam utan dig. En värdig ersättare till Boone, och före Boone Ridley. En grushoj som är både snabb och bekväm, lätt och styv, redo för korta dagliga bikefullnesstunder för att ladda ut och ladda om och vara mitt finast fungerande jag men också för långa äventyr.

Åh Charlie. Vi har aldrig setts i verkligheten och ändå har jag klickat på ja, ja, ja. Hittills har du mest bestått av en välutvecklad teknisk specifikation som tillsammans med den tilltalande designen gör att jag ser dig som min perfekta partner in crime i vått och torrt, så länge det är off tarmac.

Ikväll så möts vi så äntligen i köttet kolfibern.

Vad är det med oss alla i år egentligen?

Inget konstigt, det är bara det att vi lever, tränar, tråkar, trånar i en dimma. En dimma som varken upprör eller tröstar. En dimma som bara är

Som en lagom värmande gråmelerad yllebuff

Som ett frostat fönster på ett anonymt hus på vägen till jobbet

Som en årstidslös tur genom Malmös strandsnår

Som saaben på något av sina äventyr genom sverigelandet

Som mjukaste färgen i bw.

Som en oktobergränd i Krakow

Som ryttaren jag möter på julparundan

Som Themsen några timmar före Gilmour på Albert Hall

Som ett grynigt foto på en mittiveckanträning

Som Samarkanda när hon inte kommer

Som det halvsovande vidundret du tyckte var både roligt och lite läskigt mamma under en av våra små vandringar

Som en syntlåt om a lonely world

Som Lögarängen mot ett osynligt mälarhav.

Sådan är dimman. En grynig dagdröm som inte går att vaccineras mot. Jag längtar till att cykla ut i solen.

I could be brown, I could be blue, I could be violet sky
I could be hurtful, I could be purple, I could be anything you like
Gotta be green, gotta be mean, gotta be everything more

tänk att det där omklädningsrumsgolvet är så isande kallt att inte ens en halvtimme löpning plus fanochhansmoster på gymmet värmer mina fötter,

stoppar tillbaka hjärtat där det hör hemma, innanför bröstkorgen

Why don’t I walk out the door

Fredag bästa läsare.

Vad ska vi göra idag, frågade jag lillkorven imorse. Titta i julkatalogen och köpa alla leksaker mamma, blev svaret.

Well, jag vill inte vara sämre så här kommer den, min materiella (obs obs) önskelista för julen 2020. Let’s fönstershop:

Det är visst något med kombot svart och skärt som gör oss cyklister (särskilt kvinnliga sådana, bara att erkänna) sådär svaga om knäna och starka i övertygelsen om att måste ha. Fast helt ärligt, jag behöver ju ett par nya snabba cykelglasögon. Behöver. Hade faktiskt köpt dessa Rapha Pro Team Frameless tidigare men de är fortfarande off lager :'(

Jag älskar mat. Ni som läst länge vet dock att jag är sämst på att orka följa recept vilket gör att jag gör mig bäst på att få till enkel och snygg vardagsmat men sämre på avancerade helgpåhitt som kräver tålamod och just – recept. Då hejar jag hellre på med ett glas gott i handen eller sätts på en konkret uppgift, typ “hacka löken Katja, klapp på huvudet”. Vélochefs böcker är därför perfekta för mig. Få ingredienser. Inget jätteavancerat. Blir gott och visuellt tilltalande. Och matchar perfekt med både öl och vin. De första två böckerna fick jag som recensionsex, vad sägs om Food for adventure också Gawell Förlag? *ler gulligt*

Inget snack om den saken, den här saken aka Chêne Raw Cuff är perfekt. Det finns en tillhörande ring också. Kolla formerna. Kolla finishen. Skultuna design at it’s finest. Åh nej jag kommer inte låta bli att åka förbi bruket och testa dessa. Smycken är kul. Och lokala bruk måste stöttas. Bra, där har vi en rimlig anledning. 

En måste matcha sina smycken med cyklarna, det är sedan gammalt. Den här hösten har jag barskrapat cykelinternet på jakt efter en GB att både gruscykla och crossa med. De är ju inte faktiskt inte så många när det kommer till kritan. Trek Checkpoint SL5 känns just som en sådär lyckad korsning mellan modernt och klassiskt och så har den fått idel positiva recensioner vilket ju bådar gott. Tyvärr är den ju inte gratis men vilken bra cykel är det?

Skitsnygg är den och på köpet tunn, Petra-västen från Café du Cycliste. Normalt är jag smått anti tunna västar eftersom de brukar sakna bakfickor. Och backfickor är essentiellt för en som vill ha nära till kameran. Orka ta av västen och fladdra varje gång man vill fota någonting på turen? CdC har löst det med ett hål i ryggen, så en kommer åt tröjans bakfickor. Simpelt. Genialt. Ge mig tack.

När jag har skramlat färdigt med mina armband på min Checkpoint SL5 och fått i mig något gott ur Vélochef så har jag inget emot att gosas in under den här makalösa gröna pläden från Svenskt Tenn. För nätta 8000 kr får den dock tyvärr ligga kvar där på Strandvägen och mysa ifred. Jag myser kvar under min gula Klippan jag har fått av min Nadja i Göteborg. Som en varm behövlig kram känns det varje gång jag täcker benen med nadjafilten.

Nä nu får det räcka med fönstershopping. Men listor är ju kul. Att få är härligt. Att ge är dock mysigare. Har alltid tyckt det och kommer alltid att tycka det. Kanske är det för att jag får mer av att ge? Eh. Konstig formulering. Whatever.

Glöm nu inte vad som är viktigast i livet. Förutom cyklarna, det vill säga. Puss

De är ett gäng men de tar sig. Mina små stora fantasifulla posters som jag hoppas kommer att lysa upp väggarna och hjärtan hos cykel- och inredningslovers i stugorna out there. Jag har under en tid jobbat med två parallella serier. En med en knippe klassiska cykelinspirerade konstposters utan någon större inredningsanpassning. Och så denna ni tjuvkikar på här och som går under arbetsnamnet ABC of Cycling. Serien är inspirerad av duktiga Ida Söderlunds lekfulla alfabetposter som hänger ovanför Ivars leksakskök och av samtida cykelkultur. Ingen mindre än min bättre cykelhälft Anna har också frivilligt bistått med sin häftiga fantasi och braiga engelska.

Puss och butiken öppnar någon gång vid årsskiftet.

Kan ni förresten gissa vad några av de andra bokstäverna kommer att vara?

Det sägs (eller var det Freddie som sa det i en Queen-låt som fastnat forever?) att pain is so close to pleasure. Och jag kan bara hålla med. Särskilt om det sker till toner värda miljoner, lyssningar alltså.

Utifrån statistiken vet jag att mina gamla intervallmixar är fortfarande poppis. Zwift eller inte, ibland vill man bara köra skiten ur sig till en gammal hederlig spellista. Med hjälp av watten, pulsen, borgskalan eller bara feelingen. Men visst, även Zwift gör sig fint till musik.

Jag är ett stort fan av klassiska intervaller – fyror, åttor, ettor osv. Jag vet att det är ett kanske inte sådär jättespännande men likväl effektivt träningssätt som gör stor skillnad både inom- och utomhus.

Den här styrkefyror-releasen är rätt syntig och lättsam i sin approach. Men misströsta inte – följer ni schemat kommer ni att ha svinont. Jag lovar. Och ni får också lova mig en sak, eller tre:

sak ett: Värm upp ordentligt, jag menar o r d e n t l i g t

sak två: Se verkligen till att växla mellan lätt och tungt, mellanmjölkandet har aldrig lett till starkare ben.

sak tre: Varva ner, också det ordentligt.

Här kommer det –  tryck på hjärtat för att lägga till listan i ditt spotifybibliotek:

Ca 20 min uppvärm, sedan 4×4 min mos resp. pulsmys följt av ca 20 min nedrull och ca 5 min på golvet-blund.

För utförligare förklaring, bra inlägg här.

Puss!

Katja

Hela morgonen har jag känt den smeka mitt ansikte ansikte och locka mig ut. Den friskaste krispelikrispigaste av alla solar där ute –

vintersolen ❆

Gammal som skogen är den, och lika kär – pålycringsproceduren. Gammal är också den av förra lägenhetsägaren ärvda tapeten om än inte lika kär…

Tar sikte mot Mycklinge & beyound (för er som inte bor i västeråstrakten så är det i alla fall en hel uppsjö sköna grusvägar runt Mycklinge & beyound) men _råkar_ som vanligt göra ett gäng avstickare i skogen

Det är ju så himla härligt att mosa frostnupen stig!

Och så träna lite lerskills på köpet för nej, under den tunna isytan är det precis lika gyttjigt som tidigare.

Än har inte november kapitulerat helt i vår del av landet.

Men den där härliga vintercyklingkänslan är ändå inte sen att infinna sig. Även stålis min förbenat tunga traktor är på piggt humör och leverar om inte fart så i alla fall sjysst wattage, eller är det benen som mår helt okej trots gårdagens löpning?

Tänk så mycket ett par dagars helt okej sömn gör för humöret. Det måste förstås firas med en dans.

till den här

Hejdå black friday, hej hej green friday. Och hej så hjärtligt älskade vintercyklingen.

Puss och hoppas att ni också snott åt er lite vinterljus idag!

solkatten

Jämn och ständig självkärlek, that’s not my thing. Har i ärlighetens namn i smyg alltid undrat hur det är fatt med de som faktiskt älskar sig själva konstant och hela himla tiden. Är de psyko eller lever i en livslögn? Hey vi är alla defekta på något sätt, är inte däri härligheten ligger? Det är inte för inte vi är skapta så pass komplexa att vi är ömsom överens ömsom osams med oss själva, så att man inte stagnerar och blir förnöjd och egal. Sedan är det ju förstås obra när vågen tippar över på den negativa sidan. Dit vill vi inte och dit bör vi inte.

Och så den där kroppskärleken. Varje gång jag får för mig att offerkofta ner mig totalt när jag plötsligt finner [infoga valfri kroppsdel] ful och ond så tänker jag på farfars ord – enda gången man är fullständigt salig och smärtfri är i graven, och dit vill vi inte.

Ja dit vill vi verkligen inte.

Vart vill jag komma?

Till duschen, schampot och sockerskrubben så klart.

Älskar ligga här, svettig och dan, och må mig och känna harmonin.

Självkärlek de luxe, tacka fan träningsendorfinerna för det.

Puss och glöm inte njuta av livet babies

Känner mig för ett ögonblick som en sådan där modern kvinna på språng™ som äter, dricker, mailar, ligger och sköter pensionen och aktierna samtidigt som halvspringer med de höga klackarna smattrandes mot asfalten. På väg mot ett tydligt definierat mål, som sig bör för kvinnorna som mäter sitt värde i antal kontrollstationer på vägen mot Framgång AB.

För ett mycket kort ögonblick, alltså. Bara under tiden jag trycker i mig en fralla från April som jag sköljer ner med äppelmust medan jag rör mig de tvåhundra metrarna gata ner och sedan fem hissmeter upp till gymmet.

Jag äter fort för att jag är svinhungrig, har bommat mellanmålet vid fyrasnåret. Mitt enda mål är att styrketräna mig trött men inte så trött att jag blir sjuk igen. Mitt tidsmål är att hinna göra det innan klockan blir för mycket och jag blir för låg och övertrött.

Klinkergolvet i omklädningsrummet är svinkallt och halt trots avsaknaden av de hundratals fötter som solkar ner det i pandemifria tider. Förutom mig är det en ensam äldre dam som byter om några skåpraddor längre bort.

I trappan upp till gymmet krockar jag nästan med en man. Hej, hör jag mig själv säga. Hej, svarar mannen.