Har det inte slagit er ibland att så fort man tar på sig sina cykelkläder så förvandlas man litegrann? Har ni ibland inte träffat nån off-bike och tänkt åh herregud, är det samma person ens?
Att klä på mig för cykling är en närmast helig ritual. För det första så avskyr jag att ha bråttom när jag ska klä upp mig för min favvosyssla på denna planet. Som jag skrivit förut så gillar jag att först klä av mig helnaken, kontrollera så jag är fin och fräsch och sedan påbörja påklädningen. Det gärna till musiken som jag vet kommer att försätta mig i den stämning jag önskar påbörja min tur i. Ska jag ut och myscykla med några vänner går lättsamma låtar varma. Ska jag köra intervaller med kaxiga snabbgubbs gäller det att peppa upp sig med lite tyngre musik. Ska jag tävla gäller vissa särskilda låtar osv. Har nåt jobbigt hänt och jag ska ut och hoja för att skingra tankarna så är domedagstonerna nära.
Oavsett så vill jag göra påklädningen till en medveten, njutningsbar handling. I början av min ”cykelkarriär” kunde jag ibland störa mig på att det var så mycket pickel och krångel med cykelkläderna. Så många olika delar ska på i precis rätt ordning för att de ska fylla sina syften och ge mig den eleganta cyklistlooken jag vill åt.
Samtidigt som jag klär på mig och mitt yttre ändras sker även en inre förändring. Vissa av mina sidor får stiga åt sidan för att ge plats åt andra sidor som hör till cyklisten Katja. Till Cykelkatten. Min hållning ändras. Mitt leende ändras. Mitt sätt att prata ändras. Min artikulering ändras. Väldigt lite, knappt märkbart för dem som träffar mig ofta – men det ändras. Undermedvetet går jag in i ett tillstånd där jag är både hundra procent mig själv samtidigt som jag utgör en del av den stora skådespelet som ju är Cykel. Jag är avslappnad, jag är sann, jag är fri – men jag spelar ändå med i spelet och jag har min roll.
Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Däri ligger den stora mystiken. Vad är det som egentligen som sker? Går man tillbaka till sitt egentliga, uppriktiga jag? Eller förvandlas man kanske till en ny person, en person man vill (eller inte vill) vara men som man inte förmår vara utan cykelplaggens skyddande lager?
Och sedan säger de att det inte spelar nån roll vad man har på sig. Pfft!
Känner ni igen er? Hur känns det för er, sker det någon förvandling eller är ni precis samma med eller utan cykelkittet? Varför är det så?
jo men visst är det så! Inte för att jag har en ritual kring påklädningen. Jag irrar mest omkring för att hitta allt. (Bortsett från tävling, då är det noga och fullt av rutiner) Men det händer något när allt är på. Framförallt när kepsen sitter där den ska! Jag blir cyklisten på något vis. Det tillståndet jag trivs bäst i. Känner mig starkare och snabbare i lycka. Sambon blir lite snyggare.
Tror att det kanske handlar lite om att gå in i en roll, en identitet eller i ett sammanhang. Det syns vad jag gör och vad jag står för. Lite som när jag tar fram biståndshandläggarrösten i jobbet. Då gör jag allt det där jag helst av allt undviker privat, ringa, prata i telefon eller ta obekväma beslut.
På cykeln vågar jag också mer, eller snarare i cykelsammanhang. Supersocial, kunnig etc.
Ja exakt så känner jag med jobb med! I min roll vågar jag allt sånt jag undviker som privatperson ;)
Klart det blir skillnad kolla bara vad som händer med Clark Kent när han får på sig Lycra!.
*googlar och dreglar*
Oj… det har jag inte haft en tanke på. Jag tror ändå att jag är ganska det samma privat som på cykel. Även om cykeln får mig att slappna av mer. På jobbet är det en helt annan 5a, där går jag in i en roll av mitt yrke men där jag ändå försöker spegla mig själv… svårt och svammligt!!
Vore så häftigt att se dig på jobbet nån gg! Du är nog grym då :D
Hmm, svårt det där. För mig beror det väldigt mycket på. Ibland tänker jag inte så mycket på vad jag har för cykelkläder medan andra gånger så är det väldigt viktigt. Passande oavsett.
Ska jag ut på en långrunda eller cykla lvg med nya folk så lägger jag lite extra energi på de och har en målsättning att alltid se stilig ut på cykeln och bredvid.
Och det lyckas du med vännen :)
Jo alltså. Nåt händer ju. Ber att få återkomma i ämnet.
*spännande*
Som Jonas säger beror det såklart på, men generellt så stämmer det och jag tror det är naturligt. Jag skulle inte ha att jag blir en annan, men jag accentuerar nog olika sidor hos mig i olika sammanhang. Vardagsskjotan innebär lite mer av den ansvarstagande, mtb-kläder lite mer av 5-åringen, lvg-kläder lite mer stil, snickarkläder lite mer av den familjeärvda ocentrerade tummen… Och rituallängden beror på vad man är påväg till. Men att det kan vara en ritual att klä sig, det blir tydligast när man ska klä sig i full kostym :)
Full kostym! Alla män borde ständigt ha full kostym på sig. Förutom när de cyklar. Men annars – ständigt.
Nja. Då förlorar det lite av sin effekt. Imho.
En annan bra grej med att ha en lite längre genomarbetad ritual är att det lättare blir rätt. Stressar man från jobbet kan man glömma ett pulsband som ska sitta tre lager in.