Blogg

God lördagsmorgon folks! Ute är det fullt med härlig snö, Kalla har tagit årets första OS-guld och skidlängtan är stor – det får bli till att preppa och valla gammskidisarna i veckan, ångrar nästan att jag inte gjort det till nu i helgen!

Men det bor en ännu större längtan i min hopplösa cyklistkropp. Jag har ”hintat” om det på insta och jo, the rumour has it –

jag har äntligen blivit med en egen och framför allt ny och katjafittad mountainbike!

Katjas tidigare mtb, kort om:

– Beg. vit supersnygg men en storlek för stor Grand Canyon Al 26”. Köpt av en kollega i syfte att tjäna som vintercykel. Blev mer än så. Första CX-tävlingen (Karlstad 2014) kördes på den. Många skoj turer bl a uppe i Järvsö, i Sveg. Bidrog mycket till bättre CX-teknik. Omnämns även i CYKLISTPODDEN #2 som en av Annas vurpcyklar.

– Beg. grå-röd mindre snygg och mycket tung men ganska rätt i storlek Crescent Freke 27,5”. Lånad av Valle under graviditeten – många kanonturnering bl a Björnlunken, Norbergs mtb-bana m fl, friköpt senare, bor nu hemma hos Johan i väntan på bättre tider hos någon annan ägare. 

Jag och Jonas (som trots att han främst randonnéat under de senaste åren är en duktig mtb-åkare i grunden och min goda rådgivare i skogshojfrågor) har länge funderat på vilken maskin som skulle passa bäst för mina behov 2018. Det måste vara en prisvärd (småbarnsföräldraekonomi plus 2018 är ett comeback-år etc.) men läcker och raceduglig cykel som levererar fart men även gör sig bra i brötig terräng.

Årets mål är nu satt och det blir – tadaa! – crosscupen 2018/19. Och i år blir vägen dit något annorlunda än förr. Istället för det tidskrävande landsvägsnötandet (som jag inte tänker låta bli helt, bara hålla nere på av träningstidsnöd- och omväxlingsskäl) så blir det för det mesta mtb och ju längre säsongen lider, grenspecifik teknikträning.

Men självklart blir inte mtbn enbart ett verktyg inför crossäsongen. Jag har ju som ni vet längre nosat på den grenen och i år blir det till att ge den en stor, fin och ordentlig chans! Med ett gäng race och så.

Så i torsdags var vi iväg till bästa Stenströms Cykel där Sören & Co. var vänliga nog att ”bygga” en bana till mig så jag kunde testa de utvalda cyklarna och känna på svängarna och sådant. Och det blev en…

…

NÅ?

Nä ni. Det berättar jag när den kommer vilket blir någon gång i mars. Men gissa på den som törs 😜

Nu blir det en vintrig utflykt med lilla familjen min. Puss på er.

När kiddot har somnat…

åker kattmasken på.

nä skojar. Blir ju svettigt under! Gamm-fizikisarna åker på för det är dags att –

lida en sväng förstås! Det är förstås intervalldags.

Monarken är redo som aldrig förr (Monarken är iofs alltid redo, mer än vad man kan säga om mina ben)

och fjärrkontrollen likaså.

Är ju oldschool och har inte börjat med Zwift än. Har i ärlighetens namn ingen större lust med det heller – ännu. Orka passa racetider etc. när man har en spädis. Men nästa år så! Kanske börjar med Snapchat då också (vink vink Frida!)

Tränar oftast ”egna” upplägg som ettor, trettiosekundare eller dylikt eller kör något klassiskt GCN-upplägg som idag. Kort och effektivt blir det på hemmaplan!

Tränar en del enbensstyrka – är ju så ruggigt snefördelad styrkemässigt (höger stark, vänster klenare) så det är ett bra måste. Tips till alla btw, inte bara skeva som en annan. Jobbigt är det men värt.

Och tränar också lite core-på-cykel så att den där lycramagen känns mindre lycra och mer stål if you know what I mean.

Korta pass är verkligen inte allt – men man blir bra slut ändå så här i hettans stund.

Sötebrödis kiddot vaknar upp (oftast när jag är mitt inne i en intervall så klart, men det är lite charmen det också)

Blir överfallen av ett svetto till mor

buskalas!

Ja ungefär så här går det till när jag tränar inomhus nuförtiden. Det gör så gott.

Glad fredag från oss! 💪🐱🐣

Wii sen kväll med lite egentid-lyssnartid?

Plötsligt blev torsdagen lite färggladare eller hur.

CYKLISTPODDEN är ju tillbaka med sitt andra avsnitt. Det speciella med det här avsnittet är att det innehåller ett inklipp från den allra första, spontana inspelningen som gjordes för typ över en månad sedan men som tyvärr inte fick komma ut i sin helhet pga. det något taskiga ljudet och perfektionisten till Katja. Så här i efterhand är jag glad att inklippet är med – jag har lika kul när jag lyssnar på det som när vi spelade in det! (och ni lär förstå vilken del det är när ni lyssnar)

I övrigt beskriver vi avsnittet så här:

CYKLISTPODDEN har kommit på att det vore bra med en presentation av oss som gör den. Därför bjuder vi på en rafflande resa in i våra innersta cyklistväsen. Vilka slags cyklister är vi? Hur började våra respektive resor? Hur träffades vi? Varför bär vi inte rosa? Och sist men inte minst – om hur vi träffade marken. Gång på gång på gång. Voilà säger Katja och Anna!

Podden finns nu på iTunes, acast, förstås hemma på SoundCloud eller direkt här. Trevlig lyssning och tänk att vår älskade cykling tar mer och mer plats i media för varje lyssning. Ballt och välbehövligt eller hur?

Glöm inte att prempa på uppdateringarna på CYKLISTPODDENS facebooksida och så gilla oss i alla kanaler förstås. Vi lovar att återgälda med kärlek och ännu fler bra och dåliga cykelskämt.

Puss & gnatt, imorgon ska vi snacka roliga grejer.

Hej folksis! Howyoudoin? Jag är tyvärr lite krasslig vilket är surt ty jag hade velat gymma på lokal idag. Får istället säkra med att hålla mig på (hemma)mattan och undvika några större fysiska utsvävningar. Jag är ändå inte speciellt bitter, är liksom min tredje krasslighet på över ettochetthalvt år så gör följande saker:

☕ leker med min son, herregud vilken succé tittutleken är egentligen. Den som kom på den måste varit ett lekgeni

☕ har spelat in podd med Anna! (och Ivar, tack för ditt tålamod) Alltså alla borde spela in podd. Själva inspelningen är nästan det roligaste. Det är nästan så att de bästa fraserna kommer innan man hunnit trycka på den röda inspelningsknappen. Och så är det noga med kaffe och goda tilltugg till förstås – det är ju minst lika mycket för vår skull som vi gör detta. Anna är förresten fantastisk. Pondus och humor och ödmjukhet i ett. Jag ska förstås försöka mixa ihop kalaset så snart som möjligt och lägga upp. Tittut-leken prioriteras, ni vet

☕ försöker bestämma mig för vilken MTB – för jo, den enda nya cykeln i år blir en mountainbike – jag kan se mig cykla på i sommar. Jag har fastnat för ett par modeller och troligtvis blir det en Trek. Har alltid gillat det märket och deras geometri passar mig fint. Finns en bra deal på en sjysst Trek just nu. Det blir ingen dyr historia eftersom det finns annat att lägga pengar på i år men jag ämnar försöka bli rätt snabb på den oavsett

☕ fortsätta beta av Mad Men, käka choklad och ba må bra. Jag har ärligt talat aldrig mått så bra… och så lugnt som jag gör nu (har ju bara tagit 32 år) Vilket gör det rätt enkelt att som i gårdagens inlägg i allmänna ordalag öppet skratta åt mina diverse tillkortakommanden och fysiska formdippar istället för att ängsligt redovisa det minskade midjemåttet för att bevisa något för mig själv och andra. Att driva med sig själv är överlag en bra metod för att minimera risken för kroppsångest – tips tips. Vi som är lästa av många som tränar har där ett särskilt ansvar tycker jag. Men om ni prompt vill veta midjemåttet – tänk Mad Men-Joan om hon vore cyklist. Och på tal om Joan så är det snart dags att bli rödhårig igen…

…och på tal om tillkortakommanden så kommer ni att älska vårt kommande CYKLISTPODDEN-avsnitt. Och älska er själva och cykling ännu mer efter det.

Nä nu pippar Don Draper med en ny brud igen, måste slita mig från bloggen och fortsätta kolla så jag inte missar något viktigt här.

Krya mig och puss på er.

Hej det är så skönt att slippa vara någon himla målgruppsanpassad förebild för här kommer det –

jag känner mig i perioder som världens klenaste cyklist. Och då jämför jag mig förstås inte med andra – vilka det nu skulle vara, som sådan där amatörtävlingscyklist vet jag bättre än att mäta mig med andra än i realtid med de i samma klass på fysiska race – utan enkom med mig själv.
Jag är postgraviditetsöverviktig (och allmänt mycket hungrig) och därmed fortfarande tung. Det märks i backarna kan jag säga! Tur jag inte har någon bergscykelresa inbokad i år så jag slipper backförnedringens offerkoftiga tårar (även om bastuvärmen nog skulle hjälpa kilona ner på traven). Eller kanske otur. Beror på hur man ser på saken.

Mitt flås är under all kritik. Jag låter som en sönderrökt borstbindare var gång jag företagit mig en intervall eller två. Hittills har jag inte kört ett enda pass med pulsbandet på men jag-vill-inte-veta. Eller jo, det vill jag förstås men jag måste nästan ha en whisky redo ståendes bredvid monarken för att lugna nerverna efter att resultatet kommer svartpåvitt i cykeldatorn. Lägst wattage i världen, ungefär.

Corestyrkan är också rätt låg. Jag är annars queen of core (QOC) och har ofta roat mig med att impa på gymfolksen genom att uppvisa värsta coreövningar med tunga vikter. Nu roar jag mest min babyson genom att med förvriden min ramla ihop i en hög på golvet efter att ha genomlidit mina tio reps lamast core i stan.

Benen, de rakas mer sällan än vad som anstår en som en gång myntat #lidamedstil-devisen . Snart kan jag faktiskt binda borst… nä don’t even go there. Turligt nog har jag ljusduniga ben så jag kommer undan med det

Fast shit nu vet ju ni om det. Lovar dock att ha rakat dem när det är dags för oss att cykla ihop :*)

Och så ryggen, främst ländryggen. Ojoj så klen den känns igen. Den som hade tagit tre års nötande att köra in…

Klen, så klen. Vissa (tröttare) dagar undrar jag om jag någonsin blir mitt starkaste jag.

Egentligen kan man ju tycka att jag snackar strunt. Frågar man exempelvis Hoppetuss så kommer han att svara följande:

Min mamma är starkast i världen. Outtröttligen bär hon runt på mig hela dagarna, lyfter upp mig från mitt babygym där jag är king of sprättande (KOS), mitt babyskydd, min babysitter, vagnen, sängen, skötbordet, soffan, myskuddisen, dansar runt med mig, bär runt på min vagn trappa upp och trappa ner, traskar mil efter mil med den tunga vagnen med mig i i de brötiga vinterförhållanden så att knäna värker, lagar mat, tvättar, diskar, städar, handlar, bär ännu mer, kånkar, sjunger sånger, träffar sina vänner och andra mammor så jag får nya bebisvänner, håller koll på mig nattetid och dagtid och alltid. Trött är hon hela tiden men orkar ändå. Och jo mamma cyklar också. Det säger pappa för jag sover varje gång hon är ute så jag har ingen koll själv riktigt. Sval är hon dock varje gång efteråt och smakar lite saltigt när man ska äta efteråt. 

Eller så kommer han att svara oäähaiii-ghee och le sitt stora tandlösa leende istället. Vilket betyder ungefär samma sak som ovan

och då påminner jag mig om att jag visst är mitt starkaste jag. Starkare än någonsin, för jag orkar så många fler sysslor än förr. Cykelstyrkan, den kommer så småningom. Bråttom har jag då inte och jag är bombis på att tiden är min vän, för jag vill inte ha några skador eller känna stress över det som jag utövar enbart för lyckans skull. (Och så har jag förstås researchat metoderna och läst massor om kvinnliga cyklister som fått barn, men det är en annan femma)

Och visst kan jag ibland tillåta mig att sakna formen. Det hade ju tagit så många års hårt arbete att komma dit jag var innan jag bonkade (jobbet) och sedan blev gravid (livet). Då hjälper det att tänka att jobbet inte är gjort i onödan. Styrkan och farten finns där även om jag får gräva djupt. Tids nog är jag där igen –

– en QOM, en QOR och en QOS (som i queen av sprättande alltså).

Puss och ge aldrig upp att försöka vara snälla mot er själva även om det tar emot i början.

Hej.

Först ba innan jag har glömt. Jag har tills vidare inaktiverat mitt twitterkonto. Har gått och varit småless på tjänsten ett bra tag och igår var det dags. Twitter är ett fantastiskt redskap för snabb tillgång till cykelnyheter och bra kontakt med andra nördar men tyvärr så måste man först gallra igenom en masse ovidkommande jox och halvt glömt vad man är ute efter innan man är framme vid det man är faktiskt intresserad av. Det där korta skrivformatet gör det dessutom inte svårare för alla de där självutnämnda experttyckarna att klämma ur sig sina svarta eller vita (aldrig både och!) påståenden och en annan som mår fysiskt illa av antingen-eller-åsikter blir bara provocerad och (av egen maskin så klart) involverad i onödan. Efteråt känner jag mig alltid som en redig idiot som har suttit och diskuterat exempelvis barnuppfostran med någon snubbe utan barn bara för att snubbens barnuppfostranåsikt råkat kommit upp i mitt flöde. Snubben är efter diskussionen fortfarande säker på sin sak medan jag mår illa och är sur på mig själv som har gått i den mediala fällan. Är man som jag – HSP och filterlös i skallen så bör man nog avstå sådana tjänster. Jag kommer förstås att sakna Twitter och surra hoj med alla underbara och kommer ni exempelvis ihåg när jag representerade Sverige och roade typ hela twittervärlden med cykel, punk och kärlek via @sverige? Kul trivia förresten, det hörde efteråt av sig flera utländska journalister och bett om min åsikt i samband med att så många @sverige-folks blivit näthatade under sina respektive mandatperioder. Det roliga var att jag slapp näthatet och provocerade tydligen bra färre utomlands än här hemma med mitt cykelsnack (vilket säger en hel del om attitydskillnaderna mot cyklisterna i de olika länderna). Hade alltså ingen åsikt att ge… här är mina @sverige-hits om någon har tråkigt. Framöver kommer jag att förutom här (så klart) finnas på Instagram, Cykelkattens facebooksida och i era hörlurar genon Cyklistpodden förstås. Så ingen stor förlust med andra ord. Kommer dessutom fortsätta att tipsa om bra cykelkonton att följa för den som har twitter. Får jag återfall så säger jag förstås till.

Känns skönt! Ivar är liten bara en gång och den lilla tiden jag kan tänka mig att lägga på annat än att njuta av honom vill jag ska vara antingen givande eller riktigt avkopplande (som att skissa gulliga cykeltjejer när man ammar till exempel). Sådant som stör den positiva kreativiteten eller den viktiga avkopplingen får fara ut genom fönstret.

Fy fan vad kort tid man är hemma med sitt barn egentligen. Får ibland lite ångest över att jag ”måste” börja jobba igen om ett halvår. Shit, vara borta från min mjuka, rosa, pratglada Hoppetuss flera timmar om dagen varje dag? Jag vet att han kommer att få det superhärligt med sin far men vaffan, jag har väl inte skaffat Hoppetuss för att vara borta från Hoppetuss? Nåväl. Det är ett tag dit och vem vet, kanske får även jag lära mig att arbeta hemifrån vissa dagar.

Uh blev lite ledsen nu. Saknig i förväg eller hur man ska säga?

Måste strax ut och vädra oss innan dagens tristaste uppgift kallad tvättstuga.

På tal om trist – februari är på många sätt normalt sett en småtrist månad om man inte råkar bo i något soligt snöparadis (eller utomlands i värmen förstås). Det händer lite på den inhemska cykeleventsfronten och den första vårklassikern körs inte förrän i slutet av månaden så det är rätt torrt även på tevegluttarsidan. Kvällarna är fortfarande mörka och den där pannlampeentusiasmen har liksom lagt sig vid det här laget. Distanspassen är förvisso härliga men man ser i smyg fram emot att kränga av de där dubbdäcken och sätta på de finaste, snabbaste tunnisarna och känna kraften gå in i farten och inte ner i snömodden, typ. Trots att man nöter järnet på gymmet och kör sina inneintervaller och utetimmar så är formen något oklar. Man vet att man är både starkare och lite klenare, beroende till vilka kvalitéer man ser till. Har man tur och tid och cash så får man sig någon veckas höjdmetercamp på exempelvis Gran Canaria och får ett avbrott i träningsvardagen. Är man en mer allmän träningsperson så roar man sig med skidåkning eller kanske långfärdsskridskrillande. Tja – nog finns det att göra både för den som försäsongstränar inför de kommande racen och den som nöjesmotionerar men ändå, nog längtar vi alla till ljuset och till den riktiga cykelsäsongen, då precis alla vi känner är lika taggade och fulla av livslust? (vi människor är inte så olika djur och växter som vi gärna inbillar oss)

Det finns förstås något behagligt även i denna månadens lunk. Efter storhelgerna och annat energikrävande tjafs runt nyår så brukar det vara mycket, mycket skönt att veta att man har ett gäng lugnare veckor med kvalitativ och kvantitativ träning innan vårens alla förehavanden på gott och ont rubbar rutinen.

I år är det förstås varken småtrist eller särskilt rutinigt. Det är precis tvärtom. Varje dag med en kärleksunge är ett nytt makro- eller mikroäventyr, varje utevistelse en ren välsignelse (jag överdriver inte) och varje träningspass känns like a virgin – på gott och på ont förstås.

Jag har förresten justerat mina cykel- och tävlingsplaner för i år. Blir ett eget inlägg om det.

I lördags var vi till Stockholm och Söder <333, igår var vi till Örebro och nu ska vi ut och hänga med en mamma här i Västerås. Ikväll ska vi på en lägenhetsvisning i ett vackert och blandat område, håll tummarna. Och så ska vi börja med gym på lokal (!) denna veckan.

Nu har ni livskollen. Puss och måndag på er och glöm inte att se ikapp cyklocross-VM på Youtube – en så sjukt häftig bana och tuff fajt.

Kort Jonas

(notera btw min löstagbara överdragskjol i ylle från Ivanhoe – det överlägset bästa plagget att ha med sig i skötväskan!)

Hej.

Om ni hoppas på något bloggdjupt här eftersom bilden visar oss vid havet för någon vecka sedan så har ni kommit fel. För det första är havet rätt grunt just här vid Bönan och för det andra så orkar jag faktiskt inte vara särskilt djup just nu. Tyvärr är jag fortfarande ruggigt skör och dessutom mitt inne i en viktig men svår process så blir stressad, panikerad och svårnattad av minsta lilla över gränsen så försöker hålla alla mina icke-ivarrelaterade förehavanden på en lustfylld och icke-dränerande nivå. Har därför bestämt mig för att strunta i att tacka ja till de där kurserna jag hade tänkt läsa i vår. Min hjärna får sig massvis med bildning och näring ändå –

till exempel så har jag ett gäng cykliga uppsatser att läsa igenom och poängsätta. Har nämligen i år äran att sitta med i juryn för Cykelfrämjandets årliga stipendieutdelning till bästa cykelrelaterade uppsats. Känns gott att både uppdatera mig kring lite nya idéer och bidra till forskningen kring ökad cyklism.

Fast nu ska jag göra ett gäng rygglyft (ni ser ju till och med på bilden att jag har ont i ryggen!) och sedan ska vi ut på ett litet fredagsäventyr i det vintriga.

Imorgon är det helg och då vet ni vad som gäller 🕶

Puss och ha en glad fredag!

Hej och jag vill börja med att säga – stort tack till alla er som tagit er tid att lyssna på första avsnittet av CYKLISTPODDEN. Efter bara en dag ute ligger podden redan på åttonde femte (!) plats bland svenska podcasts inom kategorin Sport och fritid, mysigt inklämd mellan fotbolls- och styrketräningspoddar.

Jag är superstolt och i och med det ännu mer övertygad om att CYKLISTPODDEN behövs. Inte minst för att den och Ridpodden är de enda podcasts skapade av kvinnor bland de trettio mest lyssnade podcasts.

Jag hoppas att ni kommer att gilla även de kommande avsnitten och gör ni inte det så måste ni lova att säga till på skarpen okay? Som en liten teaser kan jag nämna att nästa avsnitt kommer att handla om något som har hänt precis alla alla alla cyklister. Hehe och måste be Anna att kontrollera så jag inte säger liksom i var och varannan mening *tourettes*

Nu ska vi fortsätta jympa till Rancid i vårt renoveringsprojekt till sovrum.

Puss och glöm inte att gilla CYKLISTPODDEN på fb för bäst koll.

Wii äntligen!

Och förlåt att det tagit sådan tid att glädja er med denna premiär. Det har surrats och tjuvlyssnats lite överallt (snart 200 lyssningar på SoundCloud och Gud vet hur många nedladdningar i iTunes) och jag hade så gärna delat det första avsnittet med er tidigare här på bloggen – men att mixa, klippa, ladda upp till diverse tjänster, designa omslaget och sådant tar ”lite” tid för en småbarnsmamma. Desto stoltare är jag över att kunna presentera er för er – CYKLISTPODDEN förstås:

🎙 Vad är CYKLISTPODDEN? 

CYKLISTPODDEN är en svensk podcast av och med cyklister på alla nivåer. Vi som gör podden är passionerade cyklister Katja Fëdorova och Anna Lindén med flera cykelvänner från när och fjärran. Vi pratar cykel, cykling och cyklister både utifrån sporten och utifrån det personliga perspektivet. Humor varvas med allvar, precis som asfalten varvas med grus och stig och gamla synder med aktuella händelser. Vi lovar inte ett avsnitt i veckan – men vi lovar att du blir cykelsugen efter varje lyssning!

🎙 Vad kommer CYKLISTPODDEN att handla om?

Sådant som ligger oss cyklister nära till hjärtat. Personliga berättelser (smask!) och allmänt raljerande. Fails och krascher. Höjdpunkter och lågpunkter. Stil och smak. Vintercykling och pissvädershärj. Pinkpauser och kaffeporr. Mat och träning. Tävling och motion. Cykelkändisar och kultur. Kvinnosaksfrågor och lite politik. Glädje och ilska. Naturen och miljön. Afterbike och cyklistgeografi etc etc etc.

Och inte minst – så många vi hinner av de ämnen som ni läsare har bidragit med under researchen inför podden (tack grymma ni).

🎙 Får man lyssna på CYKLISTPODDEN om man inte gillar cykel?

Ja det får man – men vi som gör podden tar tyvärr inget ekonomiskt ansvar för dina eventuella cykelinköp efter att du har lyssnat på oss.

🎙 Vad handlar första avsnittet om?

Det här skulle egentligen inte bli poddens första avsnitt. Men med bara några dagar kvar till VM i cykelsportens roligaste gren så går det inte att hålla sig från att börja med det i alla fall – så Cykelkatten och Johan “Swyzak” Lindkvist tar tempen på den svenska cykelsporten och snackar allt från damsolitärer och snygga mästartröjor till bisarra lagnamn och unga löften. Varför ska man egentligen bry sig om den svenska cykelsporten? Och så om det där VM:et förstås…

Men varför är inte Anna med i första avsnittet? Fattar noll.

För hon är ute och cyklar förstås! Nä men kolla. På grund av nära till VM i cyclocross fick cykelsportsavsnittet med Johan bli ett första avsnitt istället för det klassiska ”lär känna personerna bakom micen”. Men ni får desto mer Anna nästa gång, jag lovar.

🎙 Var och hur kan man lyssna på CYKLISTPODDEN?

Här är länken till podden på SoundCloud – går att lyssna både i datorn och via mobilen/plattan.

Smidigt är också att lyssna/prenumerera på podden via iTunes eller appen Podcaster. Allt eftersom kommer podden att finnas i fler poddspelare.

🎙 Grymt. Hur följer man CYKLISTPODDEN?

Gilla CYKLISTPODDEN på Facebook så missar du garanterat inga nyheter rörande podden!

Och du – glöm inte att dela och kommentera. Vem vet, kanske kommer just din fråga eller åsikt med i Sveriges härligaste podd av och med vuxna* cyklister

Skål och nu kör vi – tagga #cyklistpodden!

Poddpuss.

* obs spår av Ivar kan förekomma i vissa sändningar, se upp allergiska mot gulligt bebisjoller 🐣🎙

…hejdå korta asfaltssnutten

Sol i ögonen (jackan är min hundra år gamla skidpaj från Salomon)

Den blåa timmen kom tidigt idag! Så fina färger i skogen.

Varmskodd och mysig, mina tre år gamla NW-vinterdojs håller än

Mötte inte en enda cyklist, dock ett gäng lastbilar. 

Bästa son & far-gänget som mötte upp och hejade på

…och lite väl halt och brötigt i slutet av turen och tur då att jag var nästan framme.

Hej ni får hålla tillgodo med de halvskarpa mobilkorten men kände liksom mer för att cykla än stanna till och rigga canonen i dagens friska minus tre-fyra gubben Celsius.

Det blev en bra sjuttiominuterstur med några spontanintervaller idag med, precis som förra gången. Det låter inte särskilt länge men är alldeles lagom i minusgraderna för där jag är just nu hälsomässigt. Nu funkar det bättre med korta, intensivare pass utan kyliga pauser. De långa distanspassen kommer med värmen.

Det var tungmalt och bitvis ruggigt isigt och klurigt men det wunderschöna vädret vägde upp för avsaknaden av ett avslappnat före och mitt fortfarande något skeva bakhjul vars fälg tog i bromsbeläggen vid varje snurr… (ja, jag ska fixa det i veckan).

Och jo, självklart njöt jag! Av varenda liten meter. Lyckades dock cykla lite vilse i slutet och frös till ändå under tiden jag försökte hitta rätt igen. Klassiskt. Njöt med andra ord dubbelt av den varma duschen och de sju kilon värmestrålande son i famnen.

Strava finns här för den detaljnyfikne för nu ska jag äta Jonas hemgjorda pizza så hejdå så länge

och puss.