Hej det är så skönt att slippa vara någon himla målgruppsanpassad förebild för här kommer det –
jag känner mig i perioder som världens klenaste cyklist. Och då jämför jag mig förstås inte med andra – vilka det nu skulle vara, som sådan där amatörtävlingscyklist vet jag bättre än att mäta mig med andra än i realtid med de i samma klass på fysiska race – utan enkom med mig själv.
Jag är postgraviditetsöverviktig (och allmänt mycket hungrig) och därmed fortfarande tung. Det märks i backarna kan jag säga! Tur jag inte har någon bergscykelresa inbokad i år så jag slipper backförnedringens offerkoftiga tårar (även om bastuvärmen nog skulle hjälpa kilona ner på traven). Eller kanske otur. Beror på hur man ser på saken.
Mitt flås är under all kritik. Jag låter som en sönderrökt borstbindare var gång jag företagit mig en intervall eller två. Hittills har jag inte kört ett enda pass med pulsbandet på men jag-vill-inte-veta. Eller jo, det vill jag förstås men jag måste nästan ha en whisky redo ståendes bredvid monarken för att lugna nerverna efter att resultatet kommer svartpåvitt i cykeldatorn. Lägst wattage i världen, ungefär.
Corestyrkan är också rätt låg. Jag är annars queen of core (QOC) och har ofta roat mig med att impa på gymfolksen genom att uppvisa värsta coreövningar med tunga vikter. Nu roar jag mest min babyson genom att med förvriden min ramla ihop i en hög på golvet efter att ha genomlidit mina tio reps lamast core i stan.
Benen, de rakas mer sällan än vad som anstår en som en gång myntat #lidamedstil-devisen . Snart kan jag faktiskt binda borst… nä don’t even go there. Turligt nog har jag ljusduniga ben så jag kommer undan med det
Fast shit nu vet ju ni om det. Lovar dock att ha rakat dem när det är dags för oss att cykla ihop :*)
Och så ryggen, främst ländryggen. Ojoj så klen den känns igen. Den som hade tagit tre års nötande att köra in…
Klen, så klen. Vissa (tröttare) dagar undrar jag om jag någonsin blir mitt starkaste jag.
Egentligen kan man ju tycka att jag snackar strunt. Frågar man exempelvis Hoppetuss så kommer han att svara följande:
Min mamma är starkast i världen. Outtröttligen bär hon runt på mig hela dagarna, lyfter upp mig från mitt babygym där jag är king of sprättande (KOS), mitt babyskydd, min babysitter, vagnen, sängen, skötbordet, soffan, myskuddisen, dansar runt med mig, bär runt på min vagn trappa upp och trappa ner, traskar mil efter mil med den tunga vagnen med mig i i de brötiga vinterförhållanden så att knäna värker, lagar mat, tvättar, diskar, städar, handlar, bär ännu mer, kånkar, sjunger sånger, träffar sina vänner och andra mammor så jag får nya bebisvänner, håller koll på mig nattetid och dagtid och alltid. Trött är hon hela tiden men orkar ändå. Och jo mamma cyklar också. Det säger pappa för jag sover varje gång hon är ute så jag har ingen koll själv riktigt. Sval är hon dock varje gång efteråt och smakar lite saltigt när man ska äta efteråt.
Eller så kommer han att svara oäähaiii-ghee och le sitt stora tandlösa leende istället. Vilket betyder ungefär samma sak som ovan
och då påminner jag mig om att jag visst är mitt starkaste jag. Starkare än någonsin, för jag orkar så många fler sysslor än förr. Cykelstyrkan, den kommer så småningom. Bråttom har jag då inte och jag är bombis på att tiden är min vän, för jag vill inte ha några skador eller känna stress över det som jag utövar enbart för lyckans skull. (Och så har jag förstås researchat metoderna och läst massor om kvinnliga cyklister som fått barn, men det är en annan femma)
Och visst kan jag ibland tillåta mig att sakna formen. Det hade ju tagit så många års hårt arbete att komma dit jag var innan jag bonkade (jobbet) och sedan blev gravid (livet). Då hjälper det att tänka att jobbet inte är gjort i onödan. Styrkan och farten finns där även om jag får gräva djupt. Tids nog är jag där igen –
– en QOM, en QOR och en QOS (som i queen av sprättande alltså).
Puss och ge aldrig upp att försöka vara snälla mot er själva även om det tar emot i början.
