…hejdå korta asfaltssnutten
Sol i ögonen (jackan är min hundra år gamla skidpaj från Salomon)
Den blåa timmen kom tidigt idag! Så fina färger i skogen.
Varmskodd och mysig, mina tre år gamla NW-vinterdojs håller än
Mötte inte en enda cyklist, dock ett gäng lastbilar.
Bästa son & far-gänget som mötte upp och hejade på
…och lite väl halt och brötigt i slutet av turen och tur då att jag var nästan framme.
Hej ni får hålla tillgodo med de halvskarpa mobilkorten men kände liksom mer för att cykla än stanna till och rigga canonen i dagens friska minus tre-fyra gubben Celsius.
Det blev en bra sjuttiominuterstur med några spontanintervaller idag med, precis som förra gången. Det låter inte särskilt länge men är alldeles lagom i minusgraderna för där jag är just nu hälsomässigt. Nu funkar det bättre med korta, intensivare pass utan kyliga pauser. De långa distanspassen kommer med värmen.
Det var tungmalt och bitvis ruggigt isigt och klurigt men det wunderschöna vädret vägde upp för avsaknaden av ett avslappnat före och mitt fortfarande något skeva bakhjul vars fälg tog i bromsbeläggen vid varje snurr… (ja, jag ska fixa det i veckan).
Och jo, självklart njöt jag! Av varenda liten meter. Lyckades dock cykla lite vilse i slutet och frös till ändå under tiden jag försökte hitta rätt igen. Klassiskt. Njöt med andra ord dubbelt av den varma duschen och de sju kilon värmestrålande son i famnen.
Strava finns här för den detaljnyfikne för nu ska jag äta Jonas hemgjorda pizza så hejdå så länge
och puss.
