Hejdå Twitter, Ivar är liten bara en gång och så om februari

Hej.

Först ba innan jag har glömt. Jag har tills vidare inaktiverat mitt twitterkonto. Har gått och varit småless på tjänsten ett bra tag och igår var det dags. Twitter är ett fantastiskt redskap för snabb tillgång till cykelnyheter och bra kontakt med andra nördar men tyvärr så måste man först gallra igenom en masse ovidkommande jox och halvt glömt vad man är ute efter innan man är framme vid det man är faktiskt intresserad av. Det där korta skrivformatet gör det dessutom inte svårare för alla de där självutnämnda experttyckarna att klämma ur sig sina svarta eller vita (aldrig både och!) påståenden och en annan som mår fysiskt illa av antingen-eller-åsikter blir bara provocerad och (av egen maskin så klart) involverad i onödan. Efteråt känner jag mig alltid som en redig idiot som har suttit och diskuterat exempelvis barnuppfostran med någon snubbe utan barn bara för att snubbens barnuppfostranåsikt råkat kommit upp i mitt flöde. Snubben är efter diskussionen fortfarande säker på sin sak medan jag mår illa och är sur på mig själv som har gått i den mediala fällan. Är man som jag – HSP och filterlös i skallen så bör man nog avstå sådana tjänster. Jag kommer förstås att sakna Twitter och surra hoj med alla underbara och kommer ni exempelvis ihåg när jag representerade Sverige och roade typ hela twittervärlden med cykel, punk och kärlek via @sverige? Kul trivia förresten, det hörde efteråt av sig flera utländska journalister och bett om min åsikt i samband med att så många @sverige-folks blivit näthatade under sina respektive mandatperioder. Det roliga var att jag slapp näthatet och provocerade tydligen bra färre utomlands än här hemma med mitt cykelsnack (vilket säger en hel del om attitydskillnaderna mot cyklisterna i de olika länderna). Hade alltså ingen åsikt att ge… här är mina @sverige-hits om någon har tråkigt. Framöver kommer jag att förutom här (så klart) finnas på Instagram, Cykelkattens facebooksida och i era hörlurar genon Cyklistpodden förstås. Så ingen stor förlust med andra ord. Kommer dessutom fortsätta att tipsa om bra cykelkonton att följa för den som har twitter. Får jag återfall så säger jag förstås till.

Känns skönt! Ivar är liten bara en gång och den lilla tiden jag kan tänka mig att lägga på annat än att njuta av honom vill jag ska vara antingen givande eller riktigt avkopplande (som att skissa gulliga cykeltjejer när man ammar till exempel). Sådant som stör den positiva kreativiteten eller den viktiga avkopplingen får fara ut genom fönstret.

Fy fan vad kort tid man är hemma med sitt barn egentligen. Får ibland lite ångest över att jag ”måste” börja jobba igen om ett halvår. Shit, vara borta från min mjuka, rosa, pratglada Hoppetuss flera timmar om dagen varje dag? Jag vet att han kommer att få det superhärligt med sin far men vaffan, jag har väl inte skaffat Hoppetuss för att vara borta från Hoppetuss? Nåväl. Det är ett tag dit och vem vet, kanske får även jag lära mig att arbeta hemifrån vissa dagar.

Uh blev lite ledsen nu. Saknig i förväg eller hur man ska säga?

Måste strax ut och vädra oss innan dagens tristaste uppgift kallad tvättstuga.

På tal om trist – februari är på många sätt normalt sett en småtrist månad om man inte råkar bo i något soligt snöparadis (eller utomlands i värmen förstås). Det händer lite på den inhemska cykeleventsfronten och den första vårklassikern körs inte förrän i slutet av månaden så det är rätt torrt även på tevegluttarsidan. Kvällarna är fortfarande mörka och den där pannlampeentusiasmen har liksom lagt sig vid det här laget. Distanspassen är förvisso härliga men man ser i smyg fram emot att kränga av de där dubbdäcken och sätta på de finaste, snabbaste tunnisarna och känna kraften gå in i farten och inte ner i snömodden, typ. Trots att man nöter järnet på gymmet och kör sina inneintervaller och utetimmar så är formen något oklar. Man vet att man är både starkare och lite klenare, beroende till vilka kvalitéer man ser till. Har man tur och tid och cash så får man sig någon veckas höjdmetercamp på exempelvis Gran Canaria och får ett avbrott i träningsvardagen. Är man en mer allmän träningsperson så roar man sig med skidåkning eller kanske långfärdsskridskrillande. Tja – nog finns det att göra både för den som försäsongstränar inför de kommande racen och den som nöjesmotionerar men ändå, nog längtar vi alla till ljuset och till den riktiga cykelsäsongen, då precis alla vi känner är lika taggade och fulla av livslust? (vi människor är inte så olika djur och växter som vi gärna inbillar oss)

Det finns förstås något behagligt även i denna månadens lunk. Efter storhelgerna och annat energikrävande tjafs runt nyår så brukar det vara mycket, mycket skönt att veta att man har ett gäng lugnare veckor med kvalitativ och kvantitativ träning innan vårens alla förehavanden på gott och ont rubbar rutinen.

I år är det förstås varken småtrist eller särskilt rutinigt. Det är precis tvärtom. Varje dag med en kärleksunge är ett nytt makro- eller mikroäventyr, varje utevistelse en ren välsignelse (jag överdriver inte) och varje träningspass känns like a virgin – på gott och på ont förstås.

Jag har förresten justerat mina cykel- och tävlingsplaner för i år. Blir ett eget inlägg om det.

I lördags var vi till Stockholm och Söder <333, igår var vi till Örebro och nu ska vi ut och hänga med en mamma här i Västerås. Ikväll ska vi på en lägenhetsvisning i ett vackert och blandat område, håll tummarna. Och så ska vi börja med gym på lokal (!) denna veckan.

Nu har ni livskollen. Puss och måndag på er och glöm inte att se ikapp cyklocross-VM på Youtube – en så sjukt häftig bana och tuff fajt.