Blogg

Igår var det söndag och jag vilade kroppen efter lördagens glada mountainbiketävling!

Nåja inte riktigt. Städade den nu tomma gamla lägenheten för tionde gången. Helt jävla slut. Behövde natur. Ville fågelskåda – ett av mina stillsammare intressen vid sidan av cyklingen. Vi packade ner oss i saaben och drog till ett ställe jag hade varit nyfiken på länge –

Gnien – fågelskådarparadiset mellan Surahammar och Ramnäs. Gnien är alltså en sjö men även ett våtmarksområde. Fett översvämmat just nu. Som ett hav. Inte så konstigt att fåglarna gillar att häcka och hänga just där.

Jonas bar på Hoppetuss och jag bar på min påskpresent Nikon Prostaff 7S.

Just bärandet var ett lite kritiskt moment i och med spångest light precis överallt. Ser ni hur mycket vatten det är? Och då går vi fortfarande ute på åkern

In i skogen…

och se så glad äventyrsbäbis med så mycket fint och glatt att titta på i skogen! (plus bli buren och påpussad hela tiden, win win liksom)

Tjena morsan, är du också här och traskar?

Åh så rent, klart, kallt vatten. Spanade efter småfirrar och grodisar men såg inga just då.

Efter ett gäng hundra steg genom den lilla “skogen” började själva Gnien uppenbara sig.

Gnien och jättefågeltornet! Och kvistisarna.

Men först några gäng steg till över den kanske pirrigaste spångesten ty ganska djupt runt om den ändå.

Upp på tornet… ett gäng våningar! Och mycket blåsigt. Knarrar i träet

Mellanlanda i det kanske mysigaste fikarummet ever? Dit måste jag och fika när det är riktigt superstormigt ute. Då ska det huttras och drickas beskt svart termoste med söt kaka till.

Uppe och Tuss börjar bli gnällig men jag måste spana efter fågel. Gnien är känt för sina vita svanar och tärnor (brr, är inte överförtjust i de sistnämnda, elaka fåglar). Jag såg inga ovannämnda men dock ett gäng änder och så en massa tjockisgäss. Så söta!

(rovfågel såg jag längre fram men det när vi passerade andra sidan sjön på vägen hem)

Tillbaka ner efter babybjörnparet

och så de cirka 650 meter spång tillbaka till fastlandet.

Uppe i fågeltornet hade jag blivit sugen på glass och det händer mycket sällan att jag blir (laktosmage etc)

Så glass fick det bli, en ekosandwich från Surahammars Coop. Självklart skulle den intas vid vattnet – känner ni förresten igen stället? Det något dolda cyklistfiket Kuskens Café nere vid bruket.

Min nöjda pojke. Jag älskar när Ivars ögon lyser så. Av vetgirigheten och den sköna tröttheten av all den friska luften och naturupplevelserna. Hela himmelhavet bor i dessa ögon.

Tack för gårdagen Sura och Gnien, hit återkommer vi gärna.

Några andra fågelskådare där ute? Kommer nog blogga lite mer om mitt ornitologiska intresse framöver. Puss!

Hej söndag!

Egentligen borde alla blogginlägg skrivas på de positiva postloppsendorfinerna. Fatta vad hög man skulle låta precis hela tiden. Fast nä alltså kanske ingen bra idé om man som en annan inte alltid är så hög eftersom det inte alltid går vägen och ibland är man ruggande arg och ibland är man grinig och deppig och ibland är man bara oinspirerande tom och nollställd. Tur då att det finns till exempel Instagram – där kan man kvickt uttrycka av sig ruset vilket slags stämning man än är.

Ah men som jag igår då medan fejset var fortfarande postcykelmosigt, solstrålarna fortfarande bibliska och cykelglädjen fortfarande härligt härjandes i kroppen:

Idag har jag och Jonas varit ihop i två år. Ett bättre firande av vår kärlek och vår gemensamma passion än att få cykla järnet av sig i episk natur kunde inte blivit 😀 Tack @jswg för att du är, och på torsdag är det din tur att bli påhejad av oss två som älskar dig så 🖤🖤 #endorphins #vi #cykelfamiljen #kärlek #cycling #cykla #cyclingvlog #mtb #love

Ett inlägg delat av Katja 🖤 Cykel, punk och kärlek (@cykelkatten) 5 Maj 2018 kl. 5:28 PDT

Nu när jag läser det så vet jag inte ens om allting står rätt till grammatiskt i den där långa meningen. Men det är ganska skitsamma – för igår var jag en

hör på –

L Y C K L I G cyklist, person och mamma!

Det är här man borde dra till med ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för en människa-citatet (fast citatet meningarna är omkullkastade, men ni fattar). Jag hade inte kört något i cykelallmänhetens ögon sett überepiskt lopp typ Kebnekajse runt på singlespeed. Jag hade inte övervunnit en jättedistans, eller uppnått oanade hastigheter.

Men så här är det förstår ni –

jag hade varit gravid och jag hade fött mitt barn och fick på köpet en oreglad, värkande och tung kropp. En kropp som förvisso fortsatte att röra på sig så gott den hann och kunde men vars träningsglädje av diverse fysiska och psykiska anledningar ofta fick lägga band på sig själv. En kropp vars huvud tidigt bestämde sig för att inte låta det första mammaåret bli ett år av prestationskrav och måsten – men vars hjärta, van att ta i allt det kan, självklart ändå längtade till att få kämpa ordentligt och det på cykel.

Desto roligare var det att starta i, genomföra och komma ut helskinnad ur (yes! denna gången körde jag inte i den där ettriga lilltallen i rullstenskurvan) glada MTB-loppet Björnlunken.

Som ni vet är jag sedan starten är högst inofficiell beskyddare av de lokala loppen. Vättern schvättern, Cykelvasan med flera i all ära, men det är de lokala loppen och tävlingsserierna som är pur magi. Dels så är det de äkta eldsjälarna som arrar dem så arrangemangen är proffsiga fast de är “små”. Dels ligger banorna oftast förbaskat vackert till och har väl därför blivit till banor. Dels ligger inte anmälningsavgiften inte på en summa värdig en barncykel. Dels blir stämningen familjär och chill. Sist men inte minst är det upp till oss att sponsra vårt lokala cykelliv om vi vill att det ska finnas tränings- och racemöjligheter eller hur?

Jag hade så klart bommat de där sammansatta sömntimmarna (Katjas hjärna kan inte sova om något utöver det vanliga ska hända eller har hänt) och att gå upp före snutte-Ivar kändes helt fel haha. Lyckades självklart ändå komma dit en kvart före starten, satte fast den där nummerlappen (på cykeln! Verkar vara en mindre aerodynamisk mtb-grej denna) och hann varken värma upp eller bli nervös ordentligt. De första kilometrarna gick bra sakta. Min startgrupp låg bakom en paratandem (så impad! Hjältarna) just på de rotigaste och smalaste partierna där det inte gick att köra om. Efter ett grusvägskäl där jag lyckades köra om ökade jag tempot, benen syrades ner i solen och i motvinden men jag höll en bra fart genom de tekniska partierna och kunde plocka in minuterna där. Nu förstod jag hur viktigt det är med seeding i mtb-lopp. Sedan körde jag bara på. Körde om ibland, blev omkörd ibland. Drack ur min flarre på gruspartierna, njöt av att jag kunde ha cykeltröjan helt uppknäppt fladdrandes bakom mig och småsvor åt att jag kanske skulle tagit ett annat däck fram för uppkört och snorhalt var det allt bitvis. Min rosa Trek gjorde ett fint jobb och nä, 29” gjorde det inte svårare att navigera i brötet. Och så var jag plötsligt modig och körde – om än försiktigt – nerför den där superbranta och brötiga backen i slutet jag hittills fegat inför och sprungit nerför. Och plötsligt var jag i mål i mitt första crosscountrylopp och mitt första lopp whatsoever efter graviditetsbeskedet! …och hade som vanligt glömt att jag hade en lilla klingan också, typiskt.

Kramade om Anna som skulle springa loppet (läs här) och Fredrik som hade gjort fint ifrån sig i herrklassen. Gosade in mig min mjuka bebis. Pussade på min Jonas. Drack en kopp kaffe och en kladdkakemuffins.

Hög och lycklig var jag. Över att ha fått cykla och kriga lite. Över att kroppen levererat så bra. Över att vara tionde dam i mål av fyrtio startande, jag som hade tänkt att “nöja mig” med att genomföra (skrev åttonde på Insta igår eftersom det stod så i resultatlistan, den är uppdaterad nu, men det är same same egentligen). Över att loppsäsongen nu hade officiellt startat och det kommer fler motionslopp och tävlingar.

Tack för en glad tvåårsdag (jepp, här smider vi järnet fort) min Jonas! På torsdag är det din tur att rejsa. Hårdast ben, mjukast medalj i famnen vid målgång.

Puss och förresten – så roligt att läsa allas rapporter om Lidingöloppet MTB. Jag har ju gått den banan (mååånga gånger, fast inte i ett svep förstås) och cyklat den ett par gånger och kan tänka mig hur strategisk man måste vara för att palla den med flaggan i topp. Härligt.

Nu till att städa den gamla lägenheten… för sista gången förhoppningsvis. Blä och puss igen, kan behövas.

Jo jag vet att det står Malmöcrossen på nummerlappen
men det var för att det var sista loppet
jag körde innan jag blev med Ivar

Hej och vet ni vad det är för en dag idag?

Jo en Göteborgsgirot-fredag. Eller långa granfondot Girot går väl imorgon men det är idag som det läckra elitloppet Prioritet Grand Prix körs uppe på Avenyn.

Det går väl ett gäng lopp i helgen, varför tänka just på det ända från Västerås?

Dels ska vännen Tony dit (och förhoppningsvis styra och ställa i herrklungan ikväll) och dels så får jag upp loppet i mitt flöde.

Kan då inte låta bli att tänka på hur olika idag förutsättningarna var 2016 då jag körde racet för första gången.

Jag var fiiint vältränad, körde för första gången för ett elitlag (även om jag var tyvärr den enda från laget att tävla i Göteborg den helgen), hade en skarp klung- och kurvteknik och var hur orädd som helst. Så kul det var att köra det GP den sköna svala lyxiga kvällen på folkglada Avenyn! Så roligt det var att ställa av en dam efter en annan, så sjukt jobbigt det var att hamna i ingenmanslandet och försöka jaga ikapp den Supersnabba klungan (jo tjena) och hålla undan från De Bakom (iiih!).

Många tror att tävla handlar om något slags driv att visa sig ”bättre än andra”. Det drivet skulle jag säga är bara en liten av de sååå många faktorerna som gör att det är kul att försöka vara snabbast (eller hjälpa någon att vara snabbast – som det grymma laget som nyligen hjälpt Emilia Fahlin att vinna etapploppet Gracia Orlová) från punkt A till punkt B. För oss som inte slåss om den absoluta toppen så är sparringen helt enkelt ett spänningsmoment. Och att ha någon att krama/skaka hand med under fikat efter målgången. 

Idag är läget annorlunda. Jag är en person som inte har sovit en sammansatt natt på snart ett och ett halv år. En konstant sliten person med onda ben. Jag är en person som hittills i år har cyklat ute i snitt en gång i veckan (om tur!) och har inte kört ett längre distanspass på… jag minns inte hur länge som helst. Min kropp är långt ifrån cykeltajt – mammakilon ger sig inte i första taget. Jag kommer förvisso in i bibsen och kan knäppa tröjorna men lycran sitter inte så klockers som jag hade önskat det. Vem bryr sig skulle någon säga? Inte en jävel förutom en själv säkert men är man en obotlig cykelestetiker (och en icke-isolerad ö som lever i ett smalhetsande informationssamhälle) så är man. Jag gillar när kläderna sitter slickt och utan skarvar. Jag gillar när färgen på drycken i flaskan matchar kitet. Jag gillar när växelörat är rent innan start. Jag gillar när vajrarna glänser. Jag ogillar när nummerlappens storlek gör att den slutar högre upp än strax under bakfickkanten. Jag matchar däckgummiblandningsmarkeringen med ramlacken. Jag gillar när det syns att jag är stark och smidig. I alla fall när jag cyklar – offbike är jag gärna en Joan Holloway och lite till.

Men ffs mitt gnällo jag borde tänka på hur friskt (tidig start yes slippa hettan yes), naturskönt och syrligt i benen det kommer att kännas imorgon!

För imorgon kommer jag att starta i ett litet (även om de slår anmälningsrekord i år, wii! Lokala lopp <3) MTB-motionsrace Björnlunken. Mitt första lopp som cyklande mamma, tänka sig.

Ok, lite smått nervös är jag i alla fall.

Men jag vet att det kommer att bli kul och det kommer att gå bra – förutsett att jag får sova i alla fall fem sammansatta timmar inatt. Jag har ett litet personligt mål och det är att komma så nära sub en timme som möjligt. Då jag har aldrig kört ett MTB-lopp så har jag ingen aning om hur det kommer att gå med alla omkörningarna (det är mycket single track). Säkert som med CX fast trängre?

Och jag vet att när jag väl står där på startlinjen fokad på cyklingen och bara cyklingen så kommer ingenting av det där med kläderna hit och sömnbristen dit spelas upp i mitt huvud. Och darrar benen så är det mest av pirr och inte så mycket av RLSen.

Min denna släng av nervositet är ett klart tecken på att jag inte har gjort några starter på länge. Det är därför jag tjatar på alla mina cyklande vänner som kör lopp/tävlar då och då – mängdträning och mera mängdträning! Träna på att starta. Träna på rutinen med stort R. Så löser nervositeten upp sig och blir till en skarp fokus istället. 

Men tankarna går innan.

Haha. Från no brakes high stakes-elitstarterna 2016 till prerace nerverna inför ett lokalt MTB-lopp 2018. Men någonstans måste man börja… om och så långt är det inte till

SM i långlopp i Motala – som jag självklart tänker köra ♥

Puss från en med lätt huvudbry och tung mensmage. Det är inte så enkelt att vara kvinna alla gånger sörni men vaffan, finns värre saker att vara

till exempel myrorna under mina däck uppe på åsen imorgon

Det är väl därför de heter myrstackarna?

HÖ

HÖ

– nu kör vi järnet Alberga-Kungsör imorgon och säg hej om ni ser mig lova ✊🕶

Hej. I mars blottade jag inför er cyklisten Katja i Vad är jag för ett slags cyklist?-inlägget. Nu tänkte jag att det vore kul att följa upp det med en Vad är jag för ett slags mamma?-lista. Vi kör:

Jag är en ständigt sjungande mamma. Sjunger jag inte så pratar jag (omedvetet) på rim. Om det i längden kommer att skada Ivars psyke eller göra honom till en sångfågel är oklart. Klart är dock att han älskar att jollra med på sitt bebisspråk. Älsk på när hela den avlånga kroppsisen skakar med i musiken.

Jag är en bekväm mamma. Nog för att jag gillar äventyr men är ändå ingen som sätter mig i svåra lägen med flit. Sådant har jag ändå för mycket av i livet. Finns det ett hjälpmedel så använder jag det. Så blir det mer kvalitetstid över. Jag ger hellre burkmat ute i det fria än lägger massa friluftstid på att svettas i köket. Ibland gör jag ett ryck och lagar något och ibland får Ivar smaka av våran mat.

Jag är en upptäckarmamma. Det gör att Ivar redan nu är ett ess på att finna sig i att trivas på bussar, på tåg, i bil, i diverse vagnar och i ett bra gäng naturområden och städer. Det finns de som vurmar för det lilla och de som hela tiden jagar det storslagna. Jag tänker att man faktiskt kan göra både och – glädjas åt det lilla och förundras över det storslagna. Gärna tillsammans med den man älskar mest och självklart inte bara utomhus. För #outsideisfree i all ära men det är insidan som bör kännas fri och öppen för att livet ska kännas roligt och givande oavsett i vilken sits man hamnar genom livet. Här tipsar jag förresten om braiga prylar för mina allvädersmammakollegor.

Jag är en ibland überchill och ibland överbeskyddande mamma. Jag har till exempel inga problem med att Ivar hänger med mig på precis samtliga av mina upptåg (när det går rent tekniskt). Men jag oroar mitt hjärta blodigt över vissa andra saker – trafiken ute, stämningen i skolan och på nätet, hårda möbler, hårda ord, överstimuleringen etc etc.

Jag är en invandrarmamma. I mig slåss det och samsas ett gäng olika kulturer och sätt. Ibland är jag västeuropeisk i mitt sätt, ibland mer östeuropeisk (+ annat). Oftast är det en tillgång men ibland blir jag något mindfucked i mig själv liksom. Ska bli spännande att se hur Ivar blir. En ännu mer salig blandning…

Jag är en HSP– och inte alltid psykiskt på topp-mamma. Jag låter aldrig mitt mående gå ut över hur jag tar hand om min bebis – men han ser mig skratta, gråta, vara hyper, vara låg, känna tusen saker till och pånyttfödas om och om igen. Det är okej. Det minsta jag kan lära Ivar är att de riktiga människorna är inte gjorda av sten. Som pojke är det extra viktigt för honom att lära sig att det är okej att uttrycka sina känslor utan att hela tiden be om ursäkt. Han kommer ändå att se lite för många fasader i sitt liv.

Jag är en pojkmamma. Ett stort ansvar vilar på mina (och Jonas förstås, men nu handlar det om mig) axlar över att visa honom att en mamma är så många olika saker – en varm och härlig kvinna, en egen person, en ingenjör, en konstnärlig (men lite lat) själ, en seriös cyklist, ett ess på teknik, en glad arbetsnarkoman, en rejvare, en syster, en initiativtagare, ibland en näspetande soffmask och så mycket mer.

Jag är en mamma som driver med allt och alla och mest med mig själv. Även Ivar också får sig en omgång då och då. Ibland får jag bannor för mitt sätt av BVC. Eller, de tror typ att jag menar allvar och är en hemsk person. Den bjuder jag på. Så har de något att snacka om i fikarummet.

Jag är en slemmig och dregglande mamma. Hela tiden ska jag pussa på och gosa med min Ivars alla oemotståndliga bitar. Men han är ju sötast i hela världen så vafan ska jag göra?

Jag är en cyklist. Den punkten behöver jag väl inte förklara närmare. Min stilla dröm är att Ivar någon gång kommer att dela mitt och sin fars passion men gör han inte det så är jag glad om han accepterar att det ständigt luktar lite blöt lycra när han kommer hem från sin grej. Och kanske använder cykeln som transportmedel.

Jag är en outsidermamma. Och som jag känner för andra som känner så. Det beror säkert på många faktorer – både utifrån och inifrån. Men jag hamnar så gott som alltid snett i de rent kvinnliga sammanhangen (trots att jag kan och älskar umgås med mina kvinnliga vänner – en i taget) och har blivit i värsta fall mobbad och i bästa fall lätt utfryst av just tjejerna så många gånger att jag har helt enkelt blivit livrädd tror jag. Ond cirkel etc. Visst är det lustigt att den uttalat feministiska cykelbloggaren som jämt står upp för kvinnsen känner så? Off topic förlåt. Så till saken – att hänga med andra mammor när det är fler än en är en stor grej för mig. Jag tränar på att känna mig välkommen och accepterad i denna mystiska kvinnliga gemenskap. Kanske hade det varit lättare med ett naturligt kvinnligt skyddsnät typ släktingar, i närheten. Men det är som det är och jag gör mitt bästa i det läget jag kan. Vår mammagrupp som har bildats tack vare Rulla Vagn är iaf ena grymmingar. Kanske för att de också är annorstädesifrån och inte riktigt är de självklara och de bekväma? Äsch. Vi kämpar på.

Jag är en flott (och ibland flottig blame it on Ivar) mamma. Stil är för mig ett intresse och ett uttryckssätt och ingenting som försvinner bara för att jag är trött och har ont i kroppen. Faktum är att det är kanske just då – just nu – som det är som mest intressant och comforting. För kan man inte vara snabbast så kan man alltid vara elegantast, eller hur cykelvänner?

Jag är en multilingomamma. Hemma gäller svenska, ryska, engelska så diverse fraser på alla andra språken jag småkan och tycker om. Vissa bebisrelaterade ord känns naturligast på svenska, andra på ryska, djuren pratar vi helst om på tyska och sjunger gör vi gärna på engelska och franska.

Jag är en mamma som kommer att ställa krav på mitt barn. Aldrig när det gäller prestationer och livsval – men dock alltid när det gäller goda mänskliga kvalitéer. Jag struntar i hur gammal Ivar är när han lär sig springa, men jag tänker banne mig göra en värdig medmänniska av honom.

Jag är en mamma som njuter mer och mer för varje dag av att vara just bara mamma. Mamma. Jag har nog passerat färdigt övergångsstadiet mittemellan två Katjor och då jag inte riktigt ville släppa, eller snarare omforma taget om min dåvarande multitaskingvardag och led av inte en släng av cykligt fomo. Nu lider jag inte längre för jag slits och fomoar (fomar?) no more. Jag njuter av en sak i taget och låter allting ta sin tid. Ivar visar vägen. Det är som att landa fast hjulen fortsätter driva, i en stadig stark takt. Det är hjärtats slag. Det är kärleken som växer.

Puss och alla vanliga och ovanliga mammor i världen – I salute you <3

Hej. Enfin enfin cykelblogg wii. Igår premiärcyklade jag ut ur vår nya lägenhet. Fast det var ändå inte riktigt det som var the shit –

utan att jag äntligen fick cykla ute igen efter hur länge som helst.

Favvopartiet, “Fjärrvärmevägen” där det förresten arras
ett läckert nattlopp för springande människor även i år, spring vetja

Vädret var svalt, syremättat och lerstänksbådande.

Helt jävla perfekt med andra ord.

Kände inte för någon teknik utan för att få cykla och njuta. En grustur på crossen hade setat kanoners men nu har jag ingen cross för tillfället.

Så det blev en grustur med min trekkonfekt. Asfalt hemifrån till halva Skerikevägen – skogsväg/stig till Sura GK där grabbarna väntade med chokladoatly och bananer. Upp och ner och upp och ner och mycket styrketräning då vägarna var ömsom sönderkörda av skogsmaskinerna ömsom täckta med ett tjockt lager singel.

Jag körde fort trots att benen var söndersyrade av de nattliga myrorna och av allt bärande.

Jag kunde ha kört lite saktare men I’m not that kind of girl. Självklart hade jag ätit för dåligt och kört liiite för ivrigt i början ⇑ så efter någon timme tungt mosande blev jag småhungrig och småtrött.

På vägen såg jag en handfull sommarskrudade dovhjortar, en skopa tranor ute på åkrarna och så någon bautarovfågel som showade runt ovanför mig ett bra tag. Sedan dök den ner bland träden.

XOXO /gravel girl

Tänk om man hette Kiruna.
Då skulle en hel stad hjälpa till att flytta ens lass.
Fast nä. Det hade blitt för många att köpa flyttpizza till… vi glömmer’t
och är glada åt de som hjälpt oss istället <3

Hej. Skriver mitt i röran. Just nu vet jag faktiskt knappt vilken dag det är, än mindre vilket datum det är. Grabbarna är utslagna för andra gången idag. Jag lyssnar på det lugnande ljudet av vår egen tvättmaskin. Vilken lyx! Tidigare idag har jag suttit på toan och tittat på tvättdansen inne maskinen. Jag har saknat den meditationen. Har ju inte haft en egen tvättmaskin sedan Klockartorpet (lyan före lya ciclista) för sex år sedan.

Är faktiskt första gången sedan packandet i… fredags? som jag har öppnat datorn. Mobilen har jag glömt var den ligger. Förlåt alla som får vänta med att få svar på era sms, ring om något oki oki. Läser nu ikapp lite bloggar och sådant. Det verkar som att det är Valborg snart. Inte idag va? Eller är det idag? Måste se brasan! Vilken brasa? Någon brasa!

Att städa och fixa inför och mellan de tre visningarna, att packa och att flytta och nu även packa upp är ingen lek med en liten sexochenhalvmånaders i flyttlasset, eh menar sällskapet. Nu är vår Ivar en lugn och tålmodig filosof till bebis som hellre sitter och pratar med oss och leksakerna än härjar runt. Men bebislivet med maten, skötseln, stimuleringen och utvecklingen måste och vill ju levas fixrundorna emellan. Vilket innebär att vi vuxna är ganska slut ungefär hela dagarna.

Från början hade jag tänkt att “sticka ifrån” och cykla en stigrepa igår. Hah, det var bara att glömma. Idag börjar vi ana en ljusning mellan flyttkartongerna men så ser det dystrare och dystrare ut på himmelen. Jag tänker dock sticka ut ändå. Hela kroppen värker av sömnbristen (min WED/RLS-period fortsätter tyvärr) och den vanliga föräldratröttheten men sedan när blir man piggare av att inte cykla?

Nu ska jag fortsätta packa upp. Sittandes. Så att benen vilar. Och sedan ska jag leta fram cykelkläderna, assavern och kämparmojon och fara åt skogen för en stunds glömska i grönskan.

Puss.

Hej fredagshej från flyttfåglarna! Tuss är däckad och jag har tagit mig en dusch… kanske min sista i lya ciclista? OMG

Hej uppspelta två!
(Hoppetuss alltså, stadigast core i världen, är lite avis)

För igår fick vi nycklarna till vårt nya hem

Hej kattmosaik i entrén!

och bara måste förbi och tjuvhusera lite, trots att vår “stora” flyttid är inte förrän på lördag (eftersom det är nybyggt och alla flyttar in samtidigt så får man paxa en tid då man får ha hissen för sig själv)

Hej Jumperfabriken, skönast klänningar i landet

fika te med chokladbitar till (vad annars?) och laxpotatispuré på burk

Hej kattungesvansfingrar!

med prassligast haklapp i världen – plastpåsar är utskällda men är ändå användbara i krislägen, aight?

Hej yellow submarine! Yellow submarine!

provpinka toaletten, provtvätta händerna, provtrycka på alla vitvaruknappar (vilka moderniteter! /en som nog aldrig bott i något byggt efter 40-talet)

och så sitta ner på golvet och uppskatta tystnaden, ljuset och tanken på att det kommer att bli så mycket smidigare och sjysstare att mellanlanda här ett tag

– när man är två så kallade vuxna, ett barn och en herrans massa vuxenleksaker.

(som i cyklarna och tillbehören ofc)

Nu fortsätter vi packa här! Puss.

Håll utkik i alla kanaler online & irl oki? <3
(det sitter ett litet modsmärke fram på ramen)

Hej morgon.

Bloggen fortsätter vara hackig.

Den största anledningen är att hela den lilla familjen har häcken full med att städa/kånka/styla inför visningarna (de är tre så det blir lite av ett sysyfosarbete men ikväll är den sista jippie) och packa inför flytten på lördag. Samtidigt försöker vi att finna lite hemmaro och utomhusaktiviteter mitt i det hela.

Den andra anledningen är något mer genant.

jag har ordinerat mig själv en rejäl mobilbloggvila och det inte för att vara mer i nuet för jag har nog aldrig varit mer i nuet än nu utan för att jag är skadad :'(

Under dessa snart sju månaderna har jag knappt hunnit använda datorn och har skött så gott som alla ärenden, allt bloggande och allt skapande via mobilen. Och gärna i märkliga sitt- och ståpositioner (bebis bebis bebis)

Tyvärr har det lett till att jag har fått en –

mustumme!

(fast det heter egentligen sms-tumme tydligen men jag smsar ju så sällan)

Det känns så himla b att ha fått det. Och det gör så ont. Inte bara när jag måste använda mobilen utan även när jag ska hålla i vällingflaskan, bebisskeden, min egen matsked eller det raka mountainbikestyret.

Lite skämmigt är det också. “Normalt” sett är ju jag en person som knappt har mobilen på när jag inte jobbar. Samtidigt känns det lite fränt modernt. Tänk, förr i tiden hade man kanske eldstålstumme, eller knackstensarm! Och nu har vi musarmar och sms-tummar. Vilka blir de nästa teknikåkommorna? *skypar upp Elon Musk*

Vad gör jag åt saken då? Inte så mycket annat än vilar från mobilen (och messar med vänstra handen) och från nätet överlag. Passar bra nu mitt i visningsfixet och flytten, med en naturlig paus.

Och så är det ju lite småskönt att hålla sig borta från alla bilderna på undersköna cyklar med bockstyren. Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i sorgen efter cykelstölden. Eller så har jag blivit en mästare på att hantera avsked. Vad vet jag. Tänk om någonting här i livet kändes tryggt och permanent.

Äsch fuck nu är jag bara deppig. Borde låta bli att tänka på Ridleyn. Borde gå och gosa ner mig med pluttisen i storsängen. Ska nog ta och göra det strax. Sedan ska vi ta itu med den förhoppningsvis sista storstädningen inför kvällens visning.

Ikväll får vi nycklarna till vår nya lägenhet och på lördag flyttar vi bråtet. Jag längtar! Det kommer att bli en rejäl nystart och mer ro till sådant vi båda egentligen föredrar att lägga tid på

(cykla, skriva, skapa, vandra, springa, läsa ja allt annat än att hemmafixa hela himla tiden)

Puss från nybyggarn

Flåt fåfäng men knäppte kortet ståendes i mackkön – motorsportsgrabbarna stod och dreggla åt trekkisen, sedan kom deras pappor och dregglade de med :))) *litet plåster på såret*

Hej.

När en cykel stjäls en är det inte “bara” ett dyrt träningsredskap som tas ifrån en. Det är en bit av ens hjärta, ett stycke ens livshistoria och en bit av ens livsglädje som separeras från en. Cykeln är ens vän. För precis som Dan i gruppen Vi som älskar mountainbike uttryckte det: För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Knappt en timme efter att jag hade bloggat gårdagsinläggets glada ord om att jag skulle just ut och cykla distans (årets första långdistans på torr asfalt!) och fundera ut ett namn för vår nya lägenhet – knappt en timme efter att jag hade hyllat vår lilla Bomansgatan – så stals min bästa, dyraste och enda bockstyrade cykel, min nyfixade Ridley X-Fire, två meter utanför vår lägenhets dörr. Från trapphuset. Mitt på ljusa dagen. Under de max fem minuterna som cykeln stod obevakad inomhus. Under den lilla stunden jag skulle stoppa om Ivar, dra på mig hjälmen och skorna och traska ut ur lägenheten. Jonas hörde något, sprang ut och cykeln var borta. Jag förstod ingenting. Drog av mig skorna, hjälmen och handskarna och la mig ner bredvid vår varma bebis i storsängen under tiden Jonas sprang och sedan bilade runt i närområdet i ett svagt hopp om att kanske hinna ikapp tjuven.

Det kändes helknäppt. En cykelstöld inomhus i vår lilla bostadsrättsförening? Vem i helskotta kunde tjuven vara? Någon som kände någon? Någon som strök omkring med flit? Någon..? Äsch. Det spelade egentligen ingen roll men ändå så gick tankarna just så.

För det är nog det som är den värsta påföljden av allehanda tjuveri. För varje stöld så rubbas ens tro på mänsklighetens godhet något. Vare sig man vill det eller inte. I studens hetta frågade jag Jonas men hur ska vi övertyga Hoppetuss om att tro på människorna när vissa sabbar det så för andra? (det kommer förstås att gå alldeles utmärkt, det vet jag själv men ni vet hur det känns i sådana stunder)

Nåväl. Vad skulle jag göra? Jag hade ju längtat efter att få sprätta utomhus hur länge som helst. Det var bara att langa fram en assaver och hoppa på min andra… nu enda sportcykel – trekkisen.

Oändligt tacksam över att ha den att cykla på begav jag mig till första bästa stigen in i skogen, den vid Hökåsens motocrossbana. Jag ville inte tänka, bara köra. Distansplanerna hade skitit sig men jag tänkte i alla fall snurra runt ett tag och typ, finna nya och gamla stigar med målet att bli trött. Vid ett stigskäl (inte kan man väl säga välskäl om stigarna?) så stannade jag till för att komma på vilken väg jag skulle ta. Plötsligt så hördes några kända röster –

ut ur skogen uppenbarade sig Grannen (!), Helena och en som senare visade sig heta Anneli och djävulskt duktig uppför.

För efter lite snack bestämdes det att jag fick hänga på och det var ju tur att jag gjorde det. Eftersom jag inte hade cyklat med sällskap på… oj… jag kommer faktiskt inte ihåg hur många månader det hade gått? så fick jag koncentrera mig ordentligt. Det krävdes inte många hundra meter innan jag blev lite svettigare, lite skrattigare och lite mindre mörk i sinnet. Hörni Grannen Helena och Anneli – vet ni att ni räddade mig från att typ, spd-vurpa med flit i den hästskitigaste pölen för att döva cykelförlustsmärtan? Just så. Era små stigänglar.

När jag var hemma och cykelruset hade avtagit blev det åter tomt i själen. Eftersom jag lagt upp skriet efter förlusten i mina två favvocykelforum på Facebook så hade det droppat in hundratals kommentarer från medcyklisterna som brydde sig. Jag läste (och fortsätter att läsa, ni är fantastiska mina vänner) varenda en av dem, sög åt mig alla tipsen och idéerna och det blev åter lättare

för så länge vi som bryr oss om och känner för varandra finns så kommer inte ondskan att vinna. Punkt.

Men nu kvarstår faktumet – Katja är för första gången sedan hon började sportcykla utan en bockstyrad cykel och det är hur trist som helst. Hela tanken med Ridleyn var ju att använda den som asfalts-/cykelkärracykel sommartid och som tränings- och tävlingshoj under höstens crossäventyr. Med mammaledigekonomin och tidsbristen hade cykeln utgjort en perfekt allroundvän i år. Och så var den ju så vass och bra helt enkelt.

Nu återstår arbetet med polisanmälan- och försäkringsanmälan (här har förresten Anna skrivit ihop ett gäng tips till er i samma sits, usch att det ens behövs va?) och så håller vi tummarna för att jag får tillbaka någonting för cykeln och dess komponenter.

Under tiden letar jag en cykeldeals och påbörjar sparandet till en ny bockstyrig individ.

But I still miss someone

och förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Ännu ett avsked. Fan på att behöva orka sådant. Puss.

Alltid nytränad i lya ciclista

Gärna nykraschad (men alltid redo för fest) i lya ciclista

Oftast i kär i livet, mer sällan kär i städningen i lya ciclista

Med gångavstånd till stan är denna trivsamma lägenhet belägen. Lägenheten renoverades 2010 och har en tilltalande planlösning med ljus hall, vardagsrum med stort fönsterparti, renoverat kök, rymligt sovrum och helkaklat badrum. Genomgående parkettgolv och målade väggar samt bra förvaringsutrymmen. Nära Mälardalens högskola samt påfart till E18. (ur mäklarbeskrivningen)

Fan hörru Bomansgatan. Bomansgatan-uppe-på-backen, Bomansgatan-bakom-Gröna Woken, Bomansgatan-där-typ-alla-man-känner-har-bott-någon-gång, Bomansgatan-den-där-gatan-nära-högskolan.

Om en vecka bor vi, jag inte här längre. Min lilla, nätta, eleganta lya ciclista.

Det var i slutet av januari tvåtusentretton, nästan exakt tre månader efter jag hade begravt min Peter som jag, Grannen och Valle flyttade in mitt bråte. Till hjälp hade vi Grannens företagslastbil och Saris lilla pickup jag fick låna i en vecka att köra småpryttlarna i.

Köpaffären var hastig. Jag stod inte ut med att bo kvar på det en gång så festglada Klockartorpet. Gå runt och tänka och minnas, ett hålögt spöke i de tomma rummen som påminde om livet som inte längre var ett liv. Bomansgatan var det närmaste stan jag hade råd med, med maxlån och lite hjälp från min far.

Den nya lägenheten välkomnade mig. Ljus och charmig, gammaldags men smakfullt renoverad – tillräckligt mycket för en som ville trivas hemma utan att spendera alltför mycket tid eller pengar på att hemmafixa. En sådan som jag.

Då jag flyttat många, många gånger i mitt liv och kommer nog att fortsätta flytta har jag någonstans börjat se mina hem som geografiska bekantskaper snarare än geografiska platser. Lya ciclistan har sedan starten varit min fina bundsförvant.

Dess tjocka fyrtiotalsväggar har inrymt mycket och många – glädje, skratt, vänner, cyklar, vänners cyklar, vänners vänner, förälskelse, smärta, blod, gott käk, musik, sång och skrivande. Bland annat den här lilla bloggen har skötts ifrån denna lägga i hela fem år.

(hade jag haft ett glas rödtjut i handen så hade jag skålat med mig själv nu)

(varför med mig själv är för att Jonas nattar le bébé)

Det var här jag blev tävlingscyklist, sedan mountainbiker, sedan crossie (just i den ordningen, även om mtbn användes enbart till att vintercykla/crossa med i början). Det var här jag gjorde och kände massa fel men också massa rätt. Det var här jag tröttnade på att leva med konstant oro och ont i magen och bestämde mig för att för första gången i livet ta till mig ordentligt med mod och vända på skutan.

Men icke att förglömma det enkla – framför allt så trivdes jag här. I min anspråkslösa vrå i världen. På platsen där jag har varit helt och hållet mig själv. Katja med datorn in på toaletten, i fluffig morgonrock och med en chokladfläck i mungipan.

Nog är det många minnen som kära lya ciclista har bjudit på genom åren. De starkaste tillhör dock inte enbart mig utan delas med två till – varav en kanske inte riiiktigt kommer att minnas så mycket annat än i sina celler, möjligen i sitt undermedvetande.

För ni vet ju. Någon gång i början på januari förra året så gick det riktigt hett till på Bomansgatan.

Och nu är det tre människor som flyttar mot en större framtid för sig själva och sina cyklar. Hejdå Bomansgatan, vi kommer att minnas dig med värme.

Om vi fortfarande håller sams efter all städning och allt visnings- och flyttfix det vill säga. Hah och pust.

Nu ska jag ut och cykla och tänka ut vad vårt nya plejs ska heta. Lya ciclista 2.0 eller något nytt? Kom gärna med idéer. Puss!

P.S. Vill ni snoka runt i lya ciclistans visningsversion så ligger den ute på Hemnet. Kom och köp!