Hej söndag!
Egentligen borde alla blogginlägg skrivas på de positiva postloppsendorfinerna. Fatta vad hög man skulle låta precis hela tiden. Fast nä alltså kanske ingen bra idé om man som en annan inte alltid är så hög eftersom det inte alltid går vägen och ibland är man ruggande arg och ibland är man grinig och deppig och ibland är man bara oinspirerande tom och nollställd. Tur då att det finns till exempel Instagram – där kan man kvickt uttrycka av sig ruset vilket slags stämning man än är.
Ah men som jag igår då medan fejset var fortfarande postcykelmosigt, solstrålarna fortfarande bibliska och cykelglädjen fortfarande härligt härjandes i kroppen:
Nu när jag läser det så vet jag inte ens om allting står rätt till grammatiskt i den där långa meningen. Men det är ganska skitsamma – för igår var jag en
hör på –
L Y C K L I G cyklist, person och mamma!
Det är här man borde dra till med ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för en människa-citatet (fast citatet meningarna är omkullkastade, men ni fattar). Jag hade inte kört något i cykelallmänhetens ögon sett überepiskt lopp typ Kebnekajse runt på singlespeed. Jag hade inte övervunnit en jättedistans, eller uppnått oanade hastigheter.
Men så här är det förstår ni –
jag hade varit gravid och jag hade fött mitt barn och fick på köpet en oreglad, värkande och tung kropp. En kropp som förvisso fortsatte att röra på sig så gott den hann och kunde men vars träningsglädje av diverse fysiska och psykiska anledningar ofta fick lägga band på sig själv. En kropp vars huvud tidigt bestämde sig för att inte låta det första mammaåret bli ett år av prestationskrav och måsten – men vars hjärta, van att ta i allt det kan, självklart ändå längtade till att få kämpa ordentligt och det på cykel.
Desto roligare var det att starta i, genomföra och komma ut helskinnad ur (yes! denna gången körde jag inte i den där ettriga lilltallen i rullstenskurvan) glada MTB-loppet Björnlunken.
Som ni vet är jag sedan starten är högst inofficiell beskyddare av de lokala loppen. Vättern schvättern, Cykelvasan med flera i all ära, men det är de lokala loppen och tävlingsserierna som är pur magi. Dels så är det de äkta eldsjälarna som arrar dem så arrangemangen är proffsiga fast de är “små”. Dels ligger banorna oftast förbaskat vackert till och har väl därför blivit till banor. Dels ligger inte anmälningsavgiften inte på en summa värdig en barncykel. Dels blir stämningen familjär och chill. Sist men inte minst är det upp till oss att sponsra vårt lokala cykelliv om vi vill att det ska finnas tränings- och racemöjligheter eller hur?
Jag hade så klart bommat de där sammansatta sömntimmarna (Katjas hjärna kan inte sova om något utöver det vanliga ska hända eller har hänt) och att gå upp före snutte-Ivar kändes helt fel haha. Lyckades självklart ändå komma dit en kvart före starten, satte fast den där nummerlappen (på cykeln! Verkar vara en mindre aerodynamisk mtb-grej denna) och hann varken värma upp eller bli nervös ordentligt. De första kilometrarna gick bra sakta. Min startgrupp låg bakom en paratandem (så impad! Hjältarna) just på de rotigaste och smalaste partierna där det inte gick att köra om. Efter ett grusvägskäl där jag lyckades köra om ökade jag tempot, benen syrades ner i solen och i motvinden men jag höll en bra fart genom de tekniska partierna och kunde plocka in minuterna där. Nu förstod jag hur viktigt det är med seeding i mtb-lopp. Sedan körde jag bara på. Körde om ibland, blev omkörd ibland. Drack ur min flarre på gruspartierna, njöt av att jag kunde ha cykeltröjan helt uppknäppt fladdrandes bakom mig och småsvor åt att jag kanske skulle tagit ett annat däck fram för uppkört och snorhalt var det allt bitvis. Min rosa Trek gjorde ett fint jobb och nä, 29” gjorde det inte svårare att navigera i brötet. Och så var jag plötsligt modig och körde – om än försiktigt – nerför den där superbranta och brötiga backen i slutet jag hittills fegat inför och sprungit nerför. Och plötsligt var jag i mål i mitt första crosscountrylopp och mitt första lopp whatsoever efter graviditetsbeskedet! …och hade som vanligt glömt att jag hade en lilla klingan också, typiskt.
Kramade om Anna som skulle springa loppet (läs här) och Fredrik som hade gjort fint ifrån sig i herrklassen. Gosade in mig min mjuka bebis. Pussade på min Jonas. Drack en kopp kaffe och en kladdkakemuffins.
Hög och lycklig var jag. Över att ha fått cykla och kriga lite. Över att kroppen levererat så bra. Över att vara tionde dam i mål av fyrtio startande, jag som hade tänkt att “nöja mig” med att genomföra (skrev åttonde på Insta igår eftersom det stod så i resultatlistan, den är uppdaterad nu, men det är same same egentligen). Över att loppsäsongen nu hade officiellt startat och det kommer fler motionslopp och tävlingar.
Tack för en glad tvåårsdag (jepp, här smider vi järnet fort) min Jonas! På torsdag är det din tur att rejsa. Hårdast ben, mjukast medalj i famnen vid målgång.
Puss och förresten – så roligt att läsa allas rapporter om Lidingöloppet MTB. Jag har ju gått den banan (mååånga gånger, fast inte i ett svep förstås) och cyklat den ett par gånger och kan tänka mig hur strategisk man måste vara för att palla den med flaggan i topp. Härligt.
Nu till att städa den gamla lägenheten… för sista gången förhoppningsvis. Blä och puss igen, kan behövas.