Hej. I mars blottade jag inför er cyklisten Katja i Vad är jag för ett slags cyklist?-inlägget. Nu tänkte jag att det vore kul att följa upp det med en Vad är jag för ett slags mamma?-lista. Vi kör:
Jag är en ständigt sjungande mamma. Sjunger jag inte så pratar jag (omedvetet) på rim. Om det i längden kommer att skada Ivars psyke eller göra honom till en sångfågel är oklart. Klart är dock att han älskar att jollra med på sitt bebisspråk. Älsk på när hela den avlånga kroppsisen skakar med i musiken.
Jag är en bekväm mamma. Nog för att jag gillar äventyr men är ändå ingen som sätter mig i svåra lägen med flit. Sådant har jag ändå för mycket av i livet. Finns det ett hjälpmedel så använder jag det. Så blir det mer kvalitetstid över. Jag ger hellre burkmat ute i det fria än lägger massa friluftstid på att svettas i köket. Ibland gör jag ett ryck och lagar något och ibland får Ivar smaka av våran mat.
Jag är en upptäckarmamma. Det gör att Ivar redan nu är ett ess på att finna sig i att trivas på bussar, på tåg, i bil, i diverse vagnar och i ett bra gäng naturområden och städer. Det finns de som vurmar för det lilla och de som hela tiden jagar det storslagna. Jag tänker att man faktiskt kan göra både och – glädjas åt det lilla och förundras över det storslagna. Gärna tillsammans med den man älskar mest och självklart inte bara utomhus. För #outsideisfree i all ära men det är insidan som bör kännas fri och öppen för att livet ska kännas roligt och givande oavsett i vilken sits man hamnar genom livet. Här tipsar jag förresten om braiga prylar för mina allvädersmammakollegor.
Jag är en ibland überchill och ibland överbeskyddande mamma. Jag har till exempel inga problem med att Ivar hänger med mig på precis samtliga av mina upptåg (när det går rent tekniskt). Men jag oroar mitt hjärta blodigt över vissa andra saker – trafiken ute, stämningen i skolan och på nätet, hårda möbler, hårda ord, överstimuleringen etc etc.
Jag är en invandrarmamma. I mig slåss det och samsas ett gäng olika kulturer och sätt. Ibland är jag västeuropeisk i mitt sätt, ibland mer östeuropeisk (+ annat). Oftast är det en tillgång men ibland blir jag något mindfucked i mig själv liksom. Ska bli spännande att se hur Ivar blir. En ännu mer salig blandning…
Jag är en HSP– och inte alltid psykiskt på topp-mamma. Jag låter aldrig mitt mående gå ut över hur jag tar hand om min bebis – men han ser mig skratta, gråta, vara hyper, vara låg, känna tusen saker till och pånyttfödas om och om igen. Det är okej. Det minsta jag kan lära Ivar är att de riktiga människorna är inte gjorda av sten. Som pojke är det extra viktigt för honom att lära sig att det är okej att uttrycka sina känslor utan att hela tiden be om ursäkt. Han kommer ändå att se lite för många fasader i sitt liv.
Jag är en pojkmamma. Ett stort ansvar vilar på mina (och Jonas förstås, men nu handlar det om mig) axlar över att visa honom att en mamma är så många olika saker – en varm och härlig kvinna, en egen person, en ingenjör, en konstnärlig (men lite lat) själ, en seriös cyklist, ett ess på teknik, en glad arbetsnarkoman, en rejvare, en syster, en initiativtagare, ibland en näspetande soffmask och så mycket mer.
Jag är en mamma som driver med allt och alla och mest med mig själv. Även Ivar också får sig en omgång då och då. Ibland får jag bannor för mitt sätt av BVC. Eller, de tror typ att jag menar allvar och är en hemsk person. Den bjuder jag på. Så har de något att snacka om i fikarummet.
Jag är en slemmig och dregglande mamma. Hela tiden ska jag pussa på och gosa med min Ivars alla oemotståndliga bitar. Men han är ju sötast i hela världen så vafan ska jag göra?
Jag är en cyklist. Den punkten behöver jag väl inte förklara närmare. Min stilla dröm är att Ivar någon gång kommer att dela mitt och sin fars passion men gör han inte det så är jag glad om han accepterar att det ständigt luktar lite blöt lycra när han kommer hem från sin grej. Och kanske använder cykeln som transportmedel.
Jag är en outsidermamma. Och som jag känner för andra som känner så. Det beror säkert på många faktorer – både utifrån och inifrån. Men jag hamnar så gott som alltid snett i de rent kvinnliga sammanhangen (trots att jag kan och älskar umgås med mina kvinnliga vänner – en i taget) och har blivit i värsta fall mobbad och i bästa fall lätt utfryst av just tjejerna så många gånger att jag har helt enkelt blivit livrädd tror jag. Ond cirkel etc. Visst är det lustigt att den uttalat feministiska cykelbloggaren som jämt står upp för kvinnsen känner så? Off topic förlåt. Så till saken – att hänga med andra mammor när det är fler än en är en stor grej för mig. Jag tränar på att känna mig välkommen och accepterad i denna mystiska kvinnliga gemenskap. Kanske hade det varit lättare med ett naturligt kvinnligt skyddsnät typ släktingar, i närheten. Men det är som det är och jag gör mitt bästa i det läget jag kan. Vår mammagrupp som har bildats tack vare Rulla Vagn är iaf ena grymmingar. Kanske för att de också är annorstädesifrån och inte riktigt är de självklara och de bekväma? Äsch. Vi kämpar på.
Jag är en flott (och ibland flottig blame it on Ivar) mamma. Stil är för mig ett intresse och ett uttryckssätt och ingenting som försvinner bara för att jag är trött och har ont i kroppen. Faktum är att det är kanske just då – just nu – som det är som mest intressant och comforting. För kan man inte vara snabbast så kan man alltid vara elegantast, eller hur cykelvänner?
Jag är en multilingomamma. Hemma gäller svenska, ryska, engelska så diverse fraser på alla andra språken jag småkan och tycker om. Vissa bebisrelaterade ord känns naturligast på svenska, andra på ryska, djuren pratar vi helst om på tyska och sjunger gör vi gärna på engelska och franska.
Jag är en mamma som kommer att ställa krav på mitt barn. Aldrig när det gäller prestationer och livsval – men dock alltid när det gäller goda mänskliga kvalitéer. Jag struntar i hur gammal Ivar är när han lär sig springa, men jag tänker banne mig göra en värdig medmänniska av honom.
Jag är en mamma som njuter mer och mer för varje dag av att vara just bara mamma. Mamma. Jag har nog passerat färdigt övergångsstadiet mittemellan två Katjor och då jag inte riktigt ville släppa, eller snarare omforma taget om min dåvarande multitaskingvardag och led av inte en släng av cykligt fomo. Nu lider jag inte längre för jag slits och fomoar (fomar?) no more. Jag njuter av en sak i taget och låter allting ta sin tid. Ivar visar vägen. Det är som att landa fast hjulen fortsätter driva, i en stadig stark takt. Det är hjärtats slag. Det är kärleken som växer.
Puss och alla vanliga och ovanliga mammor i världen – I salute you <3