Alltid nytränad i lya ciclista
Gärna nykraschad (men alltid redo för fest) i lya ciclista
Oftast i kär i livet, mer sällan kär i städningen i lya ciclista
Med gångavstånd till stan är denna trivsamma lägenhet belägen. Lägenheten renoverades 2010 och har en tilltalande planlösning med ljus hall, vardagsrum med stort fönsterparti, renoverat kök, rymligt sovrum och helkaklat badrum. Genomgående parkettgolv och målade väggar samt bra förvaringsutrymmen. Nära Mälardalens högskola samt påfart till E18. (ur mäklarbeskrivningen)
Fan hörru Bomansgatan. Bomansgatan-uppe-på-backen, Bomansgatan-bakom-Gröna Woken, Bomansgatan-där-typ-alla-man-känner-har-bott-någon-gång, Bomansgatan-den-där-gatan-nära-högskolan.
Om en vecka bor vi, jag inte här längre. Min lilla, nätta, eleganta lya ciclista.
Det var i slutet av januari tvåtusentretton, nästan exakt tre månader efter jag hade begravt min Peter som jag, Grannen och Valle flyttade in mitt bråte. Till hjälp hade vi Grannens företagslastbil och Saris lilla pickup jag fick låna i en vecka att köra småpryttlarna i.
Köpaffären var hastig. Jag stod inte ut med att bo kvar på det en gång så festglada Klockartorpet. Gå runt och tänka och minnas, ett hålögt spöke i de tomma rummen som påminde om livet som inte längre var ett liv. Bomansgatan var det närmaste stan jag hade råd med, med maxlån och lite hjälp från min far.
Den nya lägenheten välkomnade mig. Ljus och charmig, gammaldags men smakfullt renoverad – tillräckligt mycket för en som ville trivas hemma utan att spendera alltför mycket tid eller pengar på att hemmafixa. En sådan som jag.
Då jag flyttat många, många gånger i mitt liv och kommer nog att fortsätta flytta har jag någonstans börjat se mina hem som geografiska bekantskaper snarare än geografiska platser. Lya ciclistan har sedan starten varit min fina bundsförvant.
Dess tjocka fyrtiotalsväggar har inrymt mycket och många – glädje, skratt, vänner, cyklar, vänners cyklar, vänners vänner, förälskelse, smärta, blod, gott käk, musik, sång och skrivande. Bland annat den här lilla bloggen har skötts ifrån denna lägga i hela fem år.
(hade jag haft ett glas rödtjut i handen så hade jag skålat med mig själv nu)
(varför med mig själv är för att Jonas nattar le bébé)
Det var här jag blev tävlingscyklist, sedan mountainbiker, sedan crossie (just i den ordningen, även om mtbn användes enbart till att vintercykla/crossa med i början). Det var här jag gjorde och kände massa fel men också massa rätt. Det var här jag tröttnade på att leva med konstant oro och ont i magen och bestämde mig för att för första gången i livet ta till mig ordentligt med mod och vända på skutan.
Men icke att förglömma det enkla – framför allt så trivdes jag här. I min anspråkslösa vrå i världen. På platsen där jag har varit helt och hållet mig själv. Katja med datorn in på toaletten, i fluffig morgonrock och med en chokladfläck i mungipan.
Nog är det många minnen som kära lya ciclista har bjudit på genom åren. De starkaste tillhör dock inte enbart mig utan delas med två till – varav en kanske inte riiiktigt kommer att minnas så mycket annat än i sina celler, möjligen i sitt undermedvetande.
För ni vet ju. Någon gång i början på januari förra året så gick det riktigt hett till på Bomansgatan.
Och nu är det tre människor som flyttar mot en större framtid för sig själva och sina cyklar. Hejdå Bomansgatan, vi kommer att minnas dig med värme.
Om vi fortfarande håller sams efter all städning och allt visnings- och flyttfix det vill säga. Hah och pust.
Nu ska jag ut och cykla och tänka ut vad vårt nya plejs ska heta. Lya ciclista 2.0 eller något nytt? Kom gärna med idéer. Puss!
P.S. Vill ni snoka runt i lya ciclistans visningsversion så ligger den ute på Hemnet. Kom och köp!