Jo jag vet att det står Malmöcrossen på nummerlappen
men det var för att det var sista loppet
jag körde innan jag blev med Ivar
Hej och vet ni vad det är för en dag idag?
Jo en Göteborgsgirot-fredag. Eller långa granfondot Girot går väl imorgon men det är idag som det läckra elitloppet Prioritet Grand Prix körs uppe på Avenyn.
Det går väl ett gäng lopp i helgen, varför tänka just på det ända från Västerås?
Dels ska vännen Tony dit (och förhoppningsvis styra och ställa i herrklungan ikväll) och dels så får jag upp loppet i mitt flöde.
Kan då inte låta bli att tänka på hur olika idag förutsättningarna var 2016 då jag körde racet för första gången.
Jag var fiiint vältränad, körde för första gången för ett elitlag (även om jag var tyvärr den enda från laget att tävla i Göteborg den helgen), hade en skarp klung- och kurvteknik och var hur orädd som helst. Så kul det var att köra det GP den sköna svala lyxiga kvällen på folkglada Avenyn! Så roligt det var att ställa av en dam efter en annan, så sjukt jobbigt det var att hamna i ingenmanslandet och försöka jaga ikapp den Supersnabba klungan (jo tjena) och hålla undan från De Bakom (iiih!).
Många tror att tävla handlar om något slags driv att visa sig ”bättre än andra”. Det drivet skulle jag säga är bara en liten av de sååå många faktorerna som gör att det är kul att försöka vara snabbast (eller hjälpa någon att vara snabbast – som det grymma laget som nyligen hjälpt Emilia Fahlin att vinna etapploppet Gracia Orlová) från punkt A till punkt B. För oss som inte slåss om den absoluta toppen så är sparringen helt enkelt ett spänningsmoment. Och att ha någon att krama/skaka hand med under fikat efter målgången.
Idag är läget annorlunda. Jag är en person som inte har sovit en sammansatt natt på snart ett och ett halv år. En konstant sliten person med onda ben. Jag är en person som hittills i år har cyklat ute i snitt en gång i veckan (om tur!) och har inte kört ett längre distanspass på… jag minns inte hur länge som helst. Min kropp är långt ifrån cykeltajt – mammakilon ger sig inte i första taget. Jag kommer förvisso in i bibsen och kan knäppa tröjorna men lycran sitter inte så klockers som jag hade önskat det. Vem bryr sig skulle någon säga? Inte en jävel förutom en själv säkert men är man en obotlig cykelestetiker (och en icke-isolerad ö som lever i ett smalhetsande informationssamhälle) så är man. Jag gillar när kläderna sitter slickt och utan skarvar. Jag gillar när färgen på drycken i flaskan matchar kitet. Jag gillar när växelörat är rent innan start. Jag gillar när vajrarna glänser. Jag ogillar när nummerlappens storlek gör att den slutar högre upp än strax under bakfickkanten. Jag matchar däckgummiblandningsmarkeringen med ramlacken. Jag gillar när det syns att jag är stark och smidig. I alla fall när jag cyklar – offbike är jag gärna en Joan Holloway och lite till.
Men ffs mitt gnällo jag borde tänka på hur friskt (tidig start yes slippa hettan yes), naturskönt och syrligt i benen det kommer att kännas imorgon!
För imorgon kommer jag att starta i ett litet (även om de slår anmälningsrekord i år, wii! Lokala lopp <3) MTB-motionsrace Björnlunken. Mitt första lopp som cyklande mamma, tänka sig.
Ok, lite smått nervös är jag i alla fall.
Men jag vet att det kommer att bli kul och det kommer att gå bra – förutsett att jag får sova i alla fall fem sammansatta timmar inatt. Jag har ett litet personligt mål och det är att komma så nära sub en timme som möjligt. Då jag har aldrig kört ett MTB-lopp så har jag ingen aning om hur det kommer att gå med alla omkörningarna (det är mycket single track). Säkert som med CX fast trängre?
Och jag vet att när jag väl står där på startlinjen fokad på cyklingen och bara cyklingen så kommer ingenting av det där med kläderna hit och sömnbristen dit spelas upp i mitt huvud. Och darrar benen så är det mest av pirr och inte så mycket av RLSen.
Min denna släng av nervositet är ett klart tecken på att jag inte har gjort några starter på länge. Det är därför jag tjatar på alla mina cyklande vänner som kör lopp/tävlar då och då – mängdträning och mera mängdträning! Träna på att starta. Träna på rutinen med stort R. Så löser nervositeten upp sig och blir till en skarp fokus istället.
Men tankarna går innan.
Haha. Från no brakes high stakes-elitstarterna 2016 till prerace nerverna inför ett lokalt MTB-lopp 2018. Men någonstans måste man börja… om och så långt är det inte till
SM i långlopp i Motala – som jag självklart tänker köra ♥
Puss från en med lätt huvudbry och tung mensmage. Det är inte så enkelt att vara kvinna alla gånger sörni men vaffan, finns värre saker att vara
till exempel myrorna under mina däck uppe på åsen imorgon
Det är väl därför de heter myrstackarna?
HÖ
HÖ
– nu kör vi järnet Alberga-Kungsör imorgon och säg hej om ni ser mig lova ✊🕶