Hej. Börja med att slå på denna glada låt för rätt feeling! ♥

 Så ja. Okej.

Alltså jag vågar knappt tro det

därför viskar jag

för törs jag tro det? Efter världens kanske tuffaste arbetsår, rent mentalt alltså

Hursom

för i eftermiddag, efter jag skrivit min konsulttid, städat undan lite på skrivbordet

ätit upp den sista mörka chokladbiten som finns i min kontorsstash

då tar jag äntligen äntligen

SEMESTER!

Fyra gudomliga veckor utan en tanke på infrastr… nej, utan en tanke sa vi ju!

Och vilka är mina planer?

Tja. Imorgon leder jag distanspass Sala Kallbadhus t/r. bada, på med chamojsen, cykla på ordentligt hem, helnajs. På kvällen ämnar jag hämta min lillebror, 8 för ett par-tre dagars bad, häng och skoj! Jag får stå ut med barnfilmer (eller stå ut och stå ut, äntligen titta ifred…) och han får stå ut med Touren. Helsjysst deal med andra ord. Och på fredag flyger jag och Tony till Verona för vidare transport till Gardasjön där vi kommer att bo granne med bästa Maria som är typ lite av en Garda-guru och kan allt och lite till om omgivningarna. Så himla tacksam och pepp! Väl framme tänker jag tänka om än mindre på verkligheten utan ägna mig åt skamlöst frossande i italiensk kultur samt bergsklättring förstås. Minst 8800 (jepp, kom ihåg siffran!) höjdmeter ska avverkas och det kräver sin kvinna. Det kommer att bli ömsom svettigt, skavigt, irrittions-tårigt och ömsom larger than life-känsligt och R Kelly-hybrisfyllt. Men framför allt kommer det att vara vackert, åh så vackert. På schemat står förstås även geografisk och arkitektonisk nörderi. Så klart.

Väl hemma, efter tio dagar där borta väntar två fullkomligt planlösa semesterveckor till. Tänker njuta cykla cykla njuta och käka enorma mängder bär och svampar och sånt somrigt. Turnera lite bland vänner annansocknes och fortsätta nyttja naturen.

Vad har ni för semesterplaner?

Puss!

Hej. Idag vill jag tipsa om två wonderful, wonderful hjulsaker.

Ett.

SVT kommer att sända världscupen i Vårgårda. Det är fantastiskt och inte en dag för tidigt. Jag kommer dock förmodligen själv sitta på cykeln då. Men det går ju alltid att se i efterhand eller hur!

Två.

Denna artikel av australiensiska Stella Young handlar om att dansa på hjul. Läs den, den är genial, blicklyftande och helt enkelt sjukt fint skriven.

Dags för manikyr, undrar dom?

Koppla ner, säger dom. Logga ut, skriver dom. Koppla av, mässar dom.

Vet ni – det är inga problem i dessa gula och rosa tider!

Eftersom jag jobbar denna vecka ut så hinner jag förstås inte se livesändningarna, vare sig från Touren eller Girot. Alltså förvandlas samtliga sociala medier jag är med i till potentiella spoilerbomber. För alla ska ju sitta och rapportera och diskutera och meddela! Inte minst de officiella kanalerna är ursnabba med att spoila järnet ur varenda racekilometer! (tänk förresten om våra svenska tävlingar var lika välbevakade, där är förresten Team Crescent Dare grymma på att rapportera)

Det finns de som säger att ett race är alldeles lika roligt när man vet vem som vinner för det händer ju så mycket under loppet. Eh jo kanske under etapp som Tourens andra då det var typ utbrytningar och krascher och bergsjakter och attacker hela tiden. Men likt förbannat så avslutas nästan varje etapp med en spurt eller annat avgörande (såvitt inte Vos är med i bilden förstås, om det är Giro Rosa vi snackar) och då är det liksom rätt så tråkigt att i förväg veta att jahepp, det blir typ Kittel igen.

Jag vill med andra ord inte veta vem som vann!

Och alltså håller jag mig hemskt mycket borta från allt som cykelmedier heter. Det kliar förstås i fingrarna. Men man kan alltid bildgoogla ledsna sötvalpar istället.

Eller varför inte recept på hur man orkar intervaller när det är sådär saharavarmt ute i betongstaden?

Taggar inför kvällens repris, må spoilergudarna förbarma sig över mig tills dess.

Är ni också spoilerkänsliga?

Staden nattar solen

Eftersom min familj bor i Stockholm är jag i stan rätt så ofta. Varje gång jag kommer hit och dyker in i massorna tänker jag samma tanke. Hur orkar de? Hur orkar de lägga massvis med tiotals minuter på att trängas med andra människor för att ta sig till jobbet? Hur orkar de alla avgaser? Hur orkar de leva utan att ha gångavstånd till skidspåren? Hur orkar de med all hjärtslitande stress som uppstår pga. alla tunnelbaneminuter, hetsiga löpturer för att hinna med bussen (som ändå får en efterföljare om typ en kvart), allt stadsdamm blandat med mänskligt elände som blir så påtagligt i just storstäder?

Och sedan går det en timme. Och Stockholms alla elegant skurna vattendrag och parker och nykära par och cafébåtar och pagetanter och fastnavshipsters och södermysfyllon och kulturevenemang åker upp in i hjärnans glädjeceller, i all sin globala, dynamiska konfetti, med alla sina färger, dofter, dialekter, med all sin arbetssamhet, små och stora glädjeämnen, lytta och snygga och alldeles fula, både människor och hus, löskatter och kolonilotter… Och det blir det ju så himmelskt självklart, det att människor offrar både avgasfrihet, närhet till skidspår, hundbajstomma cykelbanor och kantareller runt knuten för att vara en del av den fantastiska gemenskapen som ju är storstadens innersta.

Och sedan tar jag tåget hem till sommartorra Västerås och tänker Hur orkar de?

…

den första timmen.

Jag försöker verkligen koncentrera mig på nuet. Men det är som ni kanske kan tänka er lite svårt. Det bästa med ställen som det vi ska till är de oftast är vackrare än vad man föreställer sig. Alltså kan jag med gott samvete låta mig ha rätt så höga förväntningar. Kulörta, bergiga Italien om tio dagar.

Under tiden passar jag på och tränar upp min värmetolerans genom att träna bäst jag kan i stekhettan som råder i detta land just nu. Pust säger jag bara!

Tur att Rosen ändå är lätt för att vara mellansegmenthoj

Hjälmrand och Alla Tiders Cola, sommar ffs!

Igår slog plötsligt sommarvärmen till och då kändes det på sin plats att skaka av sig postfestsegman och bege sig ut på härlig söndagsdistans. Hela alltet doftade semester och utomlands. Hjärtat var lätt då Gardasjön-resan bokats (jäkla flygbolagskrångel ibland) och jag kunde äntligen ha nåt riktigt supercykligt att se fram emot. Är alltså ingen typ som mår bra av ovisshet och “bara vara” à la axelryckning förstår ni, älskar planering och uppstyrdhet och schemalagt baravarande, helsäkert alltså. Det värsta jag vet är när folks på frågan om när vi ska hänga ikväll svarar får se, jag hör av mig sen ungefär. Då blåser jag hellre av och gör nåt annat. Eller när folks svarar kanske på facebook-festinbjudan. Så onödigt respektlöst. Hursom! Det hade gått en distansrunda på morgonen men jag hade tur som hade Tony aka GPS-skalle vid min sida som hade föreslagit helt nya vägar till ett för mig helt nytt ställe – Måns Ols vid Kallbadhuset i Sala. Och vilka häftiga vägar, alltså det är så himla påtagligt när man byter landskap och län. Fick nästan en känsla av att befinna mig på Mallis – speciellt när vi cyklade förbi nån lill-ort med gula stenhus och sandigt vägdamm som virvlades upp mellan ekrarna. Dessutom lekte vi Wiggins vs. Contador – hemskt kul, som Wiggins pratar man alltså högmodig överklassbrittiska och som Contador så pratar man lättirriterad målbrottsspanska. Måns Ols visade sig också vara ett paradis, där måste ni fika om ni har vägarna förbi Sala. Ett spektakulärt somrigt fik strax intill det klassiska kallbadhuset, med old school hopptorn i trä och grejs. Fanken va jag ville hoppa i! Hade det varit hav alt. nära hem så hade jag gjort det. Blöta bibs och ett gäng mil hem utan chamojs är dock inget vettigt kombo så jag avstod. På vägen hem blev det om än hetare i luften och jag fick förstås en släng av mitt klassiska värmehuvudvärk. Vi orkade inte leka Wiggins vs. Contador nåmera men cx:ade lite över nåt jäkla sättningsavsnitt (sorry, yrkesskada, men typ vägarbetsparti) fullt med torv och grejs! Hemma väntade knaperstekt falukorv och Touren, FETT.

Grymt fin distansrepa med andra ord, strava här.

Gjorde ni nåt grymt somrigt i helgen?

Puss!

Genesis Croix De Fer.

Smaka på namnet. Jag vill inte ha nån annan. Pax på denna, nu är det dags för de ekonomiska cellerna att börja röra på sig igen inne i stackars skallen. För denna, denna vill ha mig.

för att den är svart

slick

rak

heter som en av mina favoritplatser på jorden

och helt enkelt väldigt, väldigt snygg.

Snacka om besvikelse. Snygg men dåligt utrustad. Dumma Genesis.

Hej. Besök i helgen, noll tid att blogga!

Blåste av bloggtävlingen pga. dess uppenbara krånglighet. Tänkte lite fel där, borde hittat på nåt enklare. Flera läsare hörde av sig och påpekade det nämligen. Men misströsta inte – jag kommer att köra nån tävling i samband med Touren.

Jag har förresten en rolig sak att berätta.

Jag har äntligen bokat semesterresa. Och inte vilken som helst för jag är ju en glad cykelidiot som liksom satsar på detta med att bli bra på cykel och älskar det every minute of my life och så. Det är ju Rapha Rising snart eller hur… Och cykellusten är grym… Och höjdmetersuget enormt… Och Frankrike lite för bökigt att boka just nu av olika skäl.

Så, det vart Gardasjön och de hiskeligt branta stigningarna runtomkring! Gissa om jag är uppspelt. Längtar så redan nu. Mer om det imorgon, nu är jag stendöd kokar makaroner efter en härlig men lite väl solig distansrunda.

Puss!

Vad känner man när kompisen dyker upp med nya hjul på torsdagsträningen?

– ENVE!

för mer hjulkul, läs hos Swyzak *avis*

Touren i all ära – och den startar förresten inte förrän om imorgon – men idag börjar det kanske allra största racet för representanter av mitt kön – nämligen Giro Rosa. Från Sverige kör en av Sveriges kanske… nej, Sveriges mest framgångsrika idrottare just nu Emma Johansson (Orica-AIS), Sara Mustonen (Giant-Shimano) och min ständiga girl crush (fast det berättar inte vi för nån) Emilia Fahlin (Wiggle Honda). Tryck på länkarna för att följa cyklisterna på Twitter.

Det är egentligen heldumt att tävlingen går samtidigt som Touren startar och tourenhysterin är som störst. Missförstå mig rätt – jag älskar verkligen Touren från hela mitt hjärta, det är ju The Cykeltävling – men det säger ju sig självt att damernas lopp får bra färre gluttare under tiden kampen om det gula guldet snor all uppmärksamhet, medialt och kommersiellt.

Men jag vill ju se damerna köra! Jag älskar manliga cyklister och jag lär mig mycket av att se dem köra – men igenkänningsfaktorn är banne mig väldigt låg. Som nybörjande tävlingscyklist vill jag liksom suga i mig allt jag kan gällande taktik, teknik, spel… Fan, plus att det är sjukt kul också. Wtf egentligen, ska jag ens behöva rättfärdiga min önskan att se annat än herrumpor i tv?

Vad tror ni svaret blir?

…

Nu är det så att problemet är löst genom att Girot kommer att sändas live på Raisports hemsida. För fler updates info och annat – följ Giro Rosa på Facebook och Twitter.

För att avsluta på den glada noten (yey) så sänder i alla fall SVT från kortbane-SM idag. Damerna kör 12:55 och herrarna 14:35. Läs mer hos bäste Öijer och här på SVT.