Staden nattar solen
Eftersom min familj bor i Stockholm är jag i stan rätt så ofta. Varje gång jag kommer hit och dyker in i massorna tänker jag samma tanke. Hur orkar de? Hur orkar de lägga massvis med tiotals minuter på att trängas med andra människor för att ta sig till jobbet? Hur orkar de alla avgaser? Hur orkar de leva utan att ha gångavstånd till skidspåren? Hur orkar de med all hjärtslitande stress som uppstår pga. alla tunnelbaneminuter, hetsiga löpturer för att hinna med bussen (som ändå får en efterföljare om typ en kvart), allt stadsdamm blandat med mänskligt elände som blir så påtagligt i just storstäder?
Och sedan går det en timme. Och Stockholms alla elegant skurna vattendrag och parker och nykära par och cafébåtar och pagetanter och fastnavshipsters och södermysfyllon och kulturevenemang åker upp in i hjärnans glädjeceller, i all sin globala, dynamiska konfetti, med alla sina färger, dofter, dialekter, med all sin arbetssamhet, små och stora glädjeämnen, lytta och snygga och alldeles fula, både människor och hus, löskatter och kolonilotter… Och det blir det ju så himmelskt självklart, det att människor offrar både avgasfrihet, närhet till skidspår, hundbajstomma cykelbanor och kantareller runt knuten för att vara en del av den fantastiska gemenskapen som ju är storstadens innersta.
Och sedan tar jag tåget hem till sommartorra Västerås och tänker Hur orkar de?
…
den första timmen.
