Blogg

Pust, tillbaka på fastlandet igen, hejdå Lidingö och Stockholm för den här gången. Vi lär i och för sig ses snart igen men inte än! Ursäkta att jag rimmar à la Markoolio men har man hängt med en åttaåring (och med Lars på lokal vilket är ungefär samma nivå, på oss alltså, ju längre kvällen framskrider) hela helgen så har man. Vad har jag gjort då? Jo, kurerat mig. Alltså: ätit, sovit, fikat, läst, byggt snögubbe, ritat, kommit på munspelslåtar om lidingömonster, fikat ännu mer, varit på pub, varit på synthklubb, varit på Kägelbanan och nåt rockhak och dansat lite för mig själv mitt i natten. Ja typ så. Nu är jag förstås friskare än innan men dras fortfarande med otäck rethosta och snoret är fortfarande up mine. Får alltså avstå träning med T ett tag till men feberrisken är förbi så lär ju köra lite core och sånt simpelt för att trösta kroppen sköra min. Har ni haft en bra helg? Ser jag till mitt facebook- och twitterflöde så har typ hela Sverige (utom mig då) antingen åkt skidor eller cyklat genom sagolika landskap. Nåväl. Jag bidar min tid. Har saknat er förresten, imorgon är en ny bloggvecka!

Nu blir det spenat- och fetapaj på bovetemjöl (exakt samma recept som vanlig paj, fast mindre vatten och mer smör typ) och så recap från damernas Hoogerheide-cxande tidigare idag. Puss!

Hej och tack för alla krya på dig-kommentarer, tipsmail och annat som gör det lite uthärdligare att uthärda. Jag fortsätter rannsaka mitt sportiva beteende och drar en hel del slutsatser och snackar med folks som kan spelet, liksom. Mycket har skrivits (av mig då) om min hälsa men en sak som är säker – det verkar som att jag tyvärr inte riktigt är ämnad för hårda ute pass pang på varann utan rejäla, varma inomhusdagar emellan. Förra året till exempel när jag körde inne (spinning o d) säg tre pass och sen ute ett pass, var jag inte alls sjuk lika ofta som i år när jag började vintercykla på allvar. Så, från och med nu – varje utepass i kylan får kosta minst två innedagar efteråt. Ska bli ännu tajtare med trainern. Jag svettas helt enkelt för mycket, har för känsliga luftrör, för kall näsa, för känsliga öron, för trånga näshål jafanochhansmoster.  Den svaga trösten är att jag känner fler som är som jag. Lite bittert är det ändå eftersom jag trivs bättre i kylan än i hettan, rent mentalt alltså. Men nog om det.

Idag far jag till Stockholm och stannar där över helgen. Med mig tar jag min nya älsklingskamera och ämnar äta mig propp på vitaminer, bygga en och en annan snögubbe, hänga i stan och fota massor. Säg vad man vill men få städer är lika snygga som Stockholm när det har snöat. Väl hemma på söndag läggs upp nästa veckas rehab- och träningsstrategi. Men vi hörs väl innan söndag. Puss!

(och håll ställningarna där ute på de gudomliga, snötäckta landsvägarna… och i de perfekta, silkesmjuka skidspåren. Era lyllos!)

Hej. Eftersom jag fortsätter vara sjuk och tråkig tänkte jag idag tipsa om andra lite roligare.

ett. Först ut är nya bloggen KLUNGAN. Klungan är helt nystartad och drivs av den insatta eurosportreportern Malena Johansson ihop med två till. Bloggen har hittills enbart två inlägg men verkar lovande redan nu – i alla fall för oss som gillar att läsa analytiska texter och cykling just som sport, och helst på proffsnivå. Och speciellt på svenska – det är faktiskt en bristvara. Skriv ofta och mycket, tack.

två. Trailern för BIKES VS CARS. Jag hoppas innerligt att denna filmen påverkar positivt. Om ens lite. Hoppas.

tre. BIKE SNOB NYC dråpliga utläggning om triathletprylar och misslyckanden. Bli inte sura nu alla triathleter. Jag älskar triathlon. Faktum är att jag hade gärna velat pyssla med det själv om jag inte vore så värdelös på att springa långt och snabbt på en och samma gång. Snobben tigger stryk, men han är en jäkel på att hitta roliga klipp och infallsvinklar.

Så, det var dagens slösurfande. Puss.

Uppdatering:

fyra. Twitterkompisen CWSK tipsade mig om ett annat cykligt att titta på idag: ANTIKMAGASINETS avsnitt om cykeln, med fixiebruden Simona Bava, historieinslag och allt. Tack!

Translation: While I’m still stuck in this week’s portion of catcold inferno, here are some cycleific links for your attention. Have fun!

Något skev efter femtimmarscyklingen
i söndags. Fan, måste ju blogga om den också…

Jag är sjuk just nu. Förkyld, snuvig. Jag sitter (eller ligger) för det mesta stilla. I ett stilla rum, för starka ljud och ljus gör ont när man är sjuk. Till och med skärmstyrkan är dragen ner till den minsta lilla pluppisen nu när jag bloggar. Ute sveper den mjuka snön in världen, inte en fågel skuttar omkring på balkongräcket. Allting är stilla. Ändå är det inte riktigt lika stilla inne i mitt inre. Jag accepterar min stillhet men jag trivs inte i den. Den lilla fågeln (domherren, domherrar och ugglor är mina favvofåglar, okej kiwi med då) inuti mig kastar sig mot burkanterna.

Jag får ofta höra att vi cyklister (eller skidåkare, löpare, klättrare… människor som måste träna och gärna göra det ofta och med fart) gör det vi gör för att vi egentligen behöver fly. Ibland undrar jag vad meningen är med att påpeka detta. Är det ett enkelt konstaterande eller en diskret påminnelse om att vi istället för att fly borde ta tag i våra känslomässiga problem istället? Jag ser det tvärtom. När jag cyklar (eller åker skidor, eller springer, eller går raskt ute i naturen) så flyr jag inte. Nej, det jag gör är att jag istället återvänder till mitt jag. Jag är inte längre Katja någons-kollega. Inte Katja någons-kompis. Inte Katja någons-släkting. Jag är bara Katja. För mig, träningen är mitt eget rum där jag kan låsa om mig och möta mig precis som jag är, utan någon yttre påverkan annan än endorfinernas omisskännliga förmåga att få en att plötsligt känna, inse och förstå. Den fysiska ansträngningen är lika förlösande som den är obarmhärtig. Ingen liten undangömd tanke klarar av att gömma sig så djupt att den inte kommer ut, förr eller senare, barnet av symbiosen mellan den fysiska ansträngningen och naturen.

Som sjuk, invalid befinner jag mig i mitt rum men jag saknar mitt rum. Jag befinner mig i ett tillstånd av påtvingad stillhet men jag saknar den riktiga stillheten. Stillheten som paradoxalt nog enbart uppnås i rörelse. Rummet vars genomärliga väggar byggs upp av rörelsens byggstenar.

Det må låta depressivt, detta snorfyllda träninsgfilosoferande men jag kan övertyga er att jag inte känner annat än fascination.

Och en gnutta instängdhet, förstås. Nä, nu kryar vi här, jag och lilla domherren. Puss!

Rött som i tvåförfemton grapefrukten från Ica och rött som i hur jag ser just nu när jag återigen ligger hemma däckad i brutal förkylning. Med ett gäng böcker och så det dära grapefruktköttet som enda glädjeämne. Så fort jag är frisk ska jag börja rota i mina öronnäsahals-regioner. Nåt är uppenbarligen gravt fel för inte är det klokt att en flicka ska behöva vara sjuk exakt varannan vecka i tre månaders tid trots alla möjliga vidtagna åtgärder, en mycket tunnare plånbok och med nåt som börjar likna förkylningsångest på köpet.

Anna har ett vackert kök, en fullt fungerande elektrisk symaskin, ett par guldhänder, ett gäng söndagsmtb-mil i benen och en innerlig önskan att ta vara på det gamla och förvandla det till nya användbara. Jag är salig och postdistansmör i Annas kök och knaprar på sockrade mandlar och lagar tåhålen i våra respektive gamla strumpbyxor och sockor. Jag har egentligen också en önskan om att ta vara på det gamla men jag är helt hopplös på att göra det på egen hand. Därför är det extrabra att vi kan göra det tillsammans då och då. Temat för kvällen är föga förvånande, cykel. Ni har ju säkert läst om Annas produktutveckling med gamla slangar som råvara. Om inte så gör det här under kategorin Annas äventyr. Denna söndag har jag äran att få vara med och komma med lite designidéer. Gamla slangar är ett tacksamt material. Slangarna är lätta att klippa i och symaskinen verkar gilla dem. Den svåraste biten är egentligen tillskärningen. Att i förväg veta hur stora stycken man ska klippa, samt hur man ska dekorera – rent praktiskt. Vi har ett gäng idéer och vi vill åt kvalitén – det får inte se slarvigt ut! – och förstås den unika designen.

Just nu har vi enbart svarta slangar att jobba med. Sitter du möjligen på en eller flera färgade slangar du inte längre behöver? Maila mig på cykelkatten@gmail.com. Tack.

Vad skulle ni kunna tänka er ha som är tillverkat av gamla slangar? Väskor? Skålar? Smycken? Kom med idéer! 😀

Translation: Last Sunday, my friend Anna and I spend some time planning and designing new funky things made of worn-out bike tubes. Right now we’re in search for coloured tubes.

Hej. Tänkte kan vara på sin plats med en liten peppig guide till alla som som är nya på det där med att cykla på is och förstås alla som vill förbättra sin cykelteknik ute på de isiga vägarna. Isen är hal – men glänser fint i solen.

ett. Ha rätt inställning och spänn av. Is är lite som grus, eller som lera, eller som hala stenar, eller som serpar nerför. Antingen så gillar man det eller så hatar man det och mardrömmer om det. Gillar man det så är det lättare att slappna av. Räds man det så är effekten den motsatta. Spänner man sig så är man mer körd än om man är mer avslappnad. Det är förstås inte lätt att tvinga sig själv till att börja gilla nåt som sätter skräck i en med sin blotta uppsyn. Börja med att köp grymt dubbade däck. Även om polaren skryter med “förbättrad teknikträning” med färre dubb så låt henne göra det. Det är dig din cykling handlar om. Dubba upp dig och lita på din utrustning. Dessutom gör det mindre ont att ramla på isen. Dels har du tjockare lager kläder på dig och dels så glider du oftast i fallet vilket minskar friktionen (jämför med att vurpa på dödsgrus t ex, brr). Och till slut – påminn dig själv att slappna av i axlarna, nacken och huvvet med jämna mellanrum, lite som på en annan spinninglektion. Börjar du panikera – stanna till och ladda om. Tre andetag och en klunk termobidonkaffe så är du på banan igen. Lovar!

två. Välj spåret med omsorg. Är man ett gäng eller enbart två så lockar det förstås att fast det är vinter och det går i nitton knyck ändå wheelsucka lite bakom kompisens breda ryggtavla. Men villkoren är lite annorlunda på vintern. Fastän din hastighet är lägre på en hal slirig vinterväg så måste du ändå öka din siktsträcka och din planeringstid. Ligger du för nära den framförvarande cyklisten så är risken stor att du missar eventuella hinder, isansamlingar, vattenpölar eller nåt annat som kan få dig att vurpa om du inte väjar för dem. Så – hellre motvind än dålig sikt.

tre. Välj inbromsning med omsorg. På isen gäller det att försöka hålla sig iklickad och trampa sig genom det värsta istället för att sprätta med fossingarna och bromsa in plötsligt. Oftast resulterar dessa manövrar i att nåt av däcken börjar slira och markkänningen är oundviklig. Hinner du inte bromsa in inför ett hinder som till exempel skarp kurva som med all säkerhet kommer att få dig att vurpa? Fine! Börja trampa lite mindre och kör in i snöhögen bredvid vägen istället. Mycket mjukare, mycket skönare. Tänk överlag på att utnyttja mer än bara den smala skåran med minst is mitt i vägen. Ofta är det lite knastrigare och vettigare underlag på vägkanterna (såvitt dessa inte ligger i svacka, men det ser du ju). Och så finns det ju alltid diken. Och gärden. Välj alltid vägens sidoområden framför plötsliga inbromsningar/svängar om du möter en bil. Och till slut – planera din inbromsning i god tid och håll dig från att använda frambromsen.

fyra. Träna på att fixa nedförsbackar. Isgata nedför kan sätta skräck i den modigaste av iscyklisterna. Är du livrädd och får panik av bara tanken så rekommenderar jag dig att börja med att gå ner med cykeln – kanske på sidan om vägen. Om det inte går att cykla sig ned där – kanske funkar det med dina bredare cross-/mtb-däck? Men som sagt – gå ner. Om du cyklar ner så får du finna dig i att det är rätt lönlöst att bromsa. Alltså får du återigen planera din descente och vara noga med att det inte kommer en mötande bil i hög fart eftersom din kurs kommer att vara tämligen rak. Väl nere, fortsätt hålla det gynnsammaste och säkraste sidospåret.

fem. Sänk siffrorna och njut. Inse att du inte kommer att slå några mil- och hastighetsrekord om du är ute och vintertränar på isigt väglag. Fine. Det är knappast farten vinterträningen handlar om heller. Sånt får du under våren. Passa på att förfina just tekniken och styrkan och bättra på pannbenet. Anlägg ett slags filosofiskt förhållningssätt till jävligheten som förisningen bjuder på – visst det går i tio km/h men jag kommer fram och jag blir säkrare och säkrare för varje kilometer. Åk hellre ihop med nån annan. Dels är det alltid roligare att skratta sig ur vurpan om man är två+, dels så kan man peppa varann och tiden går fortare. Glöm inte att klä dig varmare än vanligt – eftersom det går saktare så fryser du förmodligen mer också. Avsluta gärna på nåt isfritt underlag för att få lite mentalt fotfäste igen. Och tänk på att lera och hala stenar och kurvgrus kommer att kännas som barnlek för dig i sommar. Lycka till & ispuss på er.

Kom gärna med frågor, tips och erfarenheter!

Translation: A small guide about cycling on icy roads. Avoid using the front brake – choose your path – keep (rear) balance – and relax.

Vink vink och glad måndag. Jag har tyvärr så hemskt mycket att göra idag att jag är glad om jag hinner andas och äta lite choklad emellan. Leveranser (typ när vi skickar iväg ritningar och sånt), sen snabb genomgång och mitt för i år första föreläsning på högskolan. Pust. Så vi får höras ikväll oki? Under tiden kan ni kika in hos Johan för att få en kalasredogörelse om vad vi pysslade med igår. Min version kommer förstås också ut så småningom! Så, nu kör vi. Hörs snart! Puss.

Translation: Good morning! I’m post long distance tired and have loads of work to do so see you later today alright? Have a nice monday.

Bloggudarna ska veta att det är svårt att ta en vacker naturbild när naturen inte riktigt visar sig från sin vackraste sida idag. Ansträngde mig i och för sig inte särskilt. Icke-desto mindre var det behagligt cykelväder idag – runt nollan, ett gäng solglimtar och bara lite för mycket motvind på vägen hem. Tanken var gruppdistans men både jag och Tony (och AK, och nån till…) bommade mötestiden så det blev kvinna mot natur idag. Tony skulle köra den tänkta rundan men jag hade lite post-trainerkänningar i mitt högra knä så jag tackade för mig och vände hemåt efter nån halvtimma. På omvägen hem kände jag dock att knäet släppte, mojon gick upp och jag styrde kosan ut från stan istället för in mot stan. Vågade dock inte utmana knäödet för mycket (trots att det inte gjorde ont så ömmade det, lika bra att inte överbelasta kalaset) så nöjde mig med ett par timmars finfint rullande. I mina nya födelsedagspresentskor Northwave Artic– åh som jag älskar dem redan! Trots den typiskt italienska bjärta designen så är de varma, mysiga, lätta, icke-svettiga, ja, wow. Nu har jag i och för sig inte testat dem i brutala minusgrader än men det kommer väl.

På tal om minusgrader så låg det till min förtjusning fortfarande massvis med is i vissa partier på de smalare vägarna jag tog hem. Jag måste vara störd men jag diggar verkligen utmaningen som isen ger. Speciellt den buckliga isen (även om den gärna jävlas med mig då och då…) Ska skriva ett isinlägg snart.

Imorgon är superlång (och förhoppningsvis superlugn) distans tanken. Tänker ladda med god middag ikväll. Hörs och puss!

Translation: Today I did my first ride in my new winter cycling shoes! Thanx mum & dad, my feet are finally cozy and dry.

Gaaaah.

Så kände jag igår efter flera timmars fipplande med trådar och pressafötter. Igår körde Katja nån form av vinterdistans medan jag var inne och degade. Jag såg fram emot en lugn dag med slangpyssel efter en sen kväll på dansbanan. Jag ville imponera på Katja och sy en svart cykeltillbehörsväska/-plånbok med rosa dragkedja. Rapha by Anna for Cykelkatten liksom.

Det gick åt h-ete.

Jag fick nämligen för mig att jag skulle sy en festlig liten botten i väskan. Av ett ytterligare slangstycke. Som jag tog från en av misstag för trångsydd mobilficka. Det var svårt. Det tog tid. Say no more.

Fotot visar väskans estetiska sida. Tänk den fast större, med plats för det viktigaste (lite verktyg, en slang och en hundring; tack för inspirationen i plånboksinlägget Jonas!).

Krävs LITE mer produktutveckling bara.

Jag vill aldrig skiljas från min symaskin som ovänner, men igår var det svårt. Fast egentligen var det nog mig själv jag var ovän med. Det var ju jag och inte symaskinen som tryckte på gaspedalen. Symaskinen sydde efter mina anvisningar, och eftersom jag är sämst på att planera hur jag ska sy, gick det som det gick.

Produktutveckling IRL.

Idag regnar det. Katja ingår i den badass-klunga som drog iväg på distans vid 10-rycket då jag låg och sov.

Hepp.