CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja om kärlek

Rummet utan rum.

Rummet utan rum.

Något skev efter femtimmarscyklingen
i söndags. Fan, måste ju blogga om den också

Jag är sjuk just nu. Förkyld, snuvig. Jag sitter (eller ligger) för det mesta stilla. I ett stilla rum, för starka ljud och ljus gör ont när man är sjuk. Till och med skärmstyrkan är dragen ner till den minsta lilla pluppisen nu när jag bloggar. Ute sveper den mjuka snön in världen, inte en fågel skuttar omkring på balkongräcket. Allting är stilla. Ändå är det inte riktigt lika stilla inne i mitt inre. Jag accepterar min stillhet men jag trivs inte i den. Den lilla fågeln (domherren, domherrar och ugglor är mina favvofåglar, okej kiwi med då) inuti mig kastar sig mot burkanterna.

Jag får ofta höra att vi cyklister (eller skidåkare, löpare, klättrare… människor som måste träna och gärna göra det ofta och med fart) gör det vi gör för att vi egentligen behöver fly. Ibland undrar jag vad meningen är med att påpeka detta. Är det ett enkelt konstaterande eller en diskret påminnelse om att vi istället för att fly borde ta tag i våra känslomässiga problem istället? Jag ser det tvärtom. När jag cyklar (eller åker skidor, eller springer, eller går raskt ute i naturen) så flyr jag inte. Nej, det jag gör är att jag istället återvänder till mitt jag. Jag är inte längre Katja någons-kollega. Inte Katja någons-kompis. Inte Katja någons-släkting. Jag är bara Katja. För mig, träningen är mitt eget rum där jag kan låsa om mig och möta mig precis som jag är, utan någon yttre påverkan annan än endorfinernas omisskännliga förmåga att få en att plötsligt känna, inse och förstå. Den fysiska ansträngningen är lika förlösande som den är obarmhärtig. Ingen liten undangömd tanke klarar av att gömma sig så djupt att den inte kommer ut, förr eller senare, barnet av symbiosen mellan den fysiska ansträngningen och naturen.

Som sjuk, invalid befinner jag mig i mitt rum men jag saknar mitt rum. Jag befinner mig i ett tillstånd av påtvingad stillhet men jag saknar den riktiga stillheten. Stillheten som paradoxalt nog enbart uppnås i rörelse. Rummet vars genomärliga väggar byggs upp av rörelsens byggstenar.

Det må låta depressivt, detta snorfyllda träninsgfilosoferande men jag kan övertyga er att jag inte känner annat än fascination.

Och en gnutta instängdhet, förstås. Nä, nu kryar vi här, jag och lilla domherren. Puss!

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

6 kommentarer

  1. Något av det bästa jag har läst! Samma för mig. Det känns som att jag har hittat mig själv mer och mer sen jag började träna…. Det är min frizon som ingen kan ta ifrån mig. Bästa stunden på dagen! Tack för en bra blogg.

  2. Vet inte om jag flyr men när jag ger mig ut på racern (eller cross med racerhjul iaf) en varm sommarkväll så infinner jag ett lugn som gör att jag kan rensa tankar som kanske gror som jag annars inte tar tag i. Självklart är det inte det enda jag tänker på under soloturer :)

  3. Så rätt! Jag är inte Mats om jag inte får cykla. Det finns inget som är så jobbigt att det inte kan lösas med ett rejält pass i skogen eller på landsvägen och det finns inga tankar som inte blir väldigt mycket klarare när man ser vägen under sina hjul. Men flykt? Nej. Inte alls faktiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.