Blogg

Hej! Jag är nu hemma men semesterantecknarn-bloggen finns kvar i mobilen så vi fortsätter på den ett tag till. Skönt med lite variation – här får ni lite realtidsblogg för en gångs skull! Nu kör vi.

Torsdag den 9 juli 2015 ca 14.00

Jag äter profiteroles. Kvalmigt söta, glassfyllda bakelser täckta med chokladsås. Jag åt sådana ibland som barn. Mormor älskade dem. Jag och Jörgen har tacklat två tredjedelar av dagens största stigning – 2067-metershöga Col de Croix de Fer. Jag har faktiskt bloggat om Col de Croix de Fer förut. Sommaren 2012 campade jag och Peter uppe på toppen. Då såg jag Touren, jagade murmlisar och grillade oxfilé i stekpannan på Trangia-köket. Och så tänkte jag hur fan kommer de upp? Och så ville jag komma upp, men jag var ny, jag var svag, berget var fullt av campare, fulla norrmän, en annan gång.

Torsdag den 9 juli 2015 ca tio km upp upp senare

Nu var det förstås väldigt trevligt med en liten lunchpaus (profiteroles är den bästa lunchen, fett och socker liksom!) men mina ben är ju världskända för att stelna till så fort motorn pausar. Så även nu. Med ungefär en mil kvar deklarerade jag till Jörgen att jag tänkte sluta myscykla utan köra på den sista milen uppför Järnkorspasset. Det kändes liksom rimligt – jag hade ju fått en enooormt lång uppvärmningssträcka och var sugen på att pusha mig lite. Sagt och gjort. Lättare sagt än gjort. Benen, de hade stelnat till. Rycket gjordes på en någorlunda (typ kanske 6 % uppför) plan sträcka och jag drog till med en extratung växel och så kommer jag in i nån alpin skidsportsby. Ungefär samtidigt stelnar mina ben till, luften är extra kvalmig ty inne bland husen, lutningen är aldrig lägre än 11 % och ryggfan knäpper till så det står härliga till. Jag förbannar min egen idioti. Varför gubbvände jag inte styret redan igår? Jag vet ju hur ryggen blir av klättringar. Ond. Idag får jag sota för det. Men jag stretar på. Om de två första milen uppför kändes lättsamma och ökade mitt självförtroende ett par gånger så känns den här milen som en smocka. Tungt. Riktigt tungt. Men så börjar serporna, de sista kilometrarna uppför Col de la Croix de Fer. Jag gillar serpor. Serpor är som små delmål. Asfalten är kärv och het och de små insprängda stenarna glänser i den starka solen. Jag blir inte omkörd av någon men de flesta jag möter är på väg nerför. Jag önskar jag hade med mig hörlurarna och kunde lyssna på nån mäktig klättringshit, typ denna, för att slippa höra mig själv flåsa. Jag sjunger dock inombords, jag tänker på de alpina örnarna med värsta höga vingspannet och på mig, med min gängliga kropp, se där, på väg upp alldeles ensam och nöter på och snart är jag vid molngränsen och där möts de två världarna. De mäktiga tankarna ersätts med de mindre mäktiga svordomar (finns det ens mäktiga svordomar? måste googla!) varje gång en sval, blåsig serpa ersätts med nästa där vinden är i ryggen och min fart sjunker som den alltid gör så fort det blir för varmt. Jag ler ändå. Jag ler mot bilisterna, jag ler mot den franska tanten som parkerat sig i en brassestol och grillar fejset bredvid sin husbil, jag vinkar bonjour.

Och så är jag uppe.

Här uppe:

Och självklart har benen kommit igång först nu. Jag kan inte sluta cykla här uppe fast jag är på den högsta toppen här. Jag rotar i bakfickan och langar fram de två små euromynten som ligger där. Det är allt jag har på mig. Klafsar in på den lilla baren uppe på toppen, que fait un Coke? Treochetthalvteuro. Fan. Avez-vous quelque chose d’autre pour moi? Servitrisen ropar nåt till en äldre madame som rotar fram en flaska iskallt iste. Actually, this one costs tre euro but you get it for two. Åh nej men merci merci! Häller i mig isteet, lite för snabbt, får nästan brainfreeze. Kollar ut, shit kan inte sitta här och glo, måste cykla mer. Lär ändå ta ett tag för Jörgen att komma upp, ändå hans första dag i cykel-Alperna någonsin. På med västen. Jag blåser på ner mot Col du Glandon, det är kallt på denna sidan glaciären. Knäppet ett obligatoriskt cykelkort och så upp igen. Jörgen är redan uppe och snackar med någon ytterst hipstrig Ritte (helkittad alltså)-jänkare som gör La Marmotte (på fel dag?). Överhuvudtaget är det många som verkar köra La Marmotte häruppe. Vi köper lite fika och grattar varann till en välgenomförd stigning. Och så klättrar vi upp till minnesstenen, tittar ut över bergen, knäpper lite kort och pustar ut och så kör vi ner, och jag låter som ett lass partyfåglar då jag försöker mig på nån som helst bromsverkan på mina alubromsar till kolfiberfälgarna. Hastigheten nerför är oändligt låg, jag får fixa nya belägg så fort jag kommer hem. 

Efter en vilsekörning nere i dalbyn och den evinnerliga slakmotan upp mot Modane är vi grymt nöjda. Jag äter laxgnocchi på den italienska halalpizzerian som är det enda stället som har öppet så här sent. Jag grattar Jörgen, han är så brutalt stark, att cykla som han gör – utan att hoppa av, på svenska något tyngre växlar, utan att gnälla om vare sig vila eller käk är ytterst få som mäktar efter bara två dagar på cykeln. Fett.

Mina sittben ömmar; Jörgens knän skriker, det är fest i hjärtat mitt men det krånglar därinne också. Jag vill inte hem. Jag vill upp igen. Jag säger gång på gång visst kommer jag hit igen, visst gör jag det? Jag fixar inte leva utan bergen.

Visst?

Puss och Strava här.

Eh just ja, är ju i Frankrike nu. Hade dött bergssaknadsdöden annars, tur The Greatest är med på noterna och kittat upp sig med en snygg Trek och matchande kläder! Bloggen nedan är skriven i mobilens Anteckningar-app så har överseende med eventuella typos eller dylikt. Nu kör vi!

Onsdag den 8 juli 2015 13.03

Sjukt varmt på det lilla prydliga rummet. Varmt nere i dalen där byn Modane där vi bor ligger. Modane där starten kommer att gå för den tjugonde touretappen. Jörgen har aldrig cyklat sådana stigningar förut. Därför har jag utformat programmet så att vi inte kör hela etappen utan börjar med att ta Col du Télégraphe och Col du Galibier (och sedan hem), kanske Croix de Fer (och sen hem) imorgon torsdag och till slut d’Huez på fredag förmiddag. Sen måste vi tyvärr styra kosan hem till Västerås. Hotellet vi bor på är så typiskt franskt! Det sköts av en petite och sträng madame, trapporna är branta och trånga och man får typ bara croissanter och sylt till frukost. Jag äter en liten brödis, lite ost, en skinkbit, två smördegsbakelser med chokladfyllning och så en kopp starkt kaffe på det. Eftersom det är så kvavt i dalen, dan som natt, är vi uppe och äter frukosten sju. Lite mek och bök på det, femtio euro kontant med oss, liten felkörning inne i byn men så är vi på väg mot St Michel de Maurienne där Télégraphe-stigningen börjar. Motvinden ner till stigningen ger en illusion av klena ben men väl inne i stigningen känner jag mig fräsch. Jag vill dock inte svika The Greatest som visserligen är stark men inte riktigt van vid klättringar av denna typen. Dessutom bökar hans växlar. Men vi kör på, bådas puls är hög så här i början men det ger sig. Plötsligt vinglar Jörgen till och nästan SPD-vurpar. Wtf? Jäkla skit. Ena ekern har åkt ut och hjulet är en “åtta”. Inte en eker är spänd ordentligt. Hur fan tänkte affären där – borde inte så t kollas när de får de nya grejerna levererade? Cykeln köptes ju in i måndags! Ingen av oss har ett ekerverktyg med oss (vilket iofs också är smått amatör-ish, men man kan ju inte tänka på ALLT). Vi frågar några förbicyklande men ingen har ett sånt verktyg med sig. Jörgen försöker spänna ekrarna med sina bara händer men det är svårt att få till rätt spänning. Det bestäms att jag cyklar till Valloire, skidorten bortom Télégraphe och kollar med cykelshoppen som ska finnas nere på byn. Så jag gör det. Jag kör på rätt bra men begränsas av – GISSA! – ryggen som inte gillar att klättra med hemmacykeln, trots att jag höjt styret igen. Jag kör dock om alla vi frågat om hjälp (pust!) och tar en klassisk bild uppe vid höjdskylten. Sedan gasar jag på ner till byn, letar på affären. Förklarar på min usla franska, får verktyget. Tar mig uppför Télégraphe igen, fast från andra hållet då. Gasar på nerför, Jörgen är uppe och cyklar sakteligen uppför. Han har tydligen skruvat på ekrarna igen och klarar i alla fall av att ta sig upp till toppen. Uppe på toppen tar jag de femtio euro och beställer måstet – Cola med citron till och så mineralvatten med citron till till The Greatest. Det är mycket att hålla reda på. Jag lämnar 60 cent som dricks. Uppenbarligen lämnar jag även de resterande pengarna på disken. När vi är klara med drickat och redo att dra saknas pengarna och jag kommer på att jag kanske glömde dem när jag bar de fyra glasen till bordet utanför cafét. Jag frågar bartendern om pengarna men han nekar. Jag blir ledsen och skäms för min klassiska vilsenhet. Hade sett fram emot att äta lite nere i Valloire innan vi tar oss an Galibier. Verktyget passar dessutom inte Bontrager-hjul-ekrarna. Vi tar oss ytterst försiktigt ner till byn, rullar ner till cykelaffären och får tag på verktyget med rätt dimension. Medan Jörgen spänner om båda hjulen sitter jag och skriver det här och är väldigt hungrig. Men jag vill uppför Galibier! Nu! Idag! FAN OCKSÅ.

Onsdag den 8 juli 2015 15.47

Vi sitter med varsin stark nere (uppe? allt är relativt i Alperna) i Modane, på den smårisiga lillkrogen bredvid vårt hotell. Salta nötter har vi också och brödpinnar och de dryper av fett. Så gott. The Greatest pillar på sin nyköpta Forerunner (värstingmodellen så klart) och jag torkar tuttarna som dragits runt i bikiniöverdelen istället för sport-bhn eftersom jag glömt den hemma. Jag tog beslutet att skippa Galibier idag. 17 km uppför plus alla stigningar hem på hungrig mage och med tanke på att det är The Greatests första dag som bergsget – njae. Imorgon är en ny dag för mastodontturer. Jag är ändå nöjd. Strax under 1900 höjdmeter, 80 km, bestigit Télégraphe från två olika håll, sett den totalt fyra gånger, cyklat lugnt men med vissa pulshöjningar. Inte slut alls egentligen. Och så sjukt stolt över The Greatest! Nog är han en grymt erfaren och stark MX-åkare, cyklat Vättern (för många herrans år sen) och så – men alpin cykling är speciellt och kräver många mil och enorma portioner pannben. Enda gången Jörgen hoppade av cykeln uppför var när hjulet gick sönder (ett par gånger). Det är så gudomligt här. Jag vill aldrig hem. Jag förtränger det faktum att jag med 90 %s säkerhet blivit bestulen av en caféanställd sekunden efter jag dricksat honom men vaffan. Allt är förlåtet när benen bär mig upp bland molnen, när sittbenen glöder, när jag känner mig höra de små murmeldjurens varningspip bland de gröna små tuvorna som täcker bergen som tävlar med fluffmolnen och som skänker mig sådan glädje. Nu ska vi justera cyklarna och äta. Nya höjdmeter imorgon!

P.S. Kommer FÖRSTÅS blogga både om linje-SM OCH de resterande Dalsland Runt-dagarna. Men nu lever vi Frankrike! Puss.

Åh herre. De har flyttat damstarten till 13.15 och redan nu, 10.32 är det molnfritt på den skonlöst blå himmelduken. Solen gassar på, här vid Sunne Arena där vi bor och där starten går för veteran-SM i linjelopp.

Jag känner ingen nervositet inför loppet. Jag gjorde mitt bästa igår och rullade ut så mycket jag kunde i hettan. Jag kommer att värma upp så gott jag kan idag. Jag tänker köra skiten ur mig.

Tolka det inte som att jag ger upp innan jag ens börjat – men min erfarenhet säger att min kropp inte fungerar optimalt i denna värmen. Alltså kommer jag inte ens bli ledsen om jag blir avhängd tidigare än älgen hinner blinka för att jag är vätske- och hjärtorkstorsk typ. Linjecykling är en utesport och man får ha respekt för naturens makter. Allting kan inte vara frisk rå fuktig luft och blöta snabba vägar!

På den positiva sidan så blåser det inte särskilt idag. Ingen kantvind som stjälper en. Enbart grymt starka damer med psyken av stål.

Jag tänker lida med stil idag. Och ha kul på köpet. Är faktiskt pepp, sådär dråpligt pepp. Om inte limmet i tubdäcken smälter av hettan så kommer jag i mål. Har förresten tagit bort ännu en distans under styret. Körde nästan fem mil i bocken igår och ryggen godkände, så ska nog gå idag men då jag inte kommer att ligga i bocken hela tiden.

Nu jäklar spelar vi lite Edguy och dricker ett gäng till liter vatten!

Puss

/D30, start ca 13.15

Hej. Skulle tryckt ut inlägget igår kväll… morgon… dag men somnade/cyklade/vilade utan mottagning på motocrossbanan istället. Men ni får originalversionen ändå:

Mörkt ute, mörkt i Crossbussen. Vi har dinerat tillsammans med SM-hjältarna Watt-Cissi (guld, D30), Super-Jenny (silver, D40) och Eva (fyra, D50). De två första oförskämt pigga och stackars Eva som känt sig sjuk ända sen igår. Nu sitter jag och hoppas att Eva kryar så vi får oss en stunds partempo imorgon!

Kom igen Eva!

Jag menar, FINNS det nåt jobbigare än dagens körning?

Här sitter jag med en bronsmedalj och ändå cyklat en av mina mindre stolta tre mil idag. Anledningen – värmen. Vi var tre damer i min klass – jag, Maria och Cecilia (i rätt startordning) och så nån Julia som inte dök upp.

Tyvärr gjorde jag rookiemisstaget nr ett och kom för sent till uppvärmningen. Orsaken – det gudomligt svala vattnet i skön utanför Selma Spa Sunne där vi åt lunch. Till slut kom vi dock fram till Sunne Arena och jag fick i mig några helt ok km uppvärmning. Tyvärr för få. Jag måste ha mina tvåochenhalv-tre mil förspel, annars blir det inge bra. Men hursom! Banan var kuperad och det blåste lite snål motis. Egentligen älskade jag banan – kuperat gör mig glad och pepp – men värmen var olidlig. Jag led, åh som jag led. Magen var katastrof. Benen (och fötterna) svullna. Hjärnan simmig, nästan hallisar (överdriver inte). Är det ingen tävling brukar jag knappt ta mig hemifrån dagarna som denna – förrän efter mörkret och svalkan infaller.

Men idag var det tävling. Så jag ställde upp, på min linjecykel, med min smärtande rygg, med min oförmåga att låta startgubbsen hålla fast mig vid starten, med min tidsödande vana att dricka typ varje kilometer.

Det måste låta löjligt i era öron. Tre mil i denna härliga sommarvärme – hur jobbigt kan det vara?

Svinjobbigt om man heter Katja. Men ändå jäkligt nyttigt – för man blir inte bättre av att stå över sånt som härdar än. Mental och fysisk härdsmälta – en starkare Katja inför de kommande utmaningarna.

Och grattis motståndet (eller snarare, förebilderna). Att se er köra så starkt och snyggt gör mig än mer sugen att fortsätta träna för att tävla!

Synd jag är för fattig för riktiga tempoprylar, men nån gång i D40 så! 😉

—

Dag nu. Ätit underbar frulle, överraskad av en mumsig wienerlängd, nästan utsövd men bara nästan, säkert gått ner hundra fram pga. myggbiten så inåt helsike inatt. Crossbussen är grym men myggen verkar dras till den som bina till blommorna!

Eva är sjuken. Det blir det inget partempo för oss idag. Lite surt – hade ju ändå peppat för det! Men jag om nån vet hur dumt det är att starta sjuk (ja ni minns ju alla mina onödiga febriga crosstarter). Så jag, Eva och Caj är ute på en lugn runda, och sedan ska jag fortsätta trampa ur syran de milen till Kils MX-bana ligger.

—

Kväll. Vi har badat igen! Rundan mot Kil var underbar, kuperad och med massor av smultron längs med vägen. Jag slog till med lillklingan och tillät mjölksyran lämna benen. Svettades och svor men njöt lite av vyerna ändå. Nog så. Softade järnet på Kil MX, köpte årets första glass!

—

Imorgon är det linje. Bland brutalt starka, värmetåliga, intävlade brudar. Måtte det vara lite svalare, resten sköter benen.

Puss och gnatt från mobilbloggen.

/semesterantecknarn

Hej hej från Crossbussen! Jag, The Greatest och Pöjschen börjar sakta men säkert närma oss Sunne (som ligger nere i Värmland). Sakta går det för vi dricker som galningar vilket gör att vi kissar ofta, och så måste vi fylla på de fyra (!) vattenflaskorna som ändå sinar snabbt i denna helgalna värme. Visst är det ironiskt – där har jag tränat i regn och köld hela våren och försommaren och så är det precis tvärtom när jag ska tävla! Mina fötter är svullna, jag har klassisk värmediarré (exakt SÅ romantiskt är det att vara tjej och cyklist och värmeoffer ibland) och jag måste in i nåt djupt kallt vattendrag innan jag startar. Dagens start offentliggjordes sent – och som D30 (min klass i denna tävling) startar jag strax före sju. Puh, ogillar egentligen att vara på plats för tidigt men samtidigt så hinner jag ju äta i god tid och värma upp (hehe) ordentligt för en gångs skull. Nu passerar vi Karlstad. Vi ska leta på nån fin sjö och nåt dugligt värdshus.

Återkommer med en rapportering efter körningen – vi är endast 4 (!) damer i D30 och jag känner enbart en av dem – watt-Cissi. Ska iaf ge järnet, God save the Cat!

Puss från mobilen.

Äntligen är ögonblicket här – ingenjören stämplar ut och stämplar inte in förrän den tredje augusti. Det är smått overkligt, med tanke på årets arbetsbörda, att jag äntligen äntligen äntligen har fyra lediga sommarveckor!

Det finns de som mår bra av att ta saker som de kommer och så finns det vi som mår bäst av att ha nånting att se fram emot. Denna semester ser jag fram emot att ge allt på i hemskt värme under tempot, partempot och linjet i Masters-SM i Sunne som drar igång imorgon, bada så många gånger jag hinner orkar eller kan, lära mig köra downhill i antingen Järvsö eller Sälen, umgås med dem jag tycker om (och som är hemma), njuta av de transcendent långa och branta, för mig nya stigningarna nere i mitt favvoland Frankrike, cykla landsväg (eller kanske mtb?) uppe i Norrland, hänga lite i sommar-Stockholm, dricka kalla drycker, leva nomadlivet i Crossbussen och njuta varenda sekund jag bara förmår, det tillsammans med Jörgen.

Jag ser fram emot att vara lycklig.

Ni bloggläsarfolket behöver inte oroa er – jag kommer att fortsätta leverera (ser bloggen tack och lov inte som ett arbete) men antalet inlägg och frekvensen kommer att minska och variera något, så som sig bör i semestertider. Ni är ju ändå ute och cyklar ni.

Så nu stämplar jag alltså ut och tänker fira in semestern med att shoppa (!) mig ett par kattigaste holbrooks anno 2015 (glömde mina gamm-holbrooks i Stockholm, känner mig naken utan dem) samt ett gäng dosor vätskeersättning.

Puss på er. Och skriv gärna vad ni gör nu i sommar, är nyfiken!

Typiskt handbyggda
piratskepp att kaxigt torna upp sig
när en ska svalka sig efter att ha provkört
de nya hjulen i trettiogradigt värme
(som jag gjorde igår kväll)

Jag har säkert skrivit om det förut (minnet är ju inte som förr nu när jag närmar mig trettio vintrar) men fanken vad jag lider utav värmen. Jag har gjort det hela mitt liv och nej, jag blir alltid lika förvånad och nej, det spelar ingen roll hur mycket jag väger, det är lika jävligt oavsett kroppshyddans tyngd.

Det är ensamt att vara en värmeskeptiker kan jag lova er. Av någon anledning förväntas man bli uppspelt som ett skolplanschbarn på julafton när det vankas grader som får till och med klimatförnekaren som jag att undra om jorden verkligen är på väg åt rätt håll eller om växthusgaserna sakta men säkert håller på att kväva livet ur oss små jordiska.

Som värmeskeptiker får man oftast en stor portion argument emot sig. Gnäll aldrig på att det är varmt – minns du inte allt regn och all kyla (jorå, och jag saknar den svala friska luften) – tänk på vintern nästa gång det blir varmt (tänker… blir av nån anledningen inte lättare) – men njuuut då (vad tror du jag försöker här?) – äsch man vänjer sig (njae, möjligen nere vid Medelhavet efter tre-fyra dagars värme med sval höghöjdträning som daglig belöning) – ba att dricka och köra (skål och håll käften) – gå hem och lägg dig ditt störande element etc.

Men vad tror de som käckt kommer med sina hurtiga kommentarer och nästan ger en dåligt samvete för att man inte gillar nåt så grundläggande härligt som värme, den sällsynta sommargåvan till oss häruppe i Norden? Tror de att jag verkligen vill ogilla värme? Tror de inte jag försöker vänja mig? Tränar på att vänja mig? Dricker vatten, kör in benen i iskalla bad så fort chansen ges, tränar tidigt/sent och andra åtgärder? Att vara ett värmeoffer är inget coolt hipsterstatement. Det är ett (stigmatiserat) tillstånd av fysiskt och mentalt lidande.

Så vad gör jag åt saken då? Här kommer ett gäng grejer som funkar för mig:

* försöker vänja mig kropp vid värmeträningen successivt. Dvs. inga femtonmilarundor i stekhet sol de första dagarna. Man slår bara knut på sig själv annars. 

* badar kallt så ofta jag kan och hinner. I framtiden tänker jag bo nära ett vattendrag, vilket spelar ingen roll bara jag kan bada där så ofta jag behagar

* missbrukar vätskeersättning – före träningen, under träningen, efter träningen

* när ledig, pallar mig upp så tidigt jag kan för att i alla fall starta i svalkan (jämför med regncykling, man vill oftast starta torr, här är det tvärtom typ)

* tränar helst uppe i bergen (för att det blir svalare ju högre upp man kommer) utomlands och i de skuggigare partierna här hemma

* kletar in en masse aloesalva och annat svalkande i benskinnet

* häller kallt vatten på skallen, sån skön känsla när det blir svalt om huvudet

* väcker anstöt/åtrå genom att öppna tröjan helt och hållet för att släppa in så mycket luft som möjligt

* har realistiska förväntningar på min cykling. Jag kan fysiskt inte prestera lika bra när det är hett som när det är svalt, bara att gilla läget och träna så gott jag kan ändå.

Nu står jag inför en utmaning – en tredagarstävling (Masters-SM nere i Sunne) i superhett väder (lovas uppåt 30 grader imorgon!). Jag är förstås lite besviken på vädergudarna – min styrka har alltid varit att vara stark i de jäkligaste regn- och köldförhållanden. De flesta av de seniga superdamerna jag kommer att tävla mot kommer säkert att prisa vädret. Men jag tänker så – nu vet jag att det kommer att vara varmt och då gäller det att vara välförberedd och starta uppvärmd i benen och sval i sinnet. Det kommer nog att gå finfint, om inte annat så blir det ett sjuhelsikes fint träningspass inför de kommande utmaningarna. Heja mig!

Hurdana är ni? Tillhör ni den lyckliga skaran människor som fungerar i värmen eller är ni som jag? Hur hanterar ni värmen?

Haters gonna hate, men fan va snygg en postorderhoj kan se ut efter lite master edit av självaste AK! Jag kommer nog att vara den enda tjejen utan vare sig tempohoj eller tempohjälm (eller ens vedertagen tempoställning) på vetz-SM i helgen, men jag är nog nöjd eftersom min cykel ändå inte ser sådär hemskt modern ut fast den är modern… Äsch ni förstår tror jag. De här hjulen är byggda för hand, eker för eker, limmade och finfina. Dessutom har jag en ny fräsch kassett (Shimano, så tråkigt, jag vet men vad gör en inte) och en ny kritvit styris. Ikväll ska jag provköra hjulen Frösåker turretur (ska tydligen låta som en diskmaskin just dessa hjul, får se om de kan klå min diskmaskin) och sen blir det ingen mer cykling förrän på fredag då det är SM-deltävling nr ett – enkatjatempo!

Puss.

Åh herregud. Sista arbetsveckan före semester och jag har typ trettiofem möten på raken per arbetsdag. När jag väl kommer hem vill jag bara cykla samt laga mat, diska eller ägna mig åt nåt extremt okrävande, typ läsa böcker eller cykeltidningar eller leka mumie, ungefär. Har ett helkasst bloggsamvete den sista tiden men jag tror att det är lite mer ok att vara en dålig bloggare sommartid. Då är de flesta av er ute och cyklar alternativt dricker cava ändå eller hur!

Tänkte förmäla förra veckans träning i alla fall. Som ni kanske vet så ligger jag i hård (nåja…) träning inför Masters-SM som börjar nu på fredag. Nu råkade jag anmäla mig till SM på Midsommarafton alltså prick två veckor före SM. Förra veckan var alltså första före-SM-veckan före SM.

De två intervallpassen som stod på schemat tisdag och onsdag körde jag och Eva ihop. På tisdagen regnade det på oss och vi tränade på att köra partempo. Det var liksom inte direkt första gången vi körde intervaller ihop men denna gången satsade vi på att träna kommunikation, kraftfördelningar, hur man ska göra om det kommer en backe och så. På torsdagen regnade det igen men det blev till slut ett fint pass ändå, med backintervaller av den jobbigare sorten (eller i och för sig, finns det några lätta backintervaller?). På fredagen drack vi ale och grillade och så kom det helg! Min plan var att köra jobbigt på lördagen och lite mer lattjomysigt på söndagen men det blev rätt så jobbigt båda dagarna. Men så kul, för jag cyklade ju nya vägar!

Lördagsturen gick mellan Västerfärnebo (ett ställe där jag hänger en hel del just nu och som saknar vettig mottagning, eller nu gör det inte det längre för att en bloggvänlig kabel har köpts in fick jag veta imorse <3), Fagersta, Söderbärke och Vanbo motocrossbanan. Vanbo MX ligger inte långt ifrån Ludvika och hade jag haft mer tid så hade jag tagit en sväng ända dit ut. Men så blev det sju rätt raska mil, satsade på att trycka till i backarna och behålla farten men ändå återhämtas lite backarna emellan. Varmt och svettigt och segt var det, en del motvind också, jäkligt mycket vatten som gick åt. Väl framme sa jag hej hej till The Greatest och hans pöjsch, fick några klunkar gudomligt superstarkt kaffe, tog lite kort på cyklisterna (eller vad man nu kallar folks som åker brumbrumcyklar) men mös mest i solen. Äventyrsdagen avslutades med årets första, underbart kalla premiärdopp i nån random fin sjö utanför Färnebo! Så glad, vet inget bättre än att bada bort tröttheten i benen.

Söndagens tur startade med ett gäng gruskilometer utanför Borlänge! Solen sken lika starkt, jag var lika törstig men dessutom även något mjölksyrad sedan lördagens sprättande. Men här skulle det cyklas till gamla goda Bjurs för att köra lite Dössberget-backe. Av proffset Lisa Ström hade jag fått tipset att alternera mellan Dössberget och Baggbo men självklart rann tiden iväg då min hoj hade punkat, Borlänge hade inte en endast racerslang till salu (tro mig, vi var överallt) och så skulle jag hinna med en ubåtsmackelunch i Falun också. Efter lite mera motvind och stånk kom jag till slut fram till den stackars backen och gissa om inte samma gubbe var där, som hade berättat om Bjurs storhet för mig för två år sedan! Nu lät jag mig dock inte förföras (eller förfäras?) utan körde mina tre rätt så slöa gånger uppför Dössberget och styrde kosan tillbaka till Falun och så helt mör och nästan solstingad hem på det. Och glad igen – vilken herrans fin träning jag hade fått i helgen!

Nu är klockan sex, jag har fått p-böter (fråga inte ens varför för jag fattar inte själv) och jag har bommat partempoträningen med Eva. Desto större anledning att ta ut aggressionerna med hjälp av min alubästis crossen. Ska väl simulera partempo i Hökåsen-Gropen eller nåt. Sedan kommer AK hit och vi ska montera på den nya kassetten och flashgordonhjulen på min racer inför SM. Spännande!

Har ni hunnit med att cykla, bada eller både och i solen? Puss!

Och här är citatlåten <3

Hej. För ett tag sedan bad jag cykeltwitter och Cykelkattens facebookfans att hjälpa mig med att hitta grymt fina regnlåtar! Jag tycker nämligen att vi ibland är lite väl orättvisa mot det där fenomenet som vi häruppe i Norden ändå får dras med för jämnan. Men nog med kallprat – dagens enkla steg-för-steg-guide hjälper vilken solskenscyklist som helst att omfamna regnet (om du inte redan gjort det efter att ha läst Annars kärleksförklaring till vätan). 

Steg ett: Yll’ up

Byt upp dig till underställ och tröjor i ylle. Tjatar jämt om ylle och de flesta vuxna vet vid det här laget yllets goa egenskaper men med handen på hjärtat så blir man precis lika blöt i ylle som man blir i syntet. Skillnaden stavas känsla. Synteten blir kall, klibbig och obehaglig. Yllet blir inte lika kallt, klibbar inte och ger inte alls samma brr-rysningar som synteten. Alltså kan man hålla leendet uppe liiite längre iklädd ylle än iklädd plast.

Steg två: Hjälp till regnstjälp

Se regnet som en backe, eller möjligen kantvind (eller whatever rocks din badassboat). Med backar är det ju så – antingen bävar man bort backbenen genom att deppigt skälva och stöna fram Åh nej, inte en backe igen! eller så drar man en positiv självuppfyllande profetia genom att peppt skratta, spänna vaderna och proklamera Oh yeah, en backe att sprätta i!. Samma med regnet. Istället för att se regnet som din fiende, se det som din vän eller i alla fall som din motståndare. Tänk att hälften är vunnet redan när du är ute och kör i regnet! Har sagt det förut och säger det igen:

* regnet kickar dammets ass

* regnet kickar pollens ass

* (vid race) regnet kickar de mindre pannbenades ass.

Steg tre: Punktterapin

Håll kroppens utstickande delar (fossingarna, knäna, rumpan, händerna och huvvet) varma. Jag fryser till exempel sällan om händerna men vet folks som vänder hem efter två mil för att de inte kan växla längre. Så himla onödigt! Satsa på flossade bibs/tights över bibs, sjyssta handskar (kanske i neopren till och med?), yllesockor i skor med skoöverdrag (kanske i neopren till och med?), yllehjälmmössa, assaver under sadeln och självklart Cykelkattens patenterade tips som yllesockor på knäna innanför tightsen och/eller termobidon fylld med varm nyponsoppa i flaskhållaren.

Steg fyra: Bortom den kritiska linjen

Känner ni till begreppet “kritiska linjen”? Kanske inte, men jag uppfann det i alla fall när jag var liten och badkrukig under vissa höstmånader. Istället för att hoppa in i plurret direkt så gick man med små, små steg och blev kallare och kallare tills blötan och kylan nådde ungefär till rumpans midjan och då blev det riktigt jävligt kallt. Då var det bara att bita ihop och doppa sig helt för annars förfrös man ungefär. Känner ni igen er? Ungefär så är det med blötskan. Det är jävligt fram tills man blivit helt blöt men ändå uppvärmd av allt trampande. Så medan du sakta men säkert fylls med kall väta – tänk att det blir skönare, varmare och om inte annat, mer filosofiskt bortom den kritiska linjen. Så htfu och trampa. Så småningom blir även du varm!

Steg fem: Solskenscyklist no more™

Säg vad man vill om saker i livet, men musiken kommer först. Jag har alltid stört mig på att nittio procent av alla listor, bloggar och texter som handlar om regn drar åt det depressivt melankoliska hållet. Men inte här på Cykelkatten inte! We’re bringing sexy back med den snyggaste och regnpeppigaste listan av dem alla. Voilà – tack för era tips – kom med fler tips – och kom ihåg: NEVER RIDE WITHOUT OVERSHOES SONGS IN YOUR HEART. Puss och vi ses ute på den skinande vägen mot regnbågen.