Télégraphe, stölden och metrarna.

Eh just ja, är ju i Frankrike nu. Hade dött bergssaknadsdöden annars, tur The Greatest är med på noterna och kittat upp sig med en snygg Trek och matchande kläder! Bloggen nedan är skriven i mobilens Anteckningar-app så har överseende med eventuella typos eller dylikt. Nu kör vi!

Onsdag den 8 juli 2015 13.03

Sjukt varmt på det lilla prydliga rummet. Varmt nere i dalen där byn Modane där vi bor ligger. Modane där starten kommer att gå för den tjugonde touretappen. Jörgen har aldrig cyklat sådana stigningar förut. Därför har jag utformat programmet så att vi inte kör hela etappen utan börjar med att ta Col du Télégraphe och Col du Galibier (och sedan hem), kanske Croix de Fer (och sen hem) imorgon torsdag och till slut d’Huez på fredag förmiddag. Sen måste vi tyvärr styra kosan hem till Västerås. Hotellet vi bor på är så typiskt franskt! Det sköts av en petite och sträng madame, trapporna är branta och trånga och man får typ bara croissanter och sylt till frukost. Jag äter en liten brödis, lite ost, en skinkbit, två smördegsbakelser med chokladfyllning och så en kopp starkt kaffe på det. Eftersom det är så kvavt i dalen, dan som natt, är vi uppe och äter frukosten sju. Lite mek och bök på det, femtio euro kontant med oss, liten felkörning inne i byn men så är vi på väg mot St Michel de Maurienne där Télégraphe-stigningen börjar. Motvinden ner till stigningen ger en illusion av klena ben men väl inne i stigningen känner jag mig fräsch. Jag vill dock inte svika The Greatest som visserligen är stark men inte riktigt van vid klättringar av denna typen. Dessutom bökar hans växlar. Men vi kör på, bådas puls är hög så här i början men det ger sig. Plötsligt vinglar Jörgen till och nästan SPD-vurpar. Wtf? Jäkla skit. Ena ekern har åkt ut och hjulet är en “åtta”. Inte en eker är spänd ordentligt. Hur fan tänkte affären där – borde inte så t kollas när de får de nya grejerna levererade? Cykeln köptes ju in i måndags! Ingen av oss har ett ekerverktyg med oss (vilket iofs också är smått amatör-ish, men man kan ju inte tänka på ALLT). Vi frågar några förbicyklande men ingen har ett sånt verktyg med sig. Jörgen försöker spänna ekrarna med sina bara händer men det är svårt att få till rätt spänning. Det bestäms att jag cyklar till Valloire, skidorten bortom Télégraphe och kollar med cykelshoppen som ska finnas nere på byn. Så jag gör det. Jag kör på rätt bra men begränsas av – GISSA! – ryggen som inte gillar att klättra med hemmacykeln, trots att jag höjt styret igen. Jag kör dock om alla vi frågat om hjälp (pust!) och tar en klassisk bild uppe vid höjdskylten. Sedan gasar jag på ner till byn, letar på affären. Förklarar på min usla franska, får verktyget. Tar mig uppför Télégraphe igen, fast från andra hållet då. Gasar på nerför, Jörgen är uppe och cyklar sakteligen uppför. Han har tydligen skruvat på ekrarna igen och klarar i alla fall av att ta sig upp till toppen. Uppe på toppen tar jag de femtio euro och beställer måstet – Cola med citron till och så mineralvatten med citron till till The Greatest. Det är mycket att hålla reda på. Jag lämnar 60 cent som dricks. Uppenbarligen lämnar jag även de resterande pengarna på disken. När vi är klara med drickat och redo att dra saknas pengarna och jag kommer på att jag kanske glömde dem när jag bar de fyra glasen till bordet utanför cafét. Jag frågar bartendern om pengarna men han nekar. Jag blir ledsen och skäms för min klassiska vilsenhet. Hade sett fram emot att äta lite nere i Valloire innan vi tar oss an Galibier. Verktyget passar dessutom inte Bontrager-hjul-ekrarna. Vi tar oss ytterst försiktigt ner till byn, rullar ner till cykelaffären och får tag på verktyget med rätt dimension. Medan Jörgen spänner om båda hjulen sitter jag och skriver det här och är väldigt hungrig. Men jag vill uppför Galibier! Nu! Idag! FAN OCKSÅ.

Onsdag den 8 juli 2015 15.47

Vi sitter med varsin stark nere (uppe? allt är relativt i Alperna) i Modane, på den smårisiga lillkrogen bredvid vårt hotell. Salta nötter har vi också och brödpinnar och de dryper av fett. Så gott. The Greatest pillar på sin nyköpta Forerunner (värstingmodellen så klart) och jag torkar tuttarna som dragits runt i bikiniöverdelen istället för sport-bhn eftersom jag glömt den hemma. Jag tog beslutet att skippa Galibier idag. 17 km uppför plus alla stigningar hem på hungrig mage och med tanke på att det är The Greatests första dag som bergsget – njae. Imorgon är en ny dag för mastodontturer. Jag är ändå nöjd. Strax under 1900 höjdmeter, 80 km, bestigit Télégraphe från två olika håll, sett den totalt fyra gånger, cyklat lugnt men med vissa pulshöjningar. Inte slut alls egentligen. Och så sjukt stolt över The Greatest! Nog är han en grymt erfaren och stark MX-åkare, cyklat Vättern (för många herrans år sen) och så – men alpin cykling är speciellt och kräver många mil och enorma portioner pannben. Enda gången Jörgen hoppade av cykeln uppför var när hjulet gick sönder (ett par gånger). Det är så gudomligt här. Jag vill aldrig hem. Jag förtränger det faktum att jag med 90 %s säkerhet blivit bestulen av en caféanställd sekunden efter jag dricksat honom men vaffan. Allt är förlåtet när benen bär mig upp bland molnen, när sittbenen glöder, när jag känner mig höra de små murmeldjurens varningspip bland de gröna små tuvorna som täcker bergen som tävlar med fluffmolnen och som skänker mig sådan glädje. Nu ska vi justera cyklarna och äta. Nya höjdmeter imorgon!

P.S. Kommer FÖRSTÅS blogga både om linje-SM OCH de resterande Dalsland Runt-dagarna. Men nu lever vi Frankrike! Puss.