Col de Croix de Fer och 2600 höjdmeter närmare sanningen.

Hej! Jag är nu hemma men semesterantecknarn-bloggen finns kvar i mobilen så vi fortsätter på den ett tag till. Skönt med lite variation – här får ni lite realtidsblogg för en gångs skull! Nu kör vi.

Torsdag den 9 juli 2015 ca 14.00

Jag äter profiteroles. Kvalmigt söta, glassfyllda bakelser täckta med chokladsås. Jag åt sådana ibland som barn. Mormor älskade dem. Jag och Jörgen har tacklat två tredjedelar av dagens största stigning – 2067-metershöga Col de Croix de Fer. Jag har faktiskt bloggat om Col de Croix de Fer förut. Sommaren 2012 campade jag och Peter uppe på toppen. Då såg jag Touren, jagade murmlisar och grillade oxfilé i stekpannan på Trangia-köket. Och så tänkte jag hur fan kommer de upp? Och så ville jag komma upp, men jag var ny, jag var svag, berget var fullt av campare, fulla norrmän, en annan gång.

Torsdag den 9 juli 2015 ca tio km upp upp senare

Nu var det förstås väldigt trevligt med en liten lunchpaus (profiteroles är den bästa lunchen, fett och socker liksom!) men mina ben är ju världskända för att stelna till så fort motorn pausar. Så även nu. Med ungefär en mil kvar deklarerade jag till Jörgen att jag tänkte sluta myscykla utan köra på den sista milen uppför Järnkorspasset. Det kändes liksom rimligt – jag hade ju fått en enooormt lång uppvärmningssträcka och var sugen på att pusha mig lite. Sagt och gjort. Lättare sagt än gjort. Benen, de hade stelnat till. Rycket gjordes på en någorlunda (typ kanske 6 % uppför) plan sträcka och jag drog till med en extratung växel och så kommer jag in i nån alpin skidsportsby. Ungefär samtidigt stelnar mina ben till, luften är extra kvalmig ty inne bland husen, lutningen är aldrig lägre än 11 % och ryggfan knäpper till så det står härliga till. Jag förbannar min egen idioti. Varför gubbvände jag inte styret redan igår? Jag vet ju hur ryggen blir av klättringar. Ond. Idag får jag sota för det. Men jag stretar på. Om de två första milen uppför kändes lättsamma och ökade mitt självförtroende ett par gånger så känns den här milen som en smocka. Tungt. Riktigt tungt. Men så börjar serporna, de sista kilometrarna uppför Col de la Croix de Fer. Jag gillar serpor. Serpor är som små delmål. Asfalten är kärv och het och de små insprängda stenarna glänser i den starka solen. Jag blir inte omkörd av någon men de flesta jag möter är på väg nerför. Jag önskar jag hade med mig hörlurarna och kunde lyssna på nån mäktig klättringshit, typ denna, för att slippa höra mig själv flåsa. Jag sjunger dock inombords, jag tänker på de alpina örnarna med värsta höga vingspannet och på mig, med min gängliga kropp, se där, på väg upp alldeles ensam och nöter på och snart är jag vid molngränsen och där möts de två världarna. De mäktiga tankarna ersätts med de mindre mäktiga svordomar (finns det ens mäktiga svordomar? måste googla!) varje gång en sval, blåsig serpa ersätts med nästa där vinden är i ryggen och min fart sjunker som den alltid gör så fort det blir för varmt. Jag ler ändå. Jag ler mot bilisterna, jag ler mot den franska tanten som parkerat sig i en brassestol och grillar fejset bredvid sin husbil, jag vinkar bonjour.

Och så är jag uppe.

Här uppe:

Och självklart har benen kommit igång först nu. Jag kan inte sluta cykla här uppe fast jag är på den högsta toppen här. Jag rotar i bakfickan och langar fram de två små euromynten som ligger där. Det är allt jag har på mig. Klafsar in på den lilla baren uppe på toppen, que fait un Coke? Treochetthalvteuro. Fan. Avez-vous quelque chose d’autre pour moi? Servitrisen ropar nåt till en äldre madame som rotar fram en flaska iskallt iste. Actually, this one costs tre euro but you get it for two. Åh nej men merci merci! Häller i mig isteet, lite för snabbt, får nästan brainfreeze. Kollar ut, shit kan inte sitta här och glo, måste cykla mer. Lär ändå ta ett tag för Jörgen att komma upp, ändå hans första dag i cykel-Alperna någonsin. På med västen. Jag blåser på ner mot Col du Glandon, det är kallt på denna sidan glaciären. Knäppet ett obligatoriskt cykelkort och så upp igen. Jörgen är redan uppe och snackar med någon ytterst hipstrig Ritte (helkittad alltså)-jänkare som gör La Marmotte (på fel dag?). Överhuvudtaget är det många som verkar köra La Marmotte häruppe. Vi köper lite fika och grattar varann till en välgenomförd stigning. Och så klättrar vi upp till minnesstenen, tittar ut över bergen, knäpper lite kort och pustar ut och så kör vi ner, och jag låter som ett lass partyfåglar då jag försöker mig på nån som helst bromsverkan på mina alubromsar till kolfiberfälgarna. Hastigheten nerför är oändligt låg, jag får fixa nya belägg så fort jag kommer hem. 

Efter en vilsekörning nere i dalbyn och den evinnerliga slakmotan upp mot Modane är vi grymt nöjda. Jag äter laxgnocchi på den italienska halalpizzerian som är det enda stället som har öppet så här sent. Jag grattar Jörgen, han är så brutalt stark, att cykla som han gör – utan att hoppa av, på svenska något tyngre växlar, utan att gnälla om vare sig vila eller käk är ytterst få som mäktar efter bara två dagar på cykeln. Fett.

Mina sittben ömmar; Jörgens knän skriker, det är fest i hjärtat mitt men det krånglar därinne också. Jag vill inte hem. Jag vill upp igen. Jag säger gång på gång visst kommer jag hit igen, visst gör jag det? Jag fixar inte leva utan bergen.

Visst?

Puss och Strava här.