Blogg

Saknar sitta i cykelparkssolen nyåkt och fin
kisa med mina små smala ögon
sippra på svart kaffe med bulle till
inte veta hur jäkla kallt det kommer att bli dagen efter

Ont i halsen. Tröghet i hjärnan. Seghet i benen. Grötighet i rösten. Symtomen är lika klockrena som jävliga så jag biter ihop och avstår Mälarcupens elimineringslopp i Ramnäs ikväll. Med andra ord lite dumt att ta det någorlunda lugnt som jag gjorde på gårdagens träning. Eller egentligen inte. Har jag tur så slackar jag ut sjukan ikväll. Finns ändå att göra. Som att ta en lugn promenad och hämta ett för mig än så länge hemligt paket, fundera, äta långkoket jag gjorde i söndags, mysa och försöka hålla fingrarna i styr hur svårt det än ter sig. Kom gärna med nåt uppiggande skoj, känner jag behöver det! Puss från sjuklingen.

Landsvägscykling, den tuffa sporten.
Tuffare än downhill som kräver nästan mer skydd än guts
(och jo, självklart hade jag ett par brallor över lycran och
benskydden när jag körde)

Ha där fick jag er! Erkänn att ni först trodde att jag skulle dra till med ett sånt älska sin egen kropp-inlägg? Men knappast, älska min kropp, det gör de flesta ändå har jag förstått, myggor som skrubbsår,  men själv är jag upptagen med att cykla och tänka med den istället.

Så jag sitter och tänker på det där med kurvor jag. Och anledningen till mina tankar är ju förstås att jag nu när jag plötsligt plumsat in i landsvägsverkligheten igen ser att Ramnäs arrar ett GP-ish Mälarcupen-elimineringslopp nu på onsdag som jag ju inte lär kunna motstå om jag känner mig själv rätt.

Jag menar GP. Skarpa svängar. Över på under en timme. Finns det nåt att inte älska med upplägget?

Tänker lite till på det där med elimineringslopp. Matematisk förståelse är ju inte riktigt min starka sida förstår ni så meningen poänglopp 10 varv/heat 15 st. cyklister/heat, med spurt vartannat varv dubbla poäng på sista spurten hade lika gärna kunnat vara skriven på kantonesiska. Men man kan ju hoppas att nån lirare i neonväst håller koll på det där med poängen så man liksom vet when to hold’em, vet where to fold’em.

Men i alla fall, det där med kurvor. Jag är inte längre rädd för dem, nej nej, den tiden är passé. Faktum är att kurvor är en sån grej som får igång mig och får hornen att växa. Men det är liksom lättare sagt än gjort ändå, skillnad på var i klungan man ligger, hur kurvan är utformad, hur hastigheten är etc. Man kan aldrig bli för bra på kurvor (inte för att jag skulle vara så värst bra men även om man är jättebra). För ju modigare man är, desto mer man utmanar sig själv och ja, ni vet ju vad som ibland händer när man tänjer på gränserna.

Ibland kan vissa mindre vetande icke-landsvägspersoner klämma ur sig saker som: ah men landsväg, det är inte så mycket teknik det, jämför med till exempel mtb! Och visst, har man tur så slipper man droppa nerför trappor på racer (även om även sånt tål att tränas på ifall att). Men kurvor är just en sån grej som man måste träna på, aktivt och systematiskt och med eftertanke:

⊃ rätt fart in i kurvan istället för full kareta in och sedan fumliga inbromsningar ut

⊃ hålla linjen hela vägen genom kurvan för att slippa välta ännu en stackars Geraint Thomas alternativt sig själv

⊃ titta dit man ska, inte dit man inte ska, annars hamnar man förstås dit man inte ska ändå

⊃ slappna av och våga. Spändhet och angst leder enbart till olyckor. Lättare sagt än gjort förstås, men det är just därför det är bra att träna på egen hand först innan man tar sig an den tajta klungan. Öva, öva, öva och fräscha upp med jämna mellanrum. Flow kommer aldrig gratis – det gör däremot benstelheten aight? Så, låt inte vila för länge. Utsätt dig så ofta du hinner och kan.

Men vad fan har real girls med saken att göra? Kurvtekniken angår väl alla oavsett genus?

Just exakt. Men du köpte den säljande rubriken och jag fick mässa på om kurvtekniken. Puss!

Fight back-haren snodd härifrån.

Alltså nattcykling. Underbart och noir i all ära men en sak era mammor och pappor inte berättar för er är alla de gravt deprimerade djuren som löper ut på vägen i hopp om att kanske bli påkörda av en tysk automobil och slippa skjutas av en bister jägare full på svagdricka. Djuren vars psykiska men man som landsvägscyklist åker på att hantera.

Igår cyklade jag sent. Nu cyklade jag visserligen inte sådär jättesnabbt – hade ändå inte suttit på en löparcykel på ett antal dagar (veckor?) – men mot tio-snåret började bli kallt. Riktigt kallt. Sådär sommar 2015-kallt, ni vet. I alla fall – det började med nåt alldagligt rådjur som stod och uppslupet glodde på när jag så att säga tuggade min Deda i hopp om att nånsin komma fram (hade startat lite senare än planerat). Fick sakta in, då flyttade besten på sig. Sedan ett nytt djur, möjligen miniälg, möjligen elcyklist, kopplade aldrig riktigt, men skuggan svängde ut från en korsande väg några hundra meter framför mig så jag fick nästan slänga mig på bromsarna.

Men värst var ändå dragracing-haren. Jag hade stannat till för att skicka iväg en glympse. När jag lyfter upp blicken från min mobil så står en liten hare nästan jämte mig, fast på vägens vänstra sida. Who cares tänkte jag och började cykla. Haren började springa, på sin vänstra sida. Så ökade jag lite mest för skojs skull. Gissa om inte haren vänder sig om och ökar den med! Jag ökade lite till. Den spänstiga varelsen kollade kaxigt bak över axeln och drog upp värsta tempot. Nu jäklar ska du få din lilla kaxmört tänkte jag och växlade upp. Haren ökade först men insåg väl att kampen var över och hoppade ner i vägdiket.

Totalt osportsligt.

Hej. Eftersom jag farit hit och dit under min semester så kan jag tänka mig att det är rörigt för er. Därför har jag knåpat ihop en specialatlas med mina vägstopp och kort förklaring för varje punkt så att ni hänger med i svängarna. Semestern började egentligen i Sunne i Värmland med Masters-SM där jag dog värmeslagsdöden under tempot och levde livet under linjet. Men jag glömde rita in Sunne på atlasen förlåt 🙁 Vi börjar istället med att utgå från hemma nämligen

1. Västerås i Mälardalen

Västerås är ju staden där jag bor. Min semester började och avslutades i Västerås men inte hann jag hänga så mycket hemma – vilket är precis som jag vill ha det under semestern! Jag vattnade blommorna hejdå, packade ner racern och resväskan i bilen och drog med mig Jörgen till Cykloteket där vi inhandlade en finfin Trek Émonda till honom. Samt lite annat också förstås för på kvällen skulle vi till

2. Byn Modane i södra Frankrike

Fast ärligt talat så var det inte meningen att vi skulle just dit från början. Jag hade tänkt mig nåt annat ställe (“äsch vi tar nåt högt och mastigt i Alperna bara”) men nånstans på den skånska motorvägen läste jag i Bicycling var de nästsista Touren-etapperna skulle gå och så bestämde jag mig bara – klart vi skulle köra de stigningarna! Och så blev det också. Körningstiden t/r blev typ två dygn och så två dagars finfin cykling på det. Jag fick ihop 4500 höjdmeter och blev med St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer. Läs om äventyren här och här. Men sen skulle vi hem på nya äventyr – ett gäng autobahntimmar till. Väl hemma bytte jag bil och styrde kosan mot

3. Lidingö i Stockholm

Jag skulle ju hälsa på mamma som var själv eftersom pappa och lillebror var bortresta. Jag och mamma firade hennes födelsedag, frossade i jordgubbar, badade i havet och jag cyklade bara en ynka gång, en kort junkmilerunda för återhätmningens skull innan jag for hem till Västerås för att ställa undan racern och packa ner min mtb (som jag ändå inte sålt innan, just i semestersyften) och något varmare kläder i Crossbussen. Jag, Jörgen och Pöjschen skulle ju nämligen ut på downhill-, motocross- och mtb-turné i norra Sverige med start i

4. Järvsö i Hälsingland

Järvsövistelsen vigdes föga förvånande åt downhill i regi av JBP i dagarna tre! Vi bodde i en kanonmysig modernistisk fjällstuga ett par hundra meter från liftarna och jag varvade downhill med mtb (det sistnämnda eftersom det regnade så satans mycket andra dagen) med soffmys och klädtvätt eftersom allting blev så himla grusigt och grisigt precis hela tiden. Tyvärr hann jag inte blogga nåt om tredje downhilldagen men kortfattat så gick den ut på att jag försökte få in nåt slags flow som jag inte riktigt fick in men till sista åket så. Det blir dock absolut inte sista gången jag kör downhill, har man lärt sig hoppa en gång så vill man aldrig sluta. Men så blev det dags att packa ner bohaget i Crossbussen igen – Myggjakten skulle ju starta i

5. Njurundabommen utanför Östersund

Från Njurundabommen minns jag regnet. Jag minns också slasket och kylan och så minns jag att jag blev kall och lite sjuk. Det blev med andra ord inte mycket till cykling – körde nån repa i gamla endurospår och käkade lite smultron uppe i nån skogsbacke – men annars låg jag mest i Crossbussen ihop med St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer, läste min semesterthriller (om jag njöt ändå? Klart som fan, hinner ju nästan aldrig läsa böcker ifred annars!) och sov bort förkylningen. Rätt som det var drog tåget vidare till

6. Krokom utanför Östersund i Jämtland

Krokom bjöd på nattregn, svinkall lercamping, skitskoj mx-körning att titta på och så ett par finfina mtb-turer för min del! Den första turen gick mest åt att post-förkylningsförsiktigt upptäcka omgivningarna. Jag lyckades spåra upp en soldränkt kraftledningsgata som bjöd på naturliga backe upp-backe ner-intervaller till myggornas glada surrande. Dagen efter trögcyklade jag (alltså seriöst mtb på asfalt är ju dötrist) till Östersund och Frösön där jag tränade lite backe och rot- och stenteknik i nåt grymt stökigt stigfanskap. Fikade även en svingo espresso under tiden jag köpte mig ett nytt garminfäste och en mtb-slang på den trevliga Velo Rapide i Östersund (extraplus för alla Cancellara-anspelningar i affären <3) Kul och hade gärna gjort Frösön ett par gånger till (jag menar, bara att hitta runt där tog ju sin tid) men så blev det dags att dra till den sista anhalten nämligen

7. Fina Sveg i Härjedalen

I Sveg avgjordes Myggjakten. Pöjschen Gustav Johansson tog hem både deltävlingssegern och totalvinsten och jag härjade runt på ömsom skoterspår ömsom riktiga mtb-leder vid Svegs skidstadion (tack Helena för tipset!). Trots att det självklart var kallt lös ändå solen när jag var i skogen och tinade upp min efter förkylningen fortfarande småsvaga kropp (ni vet när man inte riktigt är sjuk men har nån skit i kroppen som segar ner en). Ställde dock inga som helst prestationskrav på mig själv denna semestern. Hade till och med Garmin i bakfickan för det mesta! (dock lite småsur över att hälften av semesterns loggade pass verkar spårlöst försvunna från datorn, lite i efterhand liksom). Läste ut min semesterthriller och åt semesterns sista kexchoklad (Crossbussens standardbränsle denna semester) i det strålande solskenet under lördagen.

Och så packade vi ner campskapet för sista gången denna juli och sa adjöken till Norrland och for hem till Västmanland igen. Svettstinkande, dammiga, varmvattenlängtande och himla glada över att ha haft det superkul och superfint ändå. Och inte en tanke på jobbet och knappt nån kontakt med omvärlden – precis som det ska vara när man är ledig.

Så, nu har ni lite bättre koll på min semester! Nu är jag hemma i Västerås och förbereder mtb:n för sin äntliga försäljning. Dags att dra igång landsvägskörningen igen – några tävlingar återstår vilket kräver fart och tryck i benen – och så ryktas det om att cross is coming i år igen. Fortsättning följer och cykelkatten är tillbaka. Puss!

Hemma. I min lilla unkiskvart som jag nu dammsugit, våttorkat och gullat med hjälp av härligt frätande rengöringsmedel. Mina ständigt döende blommor. Lolanallen, utslagen i soffan. Böckerna. Havremjölken i kylskåpet. Varmvattnet i duschen. Tystnaden. Tystnaden bryts först när det är dags att smörja in kedjan på racern och trampa runt med handen tills det nästan är heltyst igen.

Semesterbloggen fortsätter! Gissa varifrån jag skriver nu… äsch, det kan ni inte gissa men från Östersund faktiskt av alla ställen! Cykelkatten/Jürgmeister Racing har lämnat Järvsö och även Njurundabommen bakom sig. Inatt övernattar vi här i Östersund innan vi styr kosan vidare mot Krokom och fortsatta MX- och mtb-äventyr. Har äntligen mottagning (allt högre än E är mottagning!) och lite tid över (fältlivet är hårt) så passar på att lägga upp bloggen från den andra downhilldagen dvs. torsdagen. 

Hej. Idag skulle ju bli min downhilldag två – den ännu mer episka downhilldagen än igår (som mest handlade om att i äkta Don Quijote-anda bekämpa liftmonstret mellan de lärorika åken). Fjällräven-stugan vaknade dock till hemskt blött regn. Ja men ni vet, visst regn är blötare än andra regn. Detta visade sig ihärdigt och ståndaktig och hålla i sig hela den ljusa dagen prick. Jag bestämde mig dock för att ändå ge sporten ett försök – jag menar vaffan, hur bär vi oss annars åt under cx-säsongen om inte kämpar i regn och ler och slask? och så körde jag!

HA

HA

Knappast! Mellan mig och körningen stod dock liften. Denna gången var dock inte min tafatthet problemet. Nej, denna gången viftade jag avvärjande bort den snälla Liftkillen Etts försök till att hjälpa mig – nähä du, nu jäklar du! – lyfte upp hojen och hängde upp den på pinnen, som hade jag gjort det varje dag i hela mitt liv ungefär. Men regnet! Blev ju blöt direkt. Regnet sökte sig innanför min (otroligt underbara, dagens bästa plagg som vanligt denna sommar) Rapha-regnjacka, regnet blötte genom de baggy (stilenligt) arbetsbrallorna, regnet gjorde mig kall och stel. Kallt och stelt blev även åket. Jag fick inte riktigt till nån flow, kroppen ville inte.

Så jag sket i det. Åkte de tvåhundra metrarna upp till stugan och bytte om till torra cykelkläder. Greppade med mig Pöjschen och vi drog till skogs. En av de otroligt vänliga personerna på JBP tipsade och Gruvbergsleden så vi gav oss på den. Gruvbergsleden bjöd på ungefär lika mycket downhill som downhillederna, nästan i alla fall. Det var antingen upp eller ner och så var det stenigt och gropigt och träsk-lerigt på sina håll vilket ju passade oss perfekt! Vi blev förstås blöta och sandiga men höll oss varma och goa hela tiden. Ytterligare en av cyklingens perfekta egenskaper.

Efter skogscyklandet var det bara att byta om snabbt som tusan. Sedan tog vi våra hojar ner på byn och åt den godaste lunchen på länge – grymt lagat Condis! Det är fan inte lätt att hitta gott käk i dessa kärva pizzahamburgarekebabtider men när man väl lyckas så vill man inte lämna stället.

Till slut gjorde vi det ändå och tog våra hojar (vad annars?) ut på ett fiskeförsök i den närliggande älven. Det hade slutat regna och vattnet var klart. Vi hade otur, sakerna gick sönder och fisken lyste med sin frånvaro men jäkligt mysigt var det. Speciellt när jag kom hem och jag drack mitt obligatoriska kvällste med marsipanbröd och lite bloggande till.

Perfekt semesterdag, regnfan till trots (eller kanske tack vare? Ni känner mig.)

Puss!

Hej folks! Semesterbloggarn är här och kikar in. Gömmer mig annars från allt vad socialisering (inklusive sociala medier) heter just nu – så jädrans skönt. Råkar för tillfället befinna mig i Järvsö, bor i en modern stuga (en upplevelse i sig, var är de gulnade plastskålarna och friluftsfrämjande tidningspropaganda på köksbordet?) och kör downhill av alla himla genres. Downhill! Och har min mtb med mig, i kvällsförströelsesyften. Mtb! 

Fan, downhill alltså. Jag hade liksom mina aningar. När folks beskriver downhill med ord som “upplevelse”, “kul för alla nivåer” och “nåt alla bör testa” så vet man bara en sak: det är tufft, svårt och utvecklingskurvan är snabb i början innan man kommer över den första wow-känslan och inser hur jäkla länge och ofta man måste nöta för att bli riktigt, riktigt bra på att köra nedför (eller heter det utför kanske)?

Vi är här i tre dagar. Hinner man bli snabb som fan på tre dagar?

Så erhöll jag och The Greatest igår morse en varsin Scott, Pöjschen fick en gul Kona i sin size och så körde vi!

HA

HA

Gissa vad som stod mellan mig och den dära pirriga cykelglädjen man som glad downhillmotionär förknippas med?

Just det. Liften.

Alltså skratta åt mig era fjällmänniskor men jag hade aldrig åkt lift förut. Eller okej, en gång. Den värsta gången också. En vinter våldförde jag mig på en knappis (för barn, förf. anm.) för att trött och blöt slippa åka skidorna (längdskidorna) uppför nån pinsamt kort sträcka. Knappisen gav igen med ett våldsamt ryck och jag blev avkastad, intrasslad och förnedrad för livet. Barnen (och föräldrarna, förf. anm.) skrattade.

Idag skulle jag åka sån där sittlift. Ett fanskap som inte ens stannar. Och då ska man hoppa på, med både sin egenvikt samt den nätta lilla downhillcykeln som man dessutom ska hinna rigga upp på den korta pinnen bredvid gungan man lite löst sitter i!

En sekund så är försökstiden över och där sitter man, krampaktigt hållandes i ett redbullklibbigt metallräcke, blundar för det är förbaskat högt uppe över de vassa klipporna och så ligger downhillcykeln kvar på golvet och den snälla liftkillen skakar åter på huvudet medan han skickar med cykeln på nästa svajiga korg.

Skitsamma. Uppe och håller i cykeln. The Greatest och Pöjschen sticker ner. Jag insisterar på att få köra själv en sväng. Så fungerar jag. Är nånting nytt så måste jag testa själv en sväng. Lära mig hur bromsarna fungerar, lära mig känslan, lära mig fjädringens gränser. Väl någorlunda säker på cykeln ber jag om tips för att nå perfektionen (host). Så blev det även idag. Jag började med att köra den enklaste nybörjarbanan Monica. Monica var torrt, stenigt och kändes som att köra nerför en ruskigt usel grusväg, typ som när man råkar köra fel utomlands med racern men pallar inte vända och tar sig nerför på ren bonkatrots. Vissa partier var dock mer skoj än andra men jag diggde ändå inte den dära Monica och övergick direkt till att köra de liiite svårare banorna med festliga namn som Barbro, Hjulet Spinner, Malin och Manolito (sysslingen till Malin?) och Klas-Göran. Barbro blev direkt en stor favorit! Barbro är en bana som består en en sjujäkla massa stora gupp och härliga, svepande kurvor som bara skriker hopp och hastighet. Få stenar! Mycket skugga! Ba flow, flow!

Om man är duktig, så klart.

Jag bestämde mig för att köra Barbro tills jag kunde börja njuta av den. Hjulet Spinner och Klas-Göran satt lite insprängda i Barbro här och var (alltså vissa banor går in i varann, korsar varann och sen typ blir samma bana igen) och dem tränade jag också på. När jag träffade The Greatest och Pöjschen nere i backen bad jag om tips kring a) hur man hoppar och b) hur man kör bäst i velodromkurvorna. Tipsen erhölls och träningen höjdes till nyare nivåer då jag förstod att hoppen skulle påbörjas i stigningen istället för uppe på gupptoppen.

Efter ett gäng försök så började jag lyfta på vissa hopp! Rätt så lite förstås, men ändå! Jag började bli mer och mer säker på cykel och kaxade förstås upp mig lite extra när jag såg att det låg folks bakom mig. Speciellt tjejer! Ingen får mig att köra fort som insikten att det ligger en snabb tjej bakom mig.

Jag hade skitkul! Dock så irriterade jag mig nåt enormt på att inte sitta fast med fötterna. Helt seriöst. Visst har de platta pedalerna inbyggda spikar och visst skär dem in i de tjockbottnade hyrskorna. Men seriöst – fötterna lyfter ju för fasikten på helt olämpliga ställen, oftast just där man önskar sitta som mest fast, då man dundrar fram över hällarna. Det handlar säkert om vana och teknik (Jörgen som van motocrossförare hade till exempel inga problem med fötterna som lyfte) men en annan som är van att sitta fast även när man kör tekniskt (som till exempel Rocklunda) kände sig jäkligt hämmad av att inte riktigt vara ett med maskinen under sig.

Imorgon ska jag nog ta och skruva på mina mtb-trampor och testa före lunchen. Känns det bättre så kör jag på det imorgon och på fredag (vi kör i tre dagar). Vem vet, törs kanske hoppa liiite högre imorgon?

Så, nattedags! Flickr jävlas så jag får inte till några bilder men de kommer. Jag är i alla fall väldigt varm (eftersvettig), trött i skallen (många nya saker, grät lite i liften första gången vi skulle upp, läskigt med höjden, nåt litet tappat goselamm som låg på klippan under liften, läskigt klustrofobisk gigantisk à la Daft Punk på syra-hjälm, mycket nytt, grinar jämt när jag ska våga nånting nytt men sen då jävlar!) och mätt på kvällste och choklad.

Är glad nu. De sista åken började bli snabba. Tänk vilken nytta denna träning kommer att göra för min mtb- och crossteknik! Imorgon är en ny downhilldag och jag har tre mål:

mål noll: självständighet vid på- och avriggning av downhillcykeln på liften.

—delmål 0.1: Antal tappade cyklar: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen ett: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen två: 0

mål ett: högre hopp där jag får till det

mål två: snabbare kurvtagning.

Gnattis och från vår fina stuga! Så sjukt fint här. Ska sova och tänka natur. Liften är min vän. Liften är min vän. Liften är min vän. Gott så. Puss.

Hej. Kompression är en sån sak som jag alltid varit nyfiken på men aldrig vågat fråga om. Jag måste erkänna att jag inte alltid varit positivt inställd till kompressionsplagg. För det första är de oftast rätt så bjärta och grälla och bärs omatchande i helt opassande sammanhang, till exempel som långsockor till annars perfekt korta cykelbyxor. Namnen på kläderna är käcka och annonseras ut av tvättäkta trailer guys. Dessutom finns det kompressionssimmössor. Ja, på riktigt asså. Simmössor! Vad är det man önskar komprimera då? Nog skrattat. Efter att jag både läst på om kompressionens välgörande återhämtningseffekt och blivit påtjatad av min kompis om hur bra det vore för mina onda (åderbråck, nattliga myror i benen, restless legs etc.) ben att kanske testa stödstrumpor bestämde jag mig för att bli seriöst nyfiken på kompression.

Därför passade det som handen i handsken att det fanns en möjlighet att testa ett par kompressionstights av märket Rehband från nätbutiken Sportsmart. Jag brukar jämt banga såna erbjudanden eftersom a) inte värt mödan och b) orka men Rehband-tightsen var

simpla
svarta

och hette inget klämkäckt heller så jag nappade. Tightsen levererades snabbt och jag hoppade in i dem på direkten. Sedan dess har jag mer eller mindre bott i dem före och efter träningspassen. Jag orkar inte grotta ner mig i detaljerna kring mekanismerna men känslan är ruggigt skön, det typ pirrar lite och drar ihop sig (?), lite som när man duschar benen kalla efter träningen eller när man har ett par ruggigt tighta nylonstrumpbyxor på sig. Benen känns faktiskt fräschare dagen efter. Tightsen utsattes för två ruggigt hårda test, dels bilresan och återhämtningen under/efter Dalsland Runt och dels under de två dygnslånga bilkörningspassen Frankrike t/r häromveckan. Mina ben hatar långa bilresor men denna gången behövde jag inte stanna och sträcka på dem lika ofta. Enda stället där det gjorde verkligt ont var sittbenen, men där hjälper ingen kompression… eller? Tightsen har en liten nyckelficka fram och är figursydda. Enda nackdelen är att de är lite för korta uppe i midjan – som bredhöftad tjej önskar jag lite högre skärning så att tightsen inte glider ner lika lätt.

Spana in Sportsmarts utbud av kompressionskläder om ni är intresserade av stilrena, diskreta kompressionsplagg för både dam, herr, överkropp och annat.

Foto: Cecilia Hansen

Fan, just nu känner jag mig verkligen som en sån där oldschool-webbloggare som ba skriver om vad jag gjort hit och dit i dagboksform, med klockslag och allt. Men den här semestern är banne mig den mest wifi- och 3G-lösa semestern nånsin, jag svär asså. Det är i och för sig ruggigt skönt, jag läser knappt några nyheter och befinner mig alltså i arrogant glatt tillstånd mest hela tiden. Men så kommer jag hit till Stockholm och tänker att aha, här ska det glatt redigeras bloggbilder (redigerar dem i ett bäst program som man måste vara online för) och läggas upp maffiga bildinlägg men så har farsan lösenordat wifin och stuckit utomlands och jag orkar inte ringa och fråga. Så, dras med krönikebloggen ett tag till ni. Jag har förresten sjysst träningsvärk i ovansida låren. Körde fyror iförrgår, det var länge sen! Hittade nån riktigt trist raka mellan Hallsberg och Kumla, så tandvärkstrist att fyrorna var enda alternativet. Men idag ska jag berätta om mitt SM-linjelopp – den bästa och roligaste tävlingen jag gjort i år!

Mitt SM-linjelopp i Sunne

Först, recap: Två dagar innan körde jag ju Veteran-SM-tempot, mitt livs kanske jobbigaste tävling nånsin helt ärligt (okej, bortsett från ett par crosstävlingar som jag körde förkyld då kanske). Seriöst mådde jag dåligt under tempot. Dels hade det precis blitt sjukt varmt och min kropp hade inte acklimatiserats än och dels så var jag ouppvärmd, hade glömt att dra av ett par distanser, äsch det gick trögt helt enkelt. Kom sist, erhöll min bronsmedalj och är förstås ändå glad över att jag genomförde loppet – och så dåligt var det ju ändå inte, höll ändå rätt skaplig fart – men ändå. Var inte riktigt nöjd men lärd. Nåväl! Dagen efter körde jag en själarunda Sunne – Kil och den var både underskön (Värmland alltså!) och välbehövlig.

Dagen efter dvs. på söndag var mina ben i finfin form. Jag bara kände det. De kändes inte ens nervösa under den timslånga startvakan (damstarten som var sist blev försenad hur länge som helst pga. ett par klungkrascher i herrklungan tidigare). Jag stod där i skuggan, lyssnade på hur de pratgladare (kanske nervösare?) damerna babblade på om dittan och dattan och tänkte på att loppet blir hett, bara att göra sitt bästa under solens strålar.

Starten gick. Så klassiskt linjelopp – käka styrlinda och samtidigt behålla nån vettig position… Jag levde loppan. Ville inte dra ett smack. Gick fram en gång och sänkte farten som fan, tills tålamodet hos dem till höger om mig löpte ut och de gick om. Annars myste jag mest bakom dem med bredast rygg och gjorde allt för att jobba så lite som möjligt. Överlevnad. Nån skrek att jag skulle hålla min linje men jag valde att låta bli ta åt mig. Inget vätternförberedande lopp detta hell yeah!

Loppet var överlag böljande kuperat men innehöll ett gäng större, tuffare backar. I vissa av dem fladdrade en och en annan cyklist av men inte jag inte (även om det var nära i en backjävel där luften stod riktigt stilla). Faktum är att banprofilen passade mig rätt så bra – jag hann återhämtas mellan backrycken och eftersom majoriteten av motståndarna var tempo- och klungtränade så var det slätan snarare än backarna som en fick akta sig för, rent ansträngningsmässigt.

Överlag njöt av att en nyvunnen närhet mellan mig och min cykel. Dels så levererade mina då lånade (idag köpta!) AK-byggda hjul en blandning av lättsamhet och styvhet. Det var kul att köra på dem. Dels så hade jag ju sänkt styret med en till distans – och ryggen klagade inte!

Min målsättning i början var som sagt att inte bli avhängd. Med bara ett par mil kvar och skönt varma ben insåg jag att jag kanske inte behövde oroa mig för just denna biten. Vad skulle jag ha för en ny målsättning? Jag tävlade ju i klassen D30. Vi var fyra stycken. En D30 hade försvunnit i en av backarna. En annan D30, nämligen Cissi (vem annars!) hade stuckit ifrån i en annan backe. Guldet var rökt, femte platsen eliminerad. Alltså kunde jag ju alltid försöka mig på en brons här med. Lättare sagt än gjort – de två resterande D30 såg nyponrosfräscha ut då de malde på bredvid och framför mig. Dessvärre drog en D30 rätt så mycket vilket hade inneburit idioti om hon vore jag men denna D30 är känd för att vara en stark en så jag tror inte hon hade dragit så mycket om hon inte visste om hon skulle räcka till i slutet.

Nåväl! Bara nån kilometer kvar till målet. Jag ligger rätt så långt fram bakom en ruggigt spurtlooking D30, hon sitter som gjuten på sin hoj, bredvid kör Eva och säger åt mig att ge fan i att dra i tröjan (mitt tydligen klassiska nervösa ryck) utan cykla istället. Och jo, nog började jag bli smått nervös. Ordet positionering, runt runt i min skalle.

Kurvan innan målrakan. Jag är smått inlåst, kommer lite dumt ut ur kurvan, växeln är tung, D30-brudarna börjar dra på, jag känner mig inlåst, hinner inte riktigt accelerera som jag önskar, boom så är ögonblicket över, spurten är torsk och jag blir fyra.

En väldigt glad fyra!

Självklart är det förargligt att bomma en spurt. Jag skulle ha lagt mig lite mer åt vänster (just i detta fallet) och jag skulle kanske haft en annan växel. Men ärligt talat så är det ändå inte helt hundra om de sakerna hjälpt mig att spurta om dels Emma, som är tydligen känd för att vara en riktig spurtmaskin (nån sa det till mig efter loppet, damen kör dessutom i skodateamet) och Maria (som är en sjujäkla triathlet och kör Ironmans och grejer). Jag är typ mer hedrad av att blivit omspurtad av dem. Spurta om, gör det, jag har uppfyllt mitt mål:

inte blivit avhängd

levt loppan under loppet

haft kul i backarna

och OKEJ DÅ, varit jäkligt nära i spurten där ändå.

(kan jag i alla fall drömma om, man ser inte millisekundsanningen på resultatlistan).

Kul va! Att träning ändå ger resultat. Självklart för vissa – alltid lika förvånande för mig. Bonus är förresten att Eva gick och tog guld i D50 och det skålar vi för.

Skål!

och puss.

Hej. Här kommer den sista mobilanteckningen, den som skrevs under vår bilkörningsorgie Modane (Frankrike) – Västerfärnebo (Sverige). Lägligt nog lägger jag upp den via mobilen, nu när jag sitter och äter ostbågar och återbär till myggen här på en motocrossbana utanför Hallsberg, helt slut efter att snabbcyklat Hallsberg – Askersund t/r tidigare på dagen. Men nu är vi fortfarande på en Autobahn nånstans i Tyskland. Vi kör (ordspel yo):

Fredag den 10 juli 2015… lördag den 11 juli 2015

Vi har åkt i många, många timmar. Undrar hur många grader det är inne i den tyska bilmotorn? Vi lämnade Modane sval, med lätt vind lekandes mellan de betonggrå småhusen. Vi körde förbi Annecy, badade i glaciärsjön, drack starkt kaffe och handlade en burk… hemligt (ifall hon läser!) till min mamma och en hemlig (ifall han läser!) present till min lillebror. Dessutom tillkom St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer i familjen. St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer är ett tjugo centimeter långt och tjockt plyschmurmeldjur som håller i en tygblomma.

Jag håller krampaktigt i St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer som just nu agerar antistressboll när The Greatest rattar mersan i 220+ knyck genom den lite väl kurviga autobahnen.

Jag tänker, vilken skillnad det är på gårdagens och dagens resande! På ett dygn har vi hunnit packa ihop cykelkläderna i vår alpina by, besöka en annan, fika i Schweiz, äta Autohof-middag i Tyskland och strax är vi i Danmark. Östersjön ser ruggigt kall och djup ut. Förr i tiden, på de stora äventyrarnas och sjöfararnas tid, då beredde man sig i månader, kanske åratal.

Jag vill inte åka hem, vill inte lämna mina berg. Det blev ingen d’Huez-stigning idag. Jörgens knän sa ifrån. Inte så konstigt. Inte cyklat på massa år, och så ett gäng-3000 höjdmeter på det (med svensk utväxling!). Jag hade kunnat köra men kände mig ändå småsliten – mest i sittbenen faktiskt! – efter SM och allt, nästan 5000 höjdmeter på två dar. Stigningen får vänta till nästa gång, jag vill ta den fräsch och snabb.

Cyklistens minne är kortvarigt, det vet alla som håller på. Momentant kan vi avsky slakmotorna, motvinden och hettan i kombination med den omänskliga lutningsprocenten. Men några minuter… sekunder… någon nerförslöpa senare så har vi glömt allt och så är vi inne i njutningen igen.

Så många, många autobahntimmar senare kramar jag den nu snackssaltiga, solkiga St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer och blöder Alp d’Huez-längtan. Hemma väntar måsten och sittbenen glöder, men inne i min skalle så planerar jag tramptag för tramptag, ställa sig upp i exakt rätt ögonblick strax före serpkurvans uppåtböj, upp med två växelknäpp, få med farten in i serpan, köra om den dära läderhudade tyskan i ärmlöst linne och så ner på sadeln igen.

Sittbenen glöder.