Hej folks! Semesterbloggarn är här och kikar in. Gömmer mig annars från allt vad socialisering (inklusive sociala medier) heter just nu – så jädrans skönt. Råkar för tillfället befinna mig i Järvsö, bor i en modern stuga (en upplevelse i sig, var är de gulnade plastskålarna och friluftsfrämjande tidningspropaganda på köksbordet?) och kör downhill av alla himla genres. Downhill! Och har min mtb med mig, i kvällsförströelsesyften. Mtb!
Fan, downhill alltså. Jag hade liksom mina aningar. När folks beskriver downhill med ord som “upplevelse”, “kul för alla nivåer” och “nåt alla bör testa” så vet man bara en sak: det är tufft, svårt och utvecklingskurvan är snabb i början innan man kommer över den första wow-känslan och inser hur jäkla länge och ofta man måste nöta för att bli riktigt, riktigt bra på att köra nedför (eller heter det utför kanske)?
Vi är här i tre dagar. Hinner man bli snabb som fan på tre dagar?
Så erhöll jag och The Greatest igår morse en varsin Scott, Pöjschen fick en gul Kona i sin size och så körde vi!
HA
HA
Gissa vad som stod mellan mig och den dära pirriga cykelglädjen man som glad downhillmotionär förknippas med?
Just det. Liften.
Alltså skratta åt mig era fjällmänniskor men jag hade aldrig åkt lift förut. Eller okej, en gång. Den värsta gången också. En vinter våldförde jag mig på en knappis (för barn, förf. anm.) för att trött och blöt slippa åka skidorna (längdskidorna) uppför nån pinsamt kort sträcka. Knappisen gav igen med ett våldsamt ryck och jag blev avkastad, intrasslad och förnedrad för livet. Barnen (och föräldrarna, förf. anm.) skrattade.
Idag skulle jag åka sån där sittlift. Ett fanskap som inte ens stannar. Och då ska man hoppa på, med både sin egenvikt samt den nätta lilla downhillcykeln som man dessutom ska hinna rigga upp på den korta pinnen bredvid gungan man lite löst sitter i!
En sekund så är försökstiden över och där sitter man, krampaktigt hållandes i ett redbullklibbigt metallräcke, blundar för det är förbaskat högt uppe över de vassa klipporna och så ligger downhillcykeln kvar på golvet och den snälla liftkillen skakar åter på huvudet medan han skickar med cykeln på nästa svajiga korg.
Skitsamma. Uppe och håller i cykeln. The Greatest och Pöjschen sticker ner. Jag insisterar på att få köra själv en sväng. Så fungerar jag. Är nånting nytt så måste jag testa själv en sväng. Lära mig hur bromsarna fungerar, lära mig känslan, lära mig fjädringens gränser. Väl någorlunda säker på cykeln ber jag om tips för att nå perfektionen (host). Så blev det även idag. Jag började med att köra den enklaste nybörjarbanan Monica. Monica var torrt, stenigt och kändes som att köra nerför en ruskigt usel grusväg, typ som när man råkar köra fel utomlands med racern men pallar inte vända och tar sig nerför på ren bonkatrots. Vissa partier var dock mer skoj än andra men jag diggde ändå inte den dära Monica och övergick direkt till att köra de liiite svårare banorna med festliga namn som Barbro, Hjulet Spinner, Malin och Manolito (sysslingen till Malin?) och Klas-Göran. Barbro blev direkt en stor favorit! Barbro är en bana som består en en sjujäkla massa stora gupp och härliga, svepande kurvor som bara skriker hopp och hastighet. Få stenar! Mycket skugga! Ba flow, flow!
Om man är duktig, så klart.
Jag bestämde mig för att köra Barbro tills jag kunde börja njuta av den. Hjulet Spinner och Klas-Göran satt lite insprängda i Barbro här och var (alltså vissa banor går in i varann, korsar varann och sen typ blir samma bana igen) och dem tränade jag också på. När jag träffade The Greatest och Pöjschen nere i backen bad jag om tips kring a) hur man hoppar och b) hur man kör bäst i velodromkurvorna. Tipsen erhölls och träningen höjdes till nyare nivåer då jag förstod att hoppen skulle påbörjas i stigningen istället för uppe på gupptoppen.
Efter ett gäng försök så började jag lyfta på vissa hopp! Rätt så lite förstås, men ändå! Jag började bli mer och mer säker på cykel och kaxade förstås upp mig lite extra när jag såg att det låg folks bakom mig. Speciellt tjejer! Ingen får mig att köra fort som insikten att det ligger en snabb tjej bakom mig.
Jag hade skitkul! Dock så irriterade jag mig nåt enormt på att inte sitta fast med fötterna. Helt seriöst. Visst har de platta pedalerna inbyggda spikar och visst skär dem in i de tjockbottnade hyrskorna. Men seriöst – fötterna lyfter ju för fasikten på helt olämpliga ställen, oftast just där man önskar sitta som mest fast, då man dundrar fram över hällarna. Det handlar säkert om vana och teknik (Jörgen som van motocrossförare hade till exempel inga problem med fötterna som lyfte) men en annan som är van att sitta fast även när man kör tekniskt (som till exempel Rocklunda) kände sig jäkligt hämmad av att inte riktigt vara ett med maskinen under sig.
Imorgon ska jag nog ta och skruva på mina mtb-trampor och testa före lunchen. Känns det bättre så kör jag på det imorgon och på fredag (vi kör i tre dagar). Vem vet, törs kanske hoppa liiite högre imorgon?
Så, nattedags! Flickr jävlas så jag får inte till några bilder men de kommer. Jag är i alla fall väldigt varm (eftersvettig), trött i skallen (många nya saker, grät lite i liften första gången vi skulle upp, läskigt med höjden, nåt litet tappat goselamm som låg på klippan under liften, läskigt klustrofobisk gigantisk à la Daft Punk på syra-hjälm, mycket nytt, grinar jämt när jag ska våga nånting nytt men sen då jävlar!) och mätt på kvällste och choklad.
Är glad nu. De sista åken började bli snabba. Tänk vilken nytta denna träning kommer att göra för min mtb- och crossteknik! Imorgon är en ny downhilldag och jag har tre mål:
mål noll: självständighet vid på- och avriggning av downhillcykeln på liften.
—delmål 0.1: Antal tappade cyklar: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen ett: 0
—delmål 0.2: Antal huvudskakningar på liftkillen två: 0
mål ett: högre hopp där jag får till det
mål två: snabbare kurvtagning.
Gnattis och från vår fina stuga! Så sjukt fint här. Ska sova och tänka natur. Liften är min vän. Liften är min vän. Liften är min vän. Gott så. Puss.
2 kommentarer
“En sekund så är försökstiden över och där sitter man, krampaktigt hållandes i ett redbullklibbigt metallräcke, blundar för det är förbaskat högt uppe över de vassa klipporna och så ligger downhillcykeln kvar på golvet och den snälla liftkillen skakar åter på huvudet medan han skickar med cykeln på nästa svajiga korg.”
Förlåt men jag har skrattat så tårarna rinner, inte åt dig såklart men åt situationen och känslan. Jag var livrädd själv att ta liften med cykeln och känner igen mig i det mesta. Herrejisses vilket roligt inlägg.
och så har jag längtat lite downhill själv nu så här på kvällskvisten för det är sjukt kul och man känner sig ju oerhört cool! Lycka till i morgon :-)
[…] bodde i en kanonmysig modernistisk fjällstuga ett par hundra meter från liftarna och jag varvade downhill med mtb (det sistnämnda eftersom det regnade så satans mycket andra dagen) med soffmys och […]