Fight back-haren snodd härifrån.
Alltså nattcykling. Underbart och noir i all ära men en sak era mammor och pappor inte berättar för er är alla de gravt deprimerade djuren som löper ut på vägen i hopp om att kanske bli påkörda av en tysk automobil och slippa skjutas av en bister jägare full på svagdricka. Djuren vars psykiska men man som landsvägscyklist åker på att hantera.
Igår cyklade jag sent. Nu cyklade jag visserligen inte sådär jättesnabbt – hade ändå inte suttit på en löparcykel på ett antal dagar (veckor?) – men mot tio-snåret började bli kallt. Riktigt kallt. Sådär sommar 2015-kallt, ni vet. I alla fall – det började med nåt alldagligt rådjur som stod och uppslupet glodde på när jag så att säga tuggade min Deda i hopp om att nånsin komma fram (hade startat lite senare än planerat). Fick sakta in, då flyttade besten på sig. Sedan ett nytt djur, möjligen miniälg, möjligen elcyklist, kopplade aldrig riktigt, men skuggan svängde ut från en korsande väg några hundra meter framför mig så jag fick nästan slänga mig på bromsarna.
Men värst var ändå dragracing-haren. Jag hade stannat till för att skicka iväg en glympse. När jag lyfter upp blicken från min mobil så står en liten hare nästan jämte mig, fast på vägens vänstra sida. Who cares tänkte jag och började cykla. Haren började springa, på sin vänstra sida. Så ökade jag lite mest för skojs skull. Gissa om inte haren vänder sig om och ökar den med! Jag ökade lite till. Den spänstiga varelsen kollade kaxigt bak över axeln och drog upp värsta tempot. Nu jäklar ska du få din lilla kaxmört tänkte jag och växlade upp. Haren ökade först men insåg väl att kampen var över och hoppade ner i vägdiket.
Totalt osportsligt.
