Blogg

Här syns en bit av lillbackisen,
som vanligt är lutningskänslan typ obefintlig på kort.

Haha, lite vardagsblogg då från morgontåget till jobb-Stockholm. Om en unplugged tisdag, precis en sån var det igår. Skriven i anteckningsappen – världens för övrigt bästa skrivverktyg för snabba idéer och dåliga uppkopplingar.

04.30 – 08.00

Dagen börjar med ett av mina ständigt misslyckade gå upp i ottan för att träna före jobbet-försök. Att bli en le peloton-individ-försök. Klockan ringer halv 5 och kroppen panikerar, som vanligt har jag sovit uselt pga. blotta tanken att gå upp tidigt. Jag ställer om larmet till 6 – nån timmes intervaller räcker väl före jobbstart säg, 9? Klockan ringer 6 och gosepandan är obeskrivligt gosig och jag fixar helt enkelt inte det. Jag somnar om. Klockan ringer 7 och denna gången är jag uppe på bara tio minuter och på jobbet strax före 8, efter min obligatoriska morgonpromenad genom augustigröna (visst är grönt olika grönt beroende på sommarmånad?) Västerås. Det får bli snabbcykling efter jobbet helt enkelt.

08.00-15.30

Jag jobbar, äter mina chokladbitar till teet och mina grytbitar till lunchen. En macka extra (usch på okynnesmackor, men de finns ju där och lockar med sin brödighet). Slår ifrån mig vikttankarna, jag ska fan cykla och sedan dansa hela kvällen idag.

Många frågor att ta tag i. Jobbet drar ut på tiden men till slut så går jag hem. Känner mig plötsligt trött, slänger i mig ett par nävar granola (världens skitnödigaste matord just nu förresten, efter chia då kanske) och ett glas havremjölk upphottad av en nypa vaniljsocker. På med första bästa lycran, snabbkoll på trycket i racern, får duga, Garmin ser laddad ut också. Gör ingen cykeltjejfläta, hinns inte.

16.00-17.00

Jag har strax under en timme på mig. Kör en kort men ändå rätt effektiv uppvärmning upp till Hökåsen. Kör cykelbana. Blir nästan påkörd av tre olika moppar, lyckas avvärja samtliga kollisioner men en avvärjning resulterar i diket. Nåväl, ingen skada skedd men lite hemskt ändå. I Hökåsen finns dels crossgropen och dels en rätt så kort (200 m kanske?) men brant asfaltbacke. Bestämmer mig för 15 uppkörningar i 3 serier à 5 intervaller/serie. Slår på den smått hjärndöa men effektiva Geschwindigkeit Ohne Doping*-listan och nöter på. Det går fint, benen är relativt fräscha och jag blir lite mallig när ett gäng nybadade ungpojk stannar till och impat utropar Shit där kom hon igen, jävlar va fort! och sen frågar om det är läskigt att cykla nerför på så smala däck. Jag gör förstås en seriös min och förklarar att jo, det är totalt livsfarligt men man lär sig. Kör upp och ner några gånger till tills mina 15 är klara och benen börjar smådarra lite, är sugen på 5 till men det är dags för hemfärd.

17.00-∞

Hemma väntar supersnabb dusch och en proteinshake på mjölk och rester av vaniljpulvret jag kör efter gymmet vintertid. Sedan är det dags att byta om igen – till kjol så klart! Lika skönt som det är att ta på sig träningsbyxor, lika skönt är det att ta av dem och ta på sig nåt luftigt, böljande och gulligt. På med lite vattenfast mascara – dans är svettigt. I med dansskorna i väskan, skyndar mig till stället där jag möter upp Anna och vår skjuts till Skultuna lagård. Resten är förstås dans, och sedan en sen hamburgare på Max och en kopp nattete och sedan hemligt.

Idag

Och nu är det morgon igen! Världen andas fortfarande sommardamm och värme. Idag är en vilodag; det behövs. Kör högklackat. Jag ska äntligen träffa min lillebror som jag inte sett på över en månad, hänga en sväng med familjen och så blir det sentåg hem igen.

Det var min tisdag det! Puss.

* jag glorifierar inte doping. Men så stod det på omslagspappret till ett underställslinne jag fick hem från Tyskland. Jäkligt techno, tyskt och lol.

Sunkig kärv asfalt räddas bäst
genom shake that ass!-filosofin
(fotocreds Anna Lindén)

Igår drämde vi till med en klassisk, somrig mysdistans. Eller mys och mys, eftersom vi var fyra stycken och eftersom det blåste ömsom hit och ömsom dit så fick vi ändå trampa på rätt ordentligt, om inte annat så för att komma fram (den simplaste och bästa motivationen ju). Och fram kom vi – till det gamla goda kallbadhuset i silvergruvestaden Sala.

Silvrigt var bara förnamnet, hela kallbadhusvärlden sken i metallic. Vi beställde oss en varsin måltid på utvärdshuset Måns Ols, Anna hoppade i plurret medan postförkylda jag nöjde mig med att svalka ner cykelvaderna i Långforsen.

Det åts räkmackor och sallader som sköljdes ner med enprocentig jordgubbslemonad och kolsyrat vatten med citronbit i. Till kaffet avnjöts levande cykelkakor, pariservåfflor och napoleonbakelse. Cykelgeometri liksom samtida mobiltelefoni diskuterades under vilostunden.

Och så bar det av hem! AK lös som en annan retrodoftande pastellkaramell till cyklist.

Och efter ett gäng till mil på de härdande västmanländska slätterna med tillhörande blåst och små kvävda suckar över hur jäkla slakmotigt och blåsigt får det egentligen vara enligt lagen här i landet? så landade vi i Skultuna. Valle tackades av, som skulle hem till tvättiden. Vi tre resterande installerade oss på Eie’s. Jag var mör.

Återhämtningsdryck togs in, liksom tilltugg. Kyparen tackades av med en för denne okänd elektrolyttablett att göra sportdryck på. Efter en stund bröt vi upp för hemfärden. Kanondistans i kanonsällskap! Nästa helg kör vi stockholmsdistansen, men det är nästa helg det. Puss!

Inte fått distansnog?
In på Johans blogg och frossa!

Det är söndagseftermiddag. Du har precis hämtat dina barn från mormor och morfar. De är glada och fulla med ny energi. Du är utvilad efter ett dygn utan barnen men har ändå saknat dem. Du rattar din golf på en helggles åttioväg genom den lummiga västmanländska blandskogen. Det unga stjärnskottet Zara Larsson sjunger på engelska i din radio. Då och då möter du en annan bil, ibland en slö traktor som du kör om när du känner att siktförhållanden är goda och när mittlinjen är finstreckad. För någon mil sedan blev du tvungen att ligga bakom en vacker femtiotalare med kromade fälgar. Bakom ratten satt en ung snygg kille. Sedan svängde han av vid Solinge och du ökade farten igen.

Plötsligt måste du gå ner till fyrtio. Framför dig, på den långa rakan någon kilometer före skultunaavfarten ligger nämligen fyra stycken sådana där landsvägscyklister. Gruppen består av två tjejer och två killar. Cyklisterna ligger två fram och två bak och tar upp en tredjedel av körbanan.

Din körbana.

Du tutar och trycker lite lätt på gasen så att det låter från bilen. Några av cyklisterna vänder sig om och säger något, du hör inte vad. Sedan fortsätter de cykla två i bredd, nu med något lägre fart, kanske trettiofem max.

Så segt, så slött, så oerhört egoistiskt och provocerande.

Du tutar en gång till men när du inte noterar några försök att gå på ett led så bestämmer du dig för att ge cyklisterna en läxa. Du kör om, sakta och nära gruppen, och du tittar väldigt argt på dem, häver ur dig Jävla cyklister, får dig en Mamma man får inte svära-tillsägelse från barnen men kan inte hejda dig och visar fan ni är ju helt dumma i huvvet-tecken med pekfingret mot tinningen, tillräckligt länge för att samtliga fyra ser vad du menar och att du menar det.

Cyklisterna reagerar lite olika. En vinkar glatt, en annan ser arg ut. Den tredje vinglar till medan den fjärde verkar inte ens bry sig utan fortsätter bara mata på, så fräckt!

Du är arg och det tar ett gäng roliga radiojinglar och tre bubbelgumbitar med apelsinsmak innan du lugnar ner dig och kan börja fråga ut barnen om deras badutflykt i mormors sällskap.

Men ett av barnen vill inte berätta om badet. Hon undrar varför du blev så arg på cyklisterna. Därför att de tror att de kan ta upp hela vägen, säger du. Ser de inte att det kommer en bil? Varför går de inte på ett led? Det finns väl cykelbanor i stan, varför kör de inte på dem?

Ja exakt, fattar du inte eller? säger storebrorsan med en suck. Cyklisterna, de är helt dumma i huvvet. De tror typ de äger vägen, fattar du det?

Flickan nickar, förstår att du är arg och vill inte göra dig mer ledsen. Hon säger ingenting mer. Tittar ut genom rutan och tänker på den fullastade traktorn, den långsamgående amerikanska bilen, på alla husbilar och släpkärror som ni körde om tidigare idag. Hon förstår inte varför du är så lugn när du kör om dem men blir så arg på den enda gruppen cyklister ni möter under dagens resa. Hon tänker dessutom hur fina de var i sina färgglada dressar. En av dem åt på en glass.

Flickan är på väg att be dig köpa en glass, en sån hallonrosa som cyklisten åt på men hon hejdar sig och förblir tyst ändå. Mamma vet nog ändå bäst, tänker hon. Du är ju ändå hennes mamma och hon vet inget bättre än att lägga sitt förtroende i dina händer.

Skogen, din klorofyllfyllda rackare alltid redo att omfamna min själ. När det var som kärvast med jobb och skit och tankar iveckan, när jag dämpat snyftade för mig själv i kvällsduschen, när jag insåg att det inte skulle bli nån tävling för mig nu på lördag, när beskedet åter bjöd på besvikelse, bjöd du på värmande ljud av pigga knastrande torrpinnar, sönder under mina gummistövlar

slybraket efter ett skrämt djur, möjligen en ungälg eller ett större rå

älskar-älskarinte-prästkragar på lillängen invid

den fuktiga svalkan som nästan gick att dricka.

Gång på gång torkade du mina tårar och snoret under näsan och färgerna blev grannare och grannare jag är så otroligt tacksam.

Men nu pustar jag ut efter att ha lämnat ifrån mig arbetsbördan, tar av mig min betong(cykel)keps införskaffad under de välbehövliga danstimmarna i stan inatt, pumpar i lite luft i däcken och beger mig ut på någon av de skuggigaste landsvägarna här i krokarna. Det är hemskt hett ute, men jag har ju faktiskt skogen idag också.

Och på tal om skogen – lycka till alla ni som kör Cykelvasan idag! Må skogen vara snabb och glad mot er. Puss!

Cykling är en komplex syssla. Speciellt när man ska hålla på och tävla (eller i alla fall förbereda sig inför kommande tävlingar), följa nåt slags träningsprogram eller upplägg, planera, material- och kroppsunderhålla och optimera, mäta, analysera och reflektera. I och för sig är det ju lite det som är tjusningen med det hela och varför det alltid, alltid finns nåt cykelmässigt att göra på fritiden, förutom själva träningen då. Men ibland kan det vara både skönt befriande och rent psykologiskt, nyttigt att utan nån större fundering dra på sig sitt första bästa rena kit, hälla i vanligt redigt vatten i bidonsen och bege sig till nåt reko standardfik där man vet precis hur kaffet smakar och var benen kan få vila en liten stund. Och det var just det jag gjorde idag, när kroppen hade gjort sig någorlunda redo för att cykla efter nattens danspåhitt. Jag drog ut på den kanske mest klassiska cykelturen man kan göra som cyklande västeråsare – ut till Strömsholm för att fika på hästfolksplacet Markan. Väl på Markan tog jag mig en obligatorisk hästläpp och en kopp slätt bryggkaffe, satte mig under kastanjeträdet och blundade en kort stund, lyssnade på mc-folkets (de kör Mälaren Runt idag) surr. Gick och kissade och blåste sedan hem och stannade till bara en extra gång. Det var bröllop i Rytterne kyrka och den lös så vit och kärleken segrade än en gång. Minns när jag var liten så sa mamma (eller var det mormor) att man alltid, alltid måste önska bröllopsparet all lycka, gärna för sig själv, kanske bara genom att tänka på dem. Gör man det så blir det mer totallycka åt alla, inbillar jag mig. Och efter det stoppet var jag snart hemma och det var den turen. Samma rutt och fik som under min allra första racertur våren tvåtusentolv, då jag cyklade både hjälmlös och huvudlös. Puss!

Tänka sig, för bara nån månad sedan så var mina ben på topp
och solen sken på mina nylimmade däck och
smultronen var fortfarande söta och fanns överallt.

Hej.

Jag befinner mig i ett slags otåligt comebacktillstånd just nu. Efter min nästintill landsvägslösa (förutom SM i Sunne och de två dagarna i Frankrike för ungefär evigheter sedan) semester och den seglivade förkylningen som härjat i mig de senaste veckorna så är jag ur form. Rödskallen min verkar dock inte alls förstå det där med att det kanske tar lite tid att få tillbaka den fulla kraften och farten i benen utan går runt och surar över bristen på ork och explosivitet i mina ben. Just nu gör de mest ont och kastar mig mellan hopp och förtvivlan.

I tisdags joinade jag Anna plus några till, lite lugnare cykelindivider för en solig kvällsrunda med inslag av intervaller. Passade på att lära ut intervaller till en relativt ny kille. Jättekul och lagom ansträningsnivå och kände fasiken så skönt att slippa pressen (från mig själv, red. anm.) jag känner när jag intervallhärjar med snabb- eller tävlingsgruppen. Baktanken var ju dock förstås att inte ens frestas till alltför hög ansträngning – allt för att göra övergången mellan sjukdom och friskhet så smärtfri som möjligt. Och visst, den rundan blev smärtfri och cykelglädjen var total. Anna är bäst alltså. Igår skulle jag och Jörgen “rulla lite lugnt” mellan Västerfärnebo och nästan-Ängelsberg (främst för den kända salabrandsbackens skull). Snacka om trettiosju kilometer av renodlad, hemsk muskel- och fiber(?)smärta von helvete och ingen ork whatsoever. Blev knappt svettig för benen levererade ingenting utom ontet. Jag blev både arg och irriterad och besviken och det kändes precis som det brukar kännas när det skiter sig på cykel – det kändes som att jag aldrig, aldrig skulle bli bra igen. Fast jag egentligen vet att det helt enkelt är lite chockerande för den lata sjukiskroppen att återgå till sitt naturliga träningstillstånd. Men jag vet att styrkan finns där nånstans, bland alla dessa smärtande knutar och remsor. Gäller bara att inte sura och hetsa och vilja allt och helst samtidigt och absolut till helgen för då vills ju det köras tävling alternativt minst två killerdistanspass.

Lättare sagt än gjort, eller hur?

Hej. Idag är jag plötsligt frisk och ruggigt full med mental energi. Så synd bara att jag varit uppe sen hemska 4.30 och rest och jobbat så den fysiska energin är inte än på topp. Idag tänker jag dock vara finast på träningen – och här får ni en liten förhandstitt på varför. Ett utförligt hyllningsinlägg (till outfiten, inte mig alltså) utlovas för jag är smått förförd. Nu har jag fem minuter på mig att göra mig i ordning, det är postregnssvalt och skönt i luften. Puss!

Hej. Jag är lite mindre sjuk men fortfarande sjuk. Vilket straff i denna värmen, jag förgås. Hade i alla fall en fin om än cykellös helg – hängde med mamma och drack kaffe, badade i det iskalla havet, spanade in lite nya hemliga ställen i Storstockholm, jobbade lite med klubbmarknadsföring och sportade lite kvällsstan med Larsa & Co. Plus bestal min familj på en kurvig fyrtiotalist som kan bli min nya trallah nu när min senaste återigen stulits i denna förbenade cykelstödsstad. Det bor fortfarande en mikroborrigg i min stackars hals men krisen är över. Dör jag inte av ren cykellöshetsleda så hoppas jag på bättring till helgen. Är bra sugen på att köra Luma GP men det vore kanske lite fåfängt med tanke på sjukdomsbilden. Lugna, långa distanspass ex två är kanske mer på sin plats. Hursom – bra helg, kommer att bli en bra vecka. Vad ska ni hitta på? Puss!

Cyklisten, uppvuxen på fisk,
rotfrukter, kvalitetshits om läkare typ denna
och en smula jävlaranamma förstås
(foto: J Larsson)

Ibland frågar vissa, men du som bloggar om cykling, kan du inte blogga mer om hur du äter, dina sömnrutiner, ja komma med hälsotips helt enkelt?

Då brukar jag säga nej och komma med följande förklaring:

(eller okej jag brukar egentligen pipa fram Öh okej…
visst kan väl försöka… men gör det sen ändå inte)

Jag kommer aldrig med hälsotips

…därför att jag har varken medicinsk utbildning eller någon längre yrkesmässig erfarenhet av hälsoarbetet. Därför att jag är en helt vanlig amatörkonditionsidrottare som visserligen gärna ser till att skaffa mig den informationen som krävs för att få ut så mycket som möjligt av mitt idrottande men som gör lika mycket rätt som fel (om det nu finns rätt och fel) och inte riktigt ser mig själv som nåt slags förebild heller

…därför att begreppet hälsa är – kanske tack vare samhället, kanske tack vare kommersialismen, fan vet jag – så tätt förknippat med de skadliga, stressande normerna, idealen, vikthetsen och annat jox som får folks (främst kvinnorna) att må piss över sina kroppar snarare än lägga fokus på sitt inre att för mig… ordet smakar beskare än pepparrotsvisp.

…därför att jag är empiriskt övertygad om att överdriven hypokondri skördar fler själar än de flesta tobakssorter

…därför det är så svårt att raljera om hälsa utan att komma dragandes med antingen reklam för nån produkt eller mer eller mindre subjektiva pekpinnar. Hur man än vrider och vänder så brukar hälsosnacket i slutändan ändå anspela på ångesten och det dåliga samvetet. Trots att det inte är en skyldighet att bry sig om sin hälsa överhuvudtaget. Faktiskt. Även om “välmenande” fraser som det gäller att fokusera på hälsan för att kunna ge sina barn den bästa fritiden bla bla florerar som ett slags sanningar ändå. Och riktas självklart mest mot de redan stressade kvinnorna!

…för att jag vill fokusera på det inre istället (som till exempel processorn i nya Edge jag är bra sugen på)

…därför att vi dagligen matas med rykten och “revolutionerande” produktnykomlingar hit och dit – oftast i samband med när större matconcern skakar fram lukrativa avtal med utvecklingsländer som producerar alla de exotiska superbären, superfrukterna, superfröna vi plötsligt måste få i oss för att inte dö av “oxidativ cellstress” eller vad det nu som tutas i oss frestade konsumenterna. Och det säger jag inte för att missunna den exotiska maten dess nyttighetsvärde – jag tror bombis på att man mår bättre av att äta den än klämma i sig hamburgare efter hamburgare som fanns det ingen morgondag. Jag förstår dessutom att man kan bli urless på att trycka i sig våra nordiska ganska så tjatiga alternativ i form av primörer, rotfrukter och de aldrig riktigt söta röda bären tranbär lingon hallon etc. Precis som man längtar resa bort till främmande länder där färgerna är grannare och ljuden mer stereo så är det inte så konstigt att man vill förgylla vardagsmatträsket med de lite roligare, lite häftigare, lite pilligare ingredienserna. Det är så urbota tråkigt att laga och äta samma käk dag in och dag ut (förutom frukosten då, den kan vi äta samma så länge vi lever ungefär, märkligt eller hur?). Men jag vill inte utan att få betalt bidra till typ Nestlés framgångar. Privat testar jag mycket. Men på bloggen? Då vill jag ha cash. Fett med cash. Per frö.

…därför att jag inte anser ett långt liv och god hälsa vara ett självändamål. Jag anser snarare att ett innehållsrikt liv är det. Vem bestämmer vad god hälsa är?

…därför att det vackra med cykling är att vem som helst – oavsett om vikten, de så kallade “lasterna”, antalet friska celler i kroppen (eller för den delen i knoppen) – kan utöva det och göra det till sin egen hobby.

Ah men typ så. Jag kommer förstås att fortsätta posta grymma #mättacyklisten-recept samt när jag orkar, optimera min fagra lekamen så att den svarar bra under de tävlingarna jag kör. Jag kommer att fortsätta bjuda på i mitt ultimata tycke snygga kläder och prylar och tipsa om feta ställen att ta fina kort på. Men jag tänker inte undervisa i hälsa. Nej nej.

Kom gärna med era egna tankar kring det där med hälsa och så. Puss.

Ett urval ur semesterkontrasterna:
1. Europa öppnar sig.
2. City of Annecy
3. Basfödan
4. Påkommen i Sunne
5. Hem till Touren
6. Camp Överaktiv <3
7. Den vanligaste semesterutmaningen
8. Närmast himmelen.

God morgon!

Jag är så besviken. Förutom de första heta dagarna i Sunne (SM) och Frankrike så regnade det och var kallt hela semestern igenom. Det var till och med tjäle kvar på vissa ställen – i depån i Njurunda kunde man se isen genom lervällingen! Som ni vet unnade jag mig årets hittills längsta frivilliga racer- och gruppcyklingpaus. Lika mycket som jag gillar att cykla med andra lika mycket blir jag trött av det. Så jag körde enbart mtb och downhill och körde mest själv och trivdes skitbra med det. Inte ens musik hade jag, tänka sig! Tanken var förstås att vila och ladda om inför sensommarens landsvägsträning och -tävlingar. Och så lovade meteorologerna augustivärme.

Gissa om jag var racerpepp när jag kom hem! Jag ville nästintill pussa på tysk-italienarn i vardagsrummet men avstod pga. dammig ram. Så polerade lite istället.

Jag hann med två pass, ett komma-igång-nattpass på egen hand och så en lugn – sparade mig till den tänkta Mälarcupen-tävlingen på onsdag – intervallrunda under bästa Olles ledning. Sedan bröt förkylningen ut och nu är jag en (jobbande, konsultyrket är hårt) halvmesyr till Katja som för en smått ångestladdad när kommer jag att få cykla igen-existens. Väldigt mycket arbete och andra måsten (däribland ett gäng stockholmsjobbdagar) väntar nästa vecka och redan nu är skallen fullt upptagen med att tänka ut listiga sätt att hitta cykeltid där det inte finns nån tid. Vill ju träna effektivt också, inte bara lalla runt mellan stationerna ungefär. Vill hitta tillbaks till och finslipa formen. Mtb i all ära – men jag pallade aldrig riktigt bygga nån uthållighet med den eftersom det är ju så förbaskat tråkigt att cykla långt på mtb. Tre-fyra mil – sen dör min mojo och jag vill ha cross! racer! mer cross!

Ibland känns det som att hälften av de mer “personliga” inlägg i den här bloggen går ut på att jag talar ut om min sjukdomsångest. Men eftersom min kropp tydligen gillar att bjussa på karaktärsdanande förkylningar med väldigt jämna mellanrum så har jag inget annat sätt, tror inte nån psykolog skulle ta mig på allvar liksom.

Ikväll ska jag i alla fall trösta mig med att göra västerbottenpaj och knapra kräftstjärtar till. Nu kör vi igång dagen. Puss!