Det är söndagseftermiddag. Du har precis hämtat dina barn från mormor och morfar. De är glada och fulla med ny energi. Du är utvilad efter ett dygn utan barnen men har ändå saknat dem. Du rattar din golf på en helggles åttioväg genom den lummiga västmanländska blandskogen. Det unga stjärnskottet Zara Larsson sjunger på engelska i din radio. Då och då möter du en annan bil, ibland en slö traktor som du kör om när du känner att siktförhållanden är goda och när mittlinjen är finstreckad. För någon mil sedan blev du tvungen att ligga bakom en vacker femtiotalare med kromade fälgar. Bakom ratten satt en ung snygg kille. Sedan svängde han av vid Solinge och du ökade farten igen.
Plötsligt måste du gå ner till fyrtio. Framför dig, på den långa rakan någon kilometer före skultunaavfarten ligger nämligen fyra stycken sådana där landsvägscyklister. Gruppen består av två tjejer och två killar. Cyklisterna ligger två fram och två bak och tar upp en tredjedel av körbanan.
Din körbana.
Du tutar och trycker lite lätt på gasen så att det låter från bilen. Några av cyklisterna vänder sig om och säger något, du hör inte vad. Sedan fortsätter de cykla två i bredd, nu med något lägre fart, kanske trettiofem max.
Så segt, så slött, så oerhört egoistiskt och provocerande.
Du tutar en gång till men när du inte noterar några försök att gå på ett led så bestämmer du dig för att ge cyklisterna en läxa. Du kör om, sakta och nära gruppen, och du tittar väldigt argt på dem, häver ur dig Jävla cyklister, får dig en Mamma man får inte svära-tillsägelse från barnen men kan inte hejda dig och visar fan ni är ju helt dumma i huvvet-tecken med pekfingret mot tinningen, tillräckligt länge för att samtliga fyra ser vad du menar och att du menar det.
Cyklisterna reagerar lite olika. En vinkar glatt, en annan ser arg ut. Den tredje vinglar till medan den fjärde verkar inte ens bry sig utan fortsätter bara mata på, så fräckt!
Du är arg och det tar ett gäng roliga radiojinglar och tre bubbelgumbitar med apelsinsmak innan du lugnar ner dig och kan börja fråga ut barnen om deras badutflykt i mormors sällskap.
Men ett av barnen vill inte berätta om badet. Hon undrar varför du blev så arg på cyklisterna. Därför att de tror att de kan ta upp hela vägen, säger du. Ser de inte att det kommer en bil? Varför går de inte på ett led? Det finns väl cykelbanor i stan, varför kör de inte på dem?
Ja exakt, fattar du inte eller? säger storebrorsan med en suck. Cyklisterna, de är helt dumma i huvvet. De tror typ de äger vägen, fattar du det?
Flickan nickar, förstår att du är arg och vill inte göra dig mer ledsen. Hon säger ingenting mer. Tittar ut genom rutan och tänker på den fullastade traktorn, den långsamgående amerikanska bilen, på alla husbilar och släpkärror som ni körde om tidigare idag. Hon förstår inte varför du är så lugn när du kör om dem men blir så arg på den enda gruppen cyklister ni möter under dagens resa. Hon tänker dessutom hur fina de var i sina färgglada dressar. En av dem åt på en glass.
Flickan är på väg att be dig köpa en glass, en sån hallonrosa som cyklisten åt på men hon hejdar sig och förblir tyst ändå. Mamma vet nog ändå bäst, tänker hon. Du är ju ändå hennes mamma och hon vet inget bättre än att lägga sitt förtroende i dina händer.