Skogen, din klorofyllfyllda rackare alltid redo att omfamna min själ. När det var som kärvast med jobb och skit och tankar iveckan, när jag dämpat snyftade för mig själv i kvällsduschen, när jag insåg att det inte skulle bli nån tävling för mig nu på lördag, när beskedet åter bjöd på besvikelse, bjöd du på värmande ljud av pigga knastrande torrpinnar, sönder under mina gummistövlar
slybraket efter ett skrämt djur, möjligen en ungälg eller ett större rå
älskar-älskarinte-prästkragar på lillängen invid
den fuktiga svalkan som nästan gick att dricka.
Gång på gång torkade du mina tårar och snoret under näsan och färgerna blev grannare och grannare jag är så otroligt tacksam.
Men nu pustar jag ut efter att ha lämnat ifrån mig arbetsbördan, tar av mig min betong(cykel)keps införskaffad under de välbehövliga danstimmarna i stan inatt, pumpar i lite luft i däcken och beger mig ut på någon av de skuggigaste landsvägarna här i krokarna. Det är hemskt hett ute, men jag har ju faktiskt skogen idag också.
Och på tal om skogen – lycka till alla ni som kör Cykelvasan idag! Må skogen vara snabb och glad mot er. Puss!
