Tänka sig, för bara nån månad sedan så var mina ben på topp
och solen sken på mina nylimmade däck och
smultronen var fortfarande söta och fanns överallt.
Hej.
Jag befinner mig i ett slags otåligt comebacktillstånd just nu. Efter min nästintill landsvägslösa (förutom SM i Sunne och de två dagarna i Frankrike för ungefär evigheter sedan) semester och den seglivade förkylningen som härjat i mig de senaste veckorna så är jag ur form. Rödskallen min verkar dock inte alls förstå det där med att det kanske tar lite tid att få tillbaka den fulla kraften och farten i benen utan går runt och surar över bristen på ork och explosivitet i mina ben. Just nu gör de mest ont och kastar mig mellan hopp och förtvivlan.
I tisdags joinade jag Anna plus några till, lite lugnare cykelindivider för en solig kvällsrunda med inslag av intervaller. Passade på att lära ut intervaller till en relativt ny kille. Jättekul och lagom ansträningsnivå och kände fasiken så skönt att slippa pressen (från mig själv, red. anm.) jag känner när jag intervallhärjar med snabb- eller tävlingsgruppen. Baktanken var ju dock förstås att inte ens frestas till alltför hög ansträngning – allt för att göra övergången mellan sjukdom och friskhet så smärtfri som möjligt. Och visst, den rundan blev smärtfri och cykelglädjen var total. Anna är bäst alltså. Igår skulle jag och Jörgen “rulla lite lugnt” mellan Västerfärnebo och nästan-Ängelsberg (främst för den kända salabrandsbackens skull). Snacka om trettiosju kilometer av renodlad, hemsk muskel- och fiber(?)smärta von helvete och ingen ork whatsoever. Blev knappt svettig för benen levererade ingenting utom ontet. Jag blev både arg och irriterad och besviken och det kändes precis som det brukar kännas när det skiter sig på cykel – det kändes som att jag aldrig, aldrig skulle bli bra igen. Fast jag egentligen vet att det helt enkelt är lite chockerande för den lata sjukiskroppen att återgå till sitt naturliga träningstillstånd. Men jag vet att styrkan finns där nånstans, bland alla dessa smärtande knutar och remsor. Gäller bara att inte sura och hetsa och vilja allt och helst samtidigt och absolut till helgen för då vills ju det köras tävling alternativt minst två killerdistanspass.
Lättare sagt än gjort, eller hur?