Kategori: Okategoriserade

Att vakna tidigt en leendeframkallande strålande vinterdag, lockas ut i salongen av ett gäng solkatter höga på morgonsol, köra sig trött till lätta melodier, äta frukost till populärvetenskapliga nyheter i senaste Spiegel och sedan väntar en hel äventyrsdag som aldrig tar slut och mina ögon är stora av förundran inför allt som väntar

inte idag

Fast det där med att lera ner sig är ett undantag.
Du måste testa det. Vad dina solskenspolers än säger.
Cross är liksom essensen och så får man ett härligt tomt face efteråt 😀

God morgon folks! En sak slår mig om och om igen och även om tanken riskerar bli ruggigt impoppis i de peppare träningskretsarna så måste jag ändå få ut den.

Helt seriöst – måste man alltid peppa sig själv och och andra till att göra sånt som tar emot, fast det tar emot gång på gång på gång? Vad fan finns det för nytta med det, helt ärligt? Får vi ens betalt för det? Om nej, varför i hela friden måste vi tvinga oss till det? Och går det tråkiga verkligen inte att ersätta med något annat lite roligare och kanske lika mycket eller till och med ännu mer (eftersom man då har roligt på köpet) effektivt?

Ta mig och morgonträningen till exempel.

Jag verkligen hatar att gå upp och träna (eller jobba, eller umgås, eller ens vara) supertidigt på morgonen. Det spelar ingen roll att jag har jobbat inom 6.45-16.00-byggbranschen. Det gör ingen skillnad att jag har glada träningsvänner att joina om jag vill upp och träna före jobbet. Inget av mina cyklar, träningsredskap eller kaffesorter förändrar det faktum att kroppen helt enkelt inte funkar så. Går jag upp säg 7 och har gott om frukost- och sminktid på mig – fine. Men innan dess? Väck inte den nallen som sover säger jag bara.

Och så kommer det där träningsetablissemangstrycket. Upp och morgonträna! Upp och morgoncykla! Så härligt! Så gott med frukost efteråt! Så skoj att känna att man har kommit igång! Så kul!

Men även om jag förstår att man kan tycka så och vill hålla med så gör jag ju inte det innerst inne. Jag har peppat mig själv. Jag har bloggat, jag har skrivit upp, jag har försökt. Och försökt. Och till och med haft små sting av dåligt samvete när jag läst om andras morgonträning. Men min kropp strejkar.

Men – här kommer det där med att man tränar och tävlar för att man har kul.

Som stolt amatörtävlingsidrottare är jag en fri fågel men också en person med ett heltidsjobb och andra måsten och icke-måsten att sköta förutom träningen. Jag har mina mål och jag gör mitt bästa för att komma dit – även genom att utsätta mig för det jobbiga och självklart genom att ständigt flytta mina egna gränser (för fy så tråkigt det vore annars!). Men helt ärligt – hur mycket bättre cyklist blir jag genom att göra avkall på min sömn för att vålda upp mig i ottan för att sedan visserligen göra en pepp och grym grej men sedan må som en bakis fluga på kvällen när jag ska köra mina riktiga intervaller? Det är en sak när man är på säg Mallis en hel vecka – man gör inget annat än sleep eat ride repeat och har råd med att gå upp sex och lägga sig nio – men i vardagen så vill jag vara pigg och närvarande både i min tjänst, i mina relationer och i träningen.

Alltså – jag behöver inte alltid ha kul och lättsamt under träningen – nej, inne i momentet får det gärna vara kämpigt, drygt och hårt – men jag vill ha ett kul och effektivt träningsliv.

Så istället för att ge mig själv dåligt samvete och hålla på med annat själsligt bajs ursprunget ut infosamhällets vissa baksidor (sociala medier ni vet…) så effektiviserar och förfinar jag istället den träningen som min kropp faktiskt välkomnar. Kanske tar en extra intervall under intervallpasset. Eller lägger på lite mer vikt på gymmet. Eller gör lunchen lite längre en lugn arbetsdag. Eller gör söndagsdistansen lite längre – eller kör dubbla pass just på helgerna då det faktiskt finns både tid, ljus och energi till att helt hänge sig åt passionen.

Jag tror i allt iver att göra rätt och utmana oss själva så glömmer vi ibland att vi faktiskt är fria att utforma våra egna framgångs- och balansvägar. Och att det finns ett stort antal olika sätt att utforma sin träning på och bli starkare, snabbare och fridfullare på köpet. Det vet såväl amatörerna som proffsen som proffsens tränare.

Trots att man saknar en wattmätare.

Trots att man ibland glömmer pulsbandet hemma.

Trots att man äter vitt bröd.

Trots att det känns som att alla utom en gör på ett visst sätt.

Åt pipsvängen med alla utom en-tänket.

Du är din egen en, du är din egen QOM. De ska få inspirera dig och lära dig, men de får aldrig peppa ner dig. Gör det du mår bäst av så vinner du redan där över de mentala demonerna.

Puss.

Hej. Det är för lite nyttigt på den här bloggen. Förlåt. Jag viker ner mig och bjuder på ett supernyttigt frukostrecept. Och du – är du redo för en rejäl hälsoinvestering redan nästa morgon?

✩ Så här gör du – superhavremorgongröten ✩

Ta en deciliter ren superhavre, fritt från djur-, spån- och däckrester och två lika stora deciliter H2O-berikat supervatten. Häll ihop i en kastrull (obs ej i plast!). I med en nypa ekologiskt odlat havssalt. Rör ihop – och du, testa att göra det utan att slösa på redskapen – använd ditt eget finger, det funkar lika bra. Låt koka upp och rör om igen. Här är det okej att använda ett redskap. Förtär och du – det är förbjudet att inte njuta!

✩ Så här gör du – superbärsmoset ✩

Ta en näve rena exotiska superbär, exempelvis hallon eller lingon, som är en lite mer udda sorts superbär. Placera bären i en mindre kastrull. Häll på lite superhonung gjord av friflygande bin på Gotland. Även här kan en matsked H2O-berikat vatten vara en god idé, även om man får se upp för onödigt snabba kolhydrater. Sist men inte minst kan några nypor frystorkat superpotatismjöl på vara på sin plats. Rör ihop med samma finger som du använde för gröten. Koka upp.

✩ Så här gör du – äter gröten med moset på ett mindfullt sätt✩

Skippa fingret denna gången. Utmana dig själv – använd en sked! För med en lätt handrörelse skeden mot munnen. Öppna munnen, blunda och tänk på ett afrikanskt landskap. För in skeden med gröten och moset in i munnen. Stäng munnen och tänk på ett asiatiskt landskap. Tänk absolut inte på en svensk stadscykelmiljö. Det förstör ditt mindfulla tillstånd och får dig att vilja bli standardfull istället. Och du – det får man väl inte bli eller hur?

Fler mer eller mindre seriösa Mätta cyklisten-recept
hittar du i kategorin Mätta cyklisten till höger ⇒

Hej. Kommen hem från ett stycke tisdagsintervaller genomförda under ett spinningpass (gör så ibland när jag inte orkar nöta trainer själv, eller som nu när jag inte orkar bygga upp trainern igen efter att den varit till låns…). Kände mig klen idag, kanske lite för varmt i lokalen, kanske lite för hungrig, vad vet jag. Men pressade ändå allt jag kunde. Sladdade hem på damtrallan, blev småless på vintern som är rolig typ enbart dagtid när man cyklar i skenet, men inte kvällstid alls. Började längta och googla cykelvideos under tiden jag åt mat. Här är tre som får mig att längta bort lite –

video ett, längtan till serporna

 

video två, längtan till platser långt bortom turistbroschyrerna

 

video tre, längtan till bergen.

 

Puss och god natt.

Gästbloggaren här igen, om än tillfälligt och på okänd tid.

Det här ska handla om vad en förnekare gör under den mörka årstiden. Rättelse: Jag har kass blodcirkulation och fryser som f-n om händerna, och fötterna, så jag kan inte cykla på vintern. Men den här vintern har ju knappt bjudit på någon kyla, så det håller inte helt som bortförklaring. Hursom – medan Katja skriver förföriska inlägg om vintercykling, och bjuder in mig till olika vintercykelforum, har jag pysslat med annat, i syfte att förtränga kärleken till livet på två hjul. Annars kanske jag skulle sakna den för mycket.

Jag cykelpendlade ju rätt aggressivt i höstas, som mest 90 km per dag 3-4 ggr/veckan. Skrapade ihop 688 mil 2015. Ljuvliga gryningar och skymningar, men sen? Vad skulle hända efter den sista turen, när det började falla istappar från hjälm och styre?

Ett par gånger blev jag medlurad på cx-äventyr på Katjas Cube (tack rara för lånet!). Alla gånger har det varit regn och lera. En gång cyklades det vilse och gruppen splittrades. En annan gång tampades det med groteska lervolymer i Gäddeholmstrakten. Man sa att det var typiska cx-förutsättningar. Jaha ja. Då föredrog jag ösregnsturen på asfalt på Tunbytorp, mest lik lvg. Badass vare här!!

Sedan tappade jag på något sätt mojon (som Katja skulle ha sagt). Så jag ägnade mig åt lite annat.

Bild: Westeros Trail Running Society, WTRS

1.  Fick ont i knät och började jaga höjdmeter

Jag kan bocka av både Lidingöloppet och Göteborgsvarvet, och har alltid trott att jag är född löpare. Mina händer och fötter mår prima eftersom de håller sig varma. Men den här säsongsstarten blev smärtsam. Jag fick ont i knäna, och i fötterna. Wtf. Kan inte bara bero på höstkilona. Till slut fick jag smått panik och anmälde mig och min stackars kollega Karin till Vertical km i Skrapan, där man skulle springa uppför alla 23 våningar 16 ggr, i syfte att få ihop en höjdkilometer. Lät ju bra. Man åkte hiss ner, och fick basta och käka plockbuffé efteråt. Vi hade ingen aning om hur det skulle sluta, men vi överlevde! Bra roddat Rodde och resten av WTRS! Aktiv tid blev 53 min. De blev mina knäns räddning. Och cyklistbenen måste ha gjort sitt jobb, för funkisarna kommenterade att jag hade bra spänst. Jag skuttade ju glatt uppför samtliga 6600 steg medan många började gå på sina varv redan efter 14:e våningen.

Efter detta har jag gjort åtskilliga trapp-pass i Djäkneberget. Hejdå knä-ont! Fin utsikt har man också, till exempel över djäknebergsskolans skolgård.

2. Tog sovmorgnar

Älska sömn! Hata tider. Efter mina många tågpendlingsmorgnar blev jag smått allergisk mot tidspassning. Därför var det skönt att kunna sitta upp på cykeln på morgonen under större delen av hösten. Men när jag skulle passa tid den där lördagmorgonen i december för att cykla cx-avslutning på Valles MTB, då tog det stopp. Jag låg och slöade hela förmiddagen. Stackars Valles Crescent, den fick bara en 35 min skymningstur den dagen. Tack ändå Valle.

3. Gömde mig på andra sidan Mälaren

Jag har bott växelvis i Eskilstuna under november-december. Gick riktigt bra! Jagade bort cykeltankarna med löpning, fick in en del episka lunchrundor, och sparade några kronor på tågkortet. La dem på havremjölk och glögg. Cyklade enbart på arbetsgivarens tjänstecyklar.

4. Lät små barnhänder fingra på racern hemma i köket

Vem vill inte göda ett spirande cykelintresse hos vänners små raringar? Det ska börjas i tid.

5. Underlät att skaffa vintercykel

Eller höstcykel, eller vad man ska säga. Ärligt talat så finns det en sak jag ångrar med 2015, och det är att jag inte köpte nåt som går att cykla på när vägarna blir blöta och skogen färgsprakande. Trots alla tips. Men det blir rörigt att ångra sådant man inte gjorde. Jag ångrar visserligen inte något jag faktiskt gjorde heller. Och om så vore fallet skulle jag aldrig berätta det. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag både slog lvg-rekord och testade downhill i år. Och så får vi se vad 2016 bjuder på. Eller vad jag bjuder 2016 på.

För jag är fortfarande cyklist, även om jag har gjort allt för att tvätta bort stämpeln. Och även om jag fryser om händerna på vintern. Kan det inte börja regna snart?

Bild: AK

Hej fredagsfolket! Allt fint med er?

Jag är både hungrig och ändå proppmätt idag. Känns som att jag bara tryckt i mig en masse “det viktigaste är att jag äter nåt”-mat den här veckan – kanske för att jag varit ledig och inte alls huslig utan mest tränat och hängt sådär härligt meningslöst emellan! Det får bli skärpning från och med nästa vecka – då förresten även mina klassiska veckoträningsscheman är tillbaka också. Jag hade ju som mål att förutom träningen göra prick ingenting vettigt de sista dagarna av min ledighet och jag tror att jag har lyckats med det målet. Jag är skönt blond och blåst i huvvet just nu.

Som ni ser på den lilla redovisningen däruppe i inlägget så har jag pendlat mellan klenhet och styrka hittills i januari. Jag har ställt undan den lätta, dubbfria Ridleyn till förmån för den lilla tungstenen till alu-Cube – som i och för sig är makalöst duktig i kurvorna – men som dels saknar ett gäng extra tio+ växlar och som framför allt väger något mer inte minst tack vare dubbisarna vilket ju är superbra men får mig att känna mig klen. Men sanningen svider – så det är bara att omgruppera och bli lika stark på dubb som utan och sedan lite till! Kommer dock köra Snowdown på Ridleyn. Race är race liksom. Bra med Snowdown som hägrar förresten. Inte för jag nånsin bangar vinterdistansa egentligen, men det blir som ett extramål typ, att inte sänka klungan. Man vet ju aldrig hur folksammansättningen är men anmälningslistan ser inte ut att bestå av förstagångencyklister om man säger så.

Eftersom det bara är två veckor (arbetsveckor dessutom!) kvar till tredagarsloppet (85 – 130 – 118 km) så måste jag tänka till för att hinna både träna upp mig lite till men också hinna vila innan. Med andra ord så kommer nästa vecka bli träningstung (med mycket renodlad cykelfokus) och sedan kommer jag att trappa ner och vila en eller två dagar före första etappen.

Jag hoppas så på snö och is! *håller alla tummar och tår* Hastigheten går ner – men mojon går upp. Hellre fler vita timmar än åsynen av den gråblöta asfalten under klossarna.

Imorgon bommar jag på gott och ont cyklingen. På gott eftersom jag ikväll tar tåget ner till Göteborg och hälsar på en kär vän. På ont eftersom det alltid smärtar att missa en potentiellt episk vinterrunda. Men sedan kommer söndagen.

Är ni nöjda med januariträningen? Jag tycker månaden är hur festlig som helst, en äkta nystartsvintermånad precis som jag vill ha den.

Puss och glad fredag på er!

Hej mina nattliga gäster, här kommer en liten gymlista.

Varför gym? För jag vill bli en snabbare cyklist och för att det är så roligt jobbigt. Helknäppt att jag skriver det nu, för två år sedan skydde jag gymmet nästan lika mycket som lakrits. 

Var gymmar du? På Friskis i Västerås! Finns tre anläggningar, jag gillar Rocklunda bäst. Störst gym men ändå gemytligast på nåt sätt.

Händer före gymmet? Kamp mot lathetsdemonerna som bor i soffan. Det är livsfarligt att sätta sig ner för att vila lite före gymmet – tiden springer ifrån mig!

Bästa gymmusiken? Nu lyssnar jag sällan på egen musik just när jag styrketränar föredrar jag rytmiska lite svalare låtar. Just nu är jag inne på denna fina av Four Tet 🙂

Sämsta gymlåten? Typ alla de hemska technomixarna som spelas på Friskis, görs det speciella “gymhits” eller vadå? Fan nästan så man saknar vanliga kommersiella radiohits och då är det illa 😉

Favvogymövning? Benpress, simpelt och ruffigt elegant. 

Hatgymövning? Benspark framåt i maskin, mest för att jag känner sånt obehag när mina ben är låsta. Men jäklars va bra den övningen tar!

Gymoutfiten? Svarta kompressionstights och någon gammal cykeltröja. Man måste ju liksom okynnesskryta med sin religion hobby så fort tillfället ges eller hur? Sen är det alltid kanoners med fickor. Mintiga adidasdojs på fossingarna.

Favvouppvärmningen? Ett gäng minuter på spinnern, löpbandslöpning eller rodd.

Gymma själv eller med en kompis? Med en kompis. Kunnig och pepp kompis. Men dagtid kan jag träna själv ibland.

Bästa gymtiden? Kvällstiden. Har jag ledig tid mitt på den ljusa dagen föredrar jag att spendera den utomhus. Men tränar andra tider ibland. 

Händer efter gymmet? Jag duschar min kvinnolekamen, torkar till, cyklar hem och stirrar lite i det tomma intet och pustar ut innan jag lagar mig lite gott postträningskäk. 

Nu bumsar jag i sängen. Gnatt puss!

Frukostvarianten ett: hårdkokt havregrynsgröt, två perfekt kokta ägg, ett glas apelsinjos, en mugg beskt starkt kaffe (inte hällt upp ännu på bilden), en bit ost eller en chokladbit till och så en karta att studera så klart.

Frukostvarianten två: obredda rågmackor med lagrad ost eller lax på, gräddig äggröra med massor av salt och svartpeppar i, ett glas apelsinjos, en mugg beskt starkt kaffe (inte hällt upp ännu på bilden), en chokladbit till och så något att läsa.

Det var mina två standardfrukostar det. Vad äter ni helst på morgonen? Och god morgon förresten.

God morgon! Nu är jag ute på en lång snöig distans ihop med ett gäng andra CX Bandits. Här kommer därför ett litet lektyrinlägg med lite skoj och fint och gott. Fem så klart, min vana trogen. Voilà!

⊕ Stravakonst

En födelsedagstårta för Jane, en thanxgivingsnubbe som nackar en kalkon… Många är de olika tavelmotiven som stravakonstnären (ett framtidsyrke, Metrojobb?) Stephen Lund har cyklat fram under åren han har hållit på. Lund har blivit något av en kändis i de finare stravakonstsalongerna. Stephen driver en egen hemsida och har snackat på TED. Har du lessnat på temposträckan med en (1) vändpunkt och vill också bli en stravakonstnär? Här förklarar Stephen hur du går till väga.

⊕ ⊕ Slutet på de raka rören (ett litet erkännande)

Alltså jag är lite känd som tjejen som smeker de runda, raka stålrören. Helst överröret, cykelns sexigaste del efter växelföraren. Jag har lite småsvårt för alltför perversa aeroanpassningar (hur braiga de än är ur just aerosynvinkeln!) och blir hellre ifattkörd av en subxxa än finner mig i att sitta på ett hemskt aeromonster. Men en aerosak är jag svag för och det är aerostyren. Behagligt. Bryter inte mot proportionslagarna. Mjukt. S-Works Aerofly är ett tydligt exempel på ett sådant styre. Ett perfekt stycke. Värt de dyraste, chanelparfymerade våtservetterna, en på varsin sida. Vill och ska ha på min nästa racer. (alltså det finns andra som gör aerostyren också men jag vill ha just detta och bara bara detta).

Fan kom på att jag är svag för en annan aerosak med och det är hjulen förstås. Shit tänk om jag går och blir svag för hela aerokitet?

…

⊕ ⊕ ⊕ Fett billiga värmesulor (ev. kortslutning ingår i priset
men hur stor är risken liksom?)

Såg häromdagen att Tre Berg-Bianchi-cyklisten Alexander Gingsjös värmesulor ballade ur under träningspasset. Så här:

 

 

Värmesulorna flippade ur på senaste utepasset, lyckades få brännblåsor i minus fem grader 🙂 #detgårbranu #2016 #otursvinter #nujävlar

— Alexander Gingsjö (@AlexGingsjo) 4 januari 2016

 

 

Men var inte ledsen Alexander och ni andra! Jag har lyckats nysta upp ett par riktigt billiga värmesulor åt er. I vintercyklisternas facebookfristad Vintercyklisterna har Thomas lagt upp ett tips på var man kan få tag i ett par för under 400-lappen – nämligen på Kjell & Company. Bra va? Så även om de (och ens fötter) går samma möte som Alexander Gingsjö så kan man i alla fall trösta sig med att man inte blivit av med tusenlappar. Plåster är dessutom sjukt billigt. Tony har idag kittat upp sig på ett par sådana och de ska utvärderas under mastodontpasset imorgon. Är fötterna och känseln kvar så köper jag mig ett par också.

⊕ ⊕ ⊕ ⊕ Feelgood med Peťo

Alltså är jag nog sist i världen med att ha sett den här kultiga julreklamen med allas vår mysgosse Peter Sagan. Men jag kan liksom inte få nog av den fast det är sommar snart. Den har ju alla ingredienser för att bli en klassiker:

– Peters ikoniska frisyr

– Peters ikoniska crosstrainertrampande

– Peters ikoniska move som tänder hela staden (medan hans stackars svaga tjejs knappt pallar hålla julgranen blinkande)

– men sist men inte minst – Peters fantastiska jultröja. Var får man tag i en sådan? Någon stickgumma som kan göra en åt min framtida make?

⊕ ⊕ ⊕ ⊕ ⊕ Tebax till framtiden med Garmin

Slutmyst med Peter, nu blickar vi framåt.

Snett framåt.

Alltså för en annan elektroloving själ som älskade Tron-filmerna (och speciellt den senaste i 3D, snacka om rysningar!) är Garmins senaste grunka Varia Vision – en realtidsdisplay som man sätter på sina cykelglasögon och som är kopplad till en speciell (så klart) variakompatibel klocka – en rätt så våt pryldröm. Jag menar, jag är tjejen som när jag cyklar solo synkar mina tramptag och ibland även tankar till musiken och som var först av alla jag kände med en mp3-spelare. Anledningen till att jag postar Varia Vision som godis här är för att idén är läcker. Jag gillar också att man inte behöver köpa hemska överdimensionerade glasögon. Däremot gillar jag inte när något stör synfältet. Visst, man vänjer sig etc. men ändå, döda vinkeln någon? Och sedan viktaspekten. Behöver vi verkligen en klocka och en huvudpryl (och en wattmätare, och en… grammen bara hopar sig!)? Vad tycker ni? Något för proffsen på de avstängda vägarna only eller köper ni idén fullt ut?

Det var dagens godisblandning det. Håll nu tummarna för att jag inte fryser av mig tårna på dagens runda. Hörs snart. Puss!

Katja, Tony och Johan vid samlingen
(kort AK)

Alltså igår körde jag skidor, en enda entimmeslång intervall, och så kvällsspann på Friskis för att återgå till normaltillståndet så att säga. Bad, bad idea inför dagens distanspass kan jag säga. Tanken var många – minst 4 – timmar men redan under den korta färden hemifrån ner till samlingsplatsen så kände jag hur trögt och drygt och stelt det kändes i spirorna. Så rundan blev bara två timmar 🙁

Vi var fyra som kom till samlingen – jag, AK, Tony och Johan. De -15° gjorde sitt så det konverserades inte överdrivet mycket. Trots det var stämningen munter och den lilla gruppen rörde sig mot Vångsta där Nisse som bor i närheten anslöt till oss. Ju längre bort mot Hallstahammar vi cyklade desto kallare det blev, som max (eller min) -19°. Jag önskade att jag hade haft vett nog att trä på mina ben ett par knävärmare under vintertightsen men annars var kylan uthärdlig. Det var däremot inte mina ben. Precis som under tempo-SM i somras var de muskeltrötta och gjorde ont för varje tramptag. Jag fick kämpa som fanken för att hänga med gruppen och förstod efter en timmes försök att värma upp de rakade att det tyvärr inte skulle bli lättare.

Strax före Hallsta tog jag därför beslutet av vända och fara hemåt. AK som led helvetes frysplågor bestämde sig för att hänga på så vi matade på så gott vi kunde jämte varandra. Solen, som idag sken uppåt istället för neråt, som en enda fet stråle, gav ändå lite värme under det lilla kaffestopet då termobidonen som Tony stoppat i min flaskhållare imorse, gjorde ett fint jobb för våra magar. Dubbarna gjorde ett trögt arbete på den lätt snötäckta asfalten – det blev betydligt behagligare att cykla när vi kom in på den mindre snöklädda vägen.

Jag skickade AK hem till Skultuna och skyndade mig hem för att dricka upp resterna av termobidonkaffet och äta upp den lilla biten marsipanbröd jag hade med mig. Och så spelade jag in en video till er, kommer ut imorgon!

Dagens pass var ett tydligt tecken på att mina ben behöver sig lite vila. Och att jag kanske ändå ska cykla på Ridley i vinter. Hopplöst med så få, och tunga växlar när man behöver variationen som mest. Men det ska jag sova på.

Gör ni något utomhusligt idag, eller håller ni er hemma i soffan eller på trainers?

Puss!

P.S. Misstänker att Johan kommer upp med sin rapport senare idag – bloggen här. För Tonys vintersulerecension är det bäst att ni håller utkik i gruppen Vintercyklisterna.