Kategori: Okategoriserade

Hej folksis! Kul att så många verkade gilla gårdagens Basemile Snowdown-story.

Det var en liten utmaning att skriva ihop den – jag cyklade nämligen inte många kilometer ihop med mina cykelvänner.

Lite därför vart den lite mer om they snarare än me och lite mer allmän snarare än anekdotig. Men så blir ibland och jag ville ändå dokumentera den fina händelsen på bloggen.

Vad gjorde jag då?

På fredag agerade jag stöd – mek – chaffis och hängde en del med Hagen och hans pappa Jens. Vi pratade vrickade cykelverktyg som Spurtreu, geologi och jagade dubbdäck åt fadern och sonen. Fick sedan köra den stora mighty folkan som hade precis samma fel som min passat hehe. Väl framme drog jag igång bastun och gjorde upp eld i kaminen. Och spenderade resten av kvällen pepp men på sparlåga – fortfarande sjuk, svag och med lite ont kvar i halsen.

På lördag vaknade jag fortfarande seg men cykellängtan var för stor så jag bestämde mig att få mig i alla fall ett par-tio skogskilometer ihop med gänget.

Efter två kilometer gick växelörat av i en uppförsbacke och jag ogillade livet lite extra just då måste jag erkänna. Ni vet nog känslan – när det har skitit sig så mycket med allt, man försöker göra någonting roligt utav det hela men så gnuggas det in lite extra flingsalt i såren, typ.

Tony hade dock småpajat sitt knä dagen innan så när jag bar crossen hem så kom han vevandes och vi gjorde sällskap under dagen. Vi fixade cykeln – Tony kom på det geniala chimsidén as seen i detta inlägg, jag cyklade min lilla sjukismil på lägsta växeln, tog ett bad ihop med Kaninjägaren och sen glodde vi på roligast cross-VM ever kanske? och Cant vann äntligen! Mojon steg men jag blev trött tidigt på kvällen och somnade ledsen över att åter vara den där sjuka kompisen som får titta på liksom.

På söndag vaknade jag brutalt abstinent och vresig och blev tvungen att hitta på något som skulle lugna ner mina ocyklade nerver utan att det skulle gå ut över ehm… min pojkvän till exempel? Jag kände att jag kunde cykla men väldigt, väldigt piano så det hade varit förödande för pulsen och hjärtat (man vill ju inte dö i någon hjärtmuskelinflammation-skit) att hänga på gänget. Hade ingen lust att ta kortvägen till fikastoppet och sitta där och glo i två timmar i väntan på resten.

Så jag cyklade hem till Västerås. Det blev hundrafem sega, dimmiga kilometer – hälften genom Sörmland, hälften genom Västmanland. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet vad den mår bra av och satan va bra den mådde av att metodiskt och meditativt beta av mil för mil i Have a cigar-tempo. Tungt med dubben mot den bara tjälskadade asfalten, tungt på de få växlarna jag tordes använda för att inte riskera att bakhjulet lossnade. En hel del höjdmeter fram till Sörmlands läns slut, de normalt sett så tråkiga slakmotorna i Västmanland kom för en gångs skull som en mental och fysisk lättnad. Statoilpizza och kaffe i Eskilstuna.

Jag och då få lika sega bilisterna. Jag på min röda cross, med mina röda handskar, enda starka färgerna i landskapet i mjölkhinnan, tankarna i ett segt töcken.

Jag lät benen mata och lät huvudet tömmas. Jag kom hem, duschade länge. Den natten drömde jag att det låg ett land kanske trettio minuters cykling bort åt det södra hållet.

Landet låg på ett högt, koniskt berg. Eftersom det låg så högt upp, och eftersom det rådde ett eget geografiskt system i landet så var bebyggelsen söderhavslåg, och solen sken så pass hett att man inte behövde fönsterglas i husen. Det pågick en stilla fest.

Jag vaknade lycklig och så blev det måndag.

On Friday, January 27 a bunch of both weathered and recently initiated adventure cross riders met i Södertälje south of Stockholm.

Coming from different places and some of them not knowing each other before this gathering, the main thing that they had in common was the rather inexplicable love for riding in htfu conditions while enjoying pretty sceneries.

True studded love never runs smoothly, and not all the riders would make it bruise free through the weekend.

But then who gives a damn about some ice and bruises when the pizzas are as huge as the smiles of friends having good time together?

During the three days of almost non-stop riding, eating and chatting, the riders explored the vast landscapes of Södermanland.

And also some of the trails less travelled by humans.

Once more, they learned to cure the great fatigue with lots of great laughter.

And now and then, they stopped just to exhale the everyday stress and inhale the serenity.

The grand castle’s wing kept the riders safe inside its masonry walls.

The empty bellies could be filled with divinely tasting drinks and food.

And the previously empty rooms were filled with true stories and maybe one and another tall story too.

And so a couple of bridges were crossed.

And a few components were worn out.

A number of secrets were shared.

And suddenly, the weekend was over and the riders went home and every single one was all smiles and brought a flake of magic back home.

Thanx Hagen for the project
Thanx Rapha and Oatly for the supplies
Thanx Jonas Wiking for the shots
Want more? #basemilesnowdown in social media

Hej. Är hemma, lika delar urlakad som påfylld. Jag älskar människor och möten men efter varje större socialt tillfälle så är jag helslut och måste ladda om. Så jag gör det just nu – laddar om efter att hängt med tjugotre+ färgstarka folks typ dygnet runt hela helgen.

In med er på Instagram så länge, kolla in sökorden #basemilesnowdown och #bs2017 (delat med någon japansk budotagg?) och @rapha_europe-kontot så klart.

Som Simon sa – it was magic.

Jag är snart tillbaka. Puss.

ett. Grymmisen Ingrid Kjellströms Basemile Snowdown-story i hennes Bicycling blogg

två. Herrjunisarnas fantastiskt roliga och känslosamma (här förklaras varför) cykelcross-VM i Bieles. Vilken jäkla cykelframtid, Storbritannien! HALLÅ NÄR SKA VI BYGGA VELODROMER HÄR I SVERIGE?

tre. Emma Johanssons tävlandes på ett för henne nytt sätt i Kanal 5:s nya program Superstars ikväll kl 21.00. Egentligen är jag inte mycket för vare sig teve eller tävlingsprogram men tänker förstås göra ett undantag för Sveriges i nutid bästa landsvägscyklist. Inte nog av Emma? I vår kommer hon även att tävla i Det största äventyret i Kanal 4. Skitkul!

fyra. Ett kanske lite mindre kul tips, men likt förbannat viktig läsning. Min crossfavvos Helen Wymans man Stef Wyman ger ett gäng tips till den (närstående, kompis etc.) som bevittnar en krasch – något som tyvärr kan hända vem som helst i cykelsporten. Stefans tips som handlar inte om hur man ger vård utan hur man bäst beter sig när någon kraschar finns här på den tyvärr nykraschade Helens blogg. Läsvärt!

fem. Och för att avsluta på en glad not – här är vad man kan göra när ens växelöra har gått av och det enda som passar är “spegelvänt” så att snabbkopplingen inte kommer in hela vägen. Ta en bit av ditt gamla växelöra – oftast går de ju i två bitar vilket mitt gjorde i lördags – och shimsa med den. Coach Tonys idé och funkade fint för att ta mig hem de hundra+ kilometrarna mellan Rockelstad slott och Västerås. Snyggast fuskbygge i stan eller hur?

Puss och det var dagens fem tips.

Lite drömmen från förra året
signerat Hagen

Hej. Visst, jag är fortfarande krasslig. Och visst, jag kan inte cykla på ett par dagar. Men jag blir inte hemma i helgen. Det kommer inte att göra mig gott i detta fallet. Hade events som Basemile Snowdown inneburit enbart rå cykelträning med okända individer så hade jag inte tvekat en sekund att stanna hemma. Smärtan i hjärtat över att titta på när andra cyklar när man inte förmår göra det själv hade blivit för mycket att utstå.

Men i detta fallet så handlar det lika mycket om att hänga med likasinnade cykelvänner – både de man träffar lite oftare och de som vi boende ute i periferin tyvärr träffar för sällan – och njuta av den speciella atmosfären som uppstår i ett sällskap där alla både älskar och förstår cykel.

Efter lite surr så blir det nu att jag får befria käre Hagen från hans följebilschaffisduty imorgon så tar vi det därifrån. Cykeln ska förstås med så att jag kan cykla lite på lördag och/eller på söndag om kroppen känner för’t. Och gör den inte det så har jag ett helt gäng crossrace – både spoilade och ospoilade – att glo på. Och bada slottsbadkar och läsa gamla tidningar förstås, bästa lyxen jag vet.

Det känns som en bra lösning. Lite gladare är jag nu allt som ni märker! Peppar med gode Onyeabor och goda Marina som sig bör.

Förresten, tack alla ni som hört av er till mig med era friskvårdstips. Helt seriöst så tänker jag tro på varenda en av er och göra precis som ni säger – gå till läkaren, köpa kuren, bli en ingefära- och gurkmejalover osv. Tack för att ni bryr er om kattskrället! <3

Puss.

Hej. Inte många glada rubriker här just nu.

Men så mår jag därefter.

Har förstås åter åkt dit igen och är sjuk :'( Mitt immunförsvar verkar inte tåla någonting verkar det som. Och särskilt inte kombot träning + jobbstress + privat oro + storstadsbesök. Hade jag varit proffs så hade jag säkert varit den typen av atlet som hade fått förbud mot att träffa någon som helst icke-desinficerad varelse eller sak fyra veckor innan tävling. Jag hade fått förbud att ligga sömnlös om nätterna av alla måsten och all oron för något jag inte lärt att värja mig mot trots att jag är trettioett år.

Eftersom denna förkylning känns exakt som den som däckade mig i över tre veckor över storhelgerna så är jag bara alldeles ledsen och uppgiven. Jag har självklart inte tränat någonting sedan de första välbekanta känningarna och det hade inte funkat i alla fall att träna – det är jobbigt att bara sitta upp. Jag försöker att vila så gott jag kan om kvällarna och går på fysisk sparlåga på dagarna men jag blir inte riktigt bättre.

Jag FATTAR INTE VAD JAG GÖR FÖR FEL!

Åh, som jag har längtat till att nystarta träningen. Som jag har längtat till Basemile Snowdown! Som jag längtat till något jag gör för mitt eget höga nöjes skull som inte blir… jinxat?

Det ser tyvärr inte ut att bli så. Det blir bara ännu någon vecka eller två med smärta och längtan.

De nya fina cykelkläderna jag har handlat på rea men med expressleverans för att fira nystarten ligger nu där som en hånfull hög meningslösa trasor.

Jag är frustrerad. Detta måste, måste ändras. Det får inte fortsätta så!

Sista kortet jag tog på Stjärt – i stallet – redan tunn
på grund av sjukdomen men lika fin som vanligt

Idag är en svart dag – idag sörjer vi vår älskade Bert-Stjärt som fick somna in igår.

Jag säger vi eftersom Stjärt under sitt alltför korta – han blev bara tio år – men innehållsrika liv hunnit med att beröra flera goda hjärtan.

Min pluggkompis, mitt andra luktsinne. Min lillebrors första bästis.

Lidingös stoltaste bondkatt. Frida och Fredriks trogna vän och gårdens kolugna kung under många år.

Hörru din fluffhög. Må du bli lika älskad under dina resterande åtta liv och ett tips – ge fan i att väcka folk genom att backa med rumpan mot deras ansikte så slipper du döpas till Stjärt i ditt nästa liv.

Lilla katten, du är oändligt saknad.

Jag spelar Delilah om och om och gråter

Mors folksis.

Den här veckan är inte vilken vecka som helst – den här veckan är dagarna före och under årets episka vintercykelevent nämligen Basemile Snowdown fredag till söndag!

🏰🏰🏰

Basemile Snowdown som arras av CK Barriärs super explorer Hagen går i korta drag ut på att ett antal likasinnade fricyklister bor på ett sagoslott i Sörmland och cyklar sina tår blå på de ibland härliga, ibland hemska (tänk skridskobana, tänk snö upp till knäna, tänk hjälmlampan som går batteritorsk, tänk vildsvin i vägen) men för det mesta fantastiskt fina vägar och ovägar. Och myser framför kaminen, lagar mat tillsammans och dricker förstås någon god ale eller två för kolhydraternas skull. Så här såg det ut förra året via Instagram.

Ser mysigt ut eller hur?

Faktum är att det är rätt jobbigt också. Trots att det fikas friskt och ingen hängs av så är det inga veklingar som dyker upp på Basemile. Distanserna är långa, dubbarna suger musten ur en och alla backarna och rycken likaså. I år är vi lite fler än första gången vi körde så chansen är stor att vi bli ett par gäng varav ett lite snabbare (typ coach Tony-ish snabba) och ett lite “lugnare” men oavsett hur det blir så är det ca 352 km på högst varierat underlag som ska cyklas/glidas/gås/tippas mellan fredag och söndag.

Det gäller med andra ord att starta utvilad.

Därför lägger jag upp träningen lite annorlunda denna veckan. Jag känner självklart av något skumt i halsen (åh låt oss hoppas att det är den klassiska “racehypokondrin” som spökar, jag får inte bli sjuk igen!) så jag kommer att rulla med några ökningar ikväll. Imorgon får bli veckans enda och tuffaste intervallpass, på onsdag ska jag gymma ryggen och rulla igen. Inga cykelpass på lokal, enbart på hemmonarken. På torsdag ska jag vila och packa förstås.

På fredag klockan tio går starten och om jag är pepp? Puss!

P.S. Vill ni läsa mer om förra årets Basemile så finns berättelserna om dag ett och dag två här. Dag tre verkar ha cyklats bort ty hittar ingen story.

En stund som jag uppskattar väldigt mycket men som inträffar sällan – helt enkelt för att mitt liv inte ser ut så för det mesta – är den korta stunden jag är uppe före alla andra. Ända sedan jag var litet barn så har denna stunden känts som just min, skön och säregen.

Kroppen är inte riktigt vaken; man är inte riktigt färdigåteruppbyggd ännu känns det som. Det råder en speciell, tom lite torr men ändå behaglig smak i munnen. Ljuset är de svaga, skira silverstrålarna, gryningen är precis slut.

Jag öppnar försiktigt kylen, tar ut någon dricka och häller upp i ett glas.

När jag var liten på landet och vaknade extra tidigt just under stjärnornas sista lysminuter på den djupt blå himlen så blev det kanske bara lite vatten om ens det. Då virade jag in mig i sängöverkastet, smög ut på farstutrappen och hittade där alltid morfar rökandes och tittandes ut över naturen runt omkring. Morfar som inte sov nere med oss andra utan hade inrett sig en egen lägenhet uppe på vinden ifrågasatte aldrig varför jag var uppe så tidigt eller frågade om de andra sov utan såg till att jag satt ner mysigt och passade på att berätta om de olika stjärnorna, satelliterna, diverse konstellationerna och annat himmelskt. Ibland fick jag smaka på det söta svarta teet ur hans glas.

Jag har kvar teglashållaren i silver.

Idag fick det bli en bit saffranslängd till. Jag läser inte himlakropparna men jag bläddrar kanske i någon bok eller tidning, betalar någon glömd faktura, scrollar igenom världsnyheterna i de olika utländska tidningarna, kanske bara sitter och stirrar lite tomt en sväng. Eller som idag – bloggar detta lilla inlägg.

Nu hör jag de andra vakna. Dags att sätta på vattenkokaren och tugga i sig det sista av saffranslängden.

Jag och Jonas någonstans i Dalsland

Det råder en äventyrscykling- och touringboom och det tycker jag är skitkul. Fler och fler söker sig bort från de dyra überorganiserade klungloppen med en funkis var femte meter och väljer att utforska sina egna vägar och bli lite mer ett med naturen på ett mer avslappnat sätt.

Jag har ju sedan länge gillat randonnéecykling* men eftersom jag har valt att prioritera mitt tävlande med det tillhörande träningsupplägget så har det inte blivit av att jag satsat på randonnée fullt ut.

Jag tjuvtränar dock så mycket jag hinner, kör “fuskrandonnéer” på egen hand eller med Jonas och med andra distansloving vänner och deltar i de randonnéeliknande events som Dalsland Runt och 12 Hills. Och stöttar Jonas i hans randonnéesatsning samt hjälper till när jag kan vid hemmaklubben CK Distans events.

I somras körde Jonas och ett gäng andra Length of Sweden aka Sverigetempot – den ca 2100 km-långa randonnéen mellan Riksgränsen och Smygehuk som samarrades av klubbarna CK Distans och Randonneurs Sverige. Jag var kvar hemma och tränade och följde festen via mobilsamtalen, Instagram och smsen. Och beslutade redan då att till nästa gång 2020 – om livet vill sig – dra ihop ett mindre gäng likasinnade damer och kanske en och en annan herre och fixa distansen i bästa #lidamedstil-anda.

Varför snackar jag om Sverigetempot idag av alla dagar? Jo, det för att Specialized-dokumentären LENGTH OF SWEDEN med supergänget Rita Jett, Erik Nohlin, Sequoia och Kristian Hallberg som kör, visas gratis på Youtube idag så pass på. Här:

 

Härligt och hemskt i ett eller hur? Och då är det ju snyggfilmat också, fatta verkligheten.

Hur som! I år ämnar jag försöka hinna med ett par brevetar och rapporterar förstås till er. Puss och ursäkta så många länkar. Men vet att det där med randonnée ändå är nytt för många så det kan vara kul att klicka runt och lära sig lite mer och inspireras av alla snygga kort och filmer.

* randonnéecykling – en cykelsportsgren som går ut på att man cyklar sträckor – brevetar – som är minst 200 km långa och som består av ett antal kontroller som man måste passera och där man får stämplar i sina (ursnygga) stämpelkort. Till skillnad från t ex Vätternrundan eller de längre cykeltävlingarna får cyklisterna klara sig helt på egen hand dvs. får varken ta emot langning eller ha följebil. Man får dock självklart cykla i grupp!