En stund som jag uppskattar väldigt mycket men som inträffar sällan – helt enkelt för att mitt liv inte ser ut så för det mesta – är den korta stunden jag är uppe före alla andra. Ända sedan jag var litet barn så har denna stunden känts som just min, skön och säregen.
Kroppen är inte riktigt vaken; man är inte riktigt färdigåteruppbyggd ännu känns det som. Det råder en speciell, tom lite torr men ändå behaglig smak i munnen. Ljuset är de svaga, skira silverstrålarna, gryningen är precis slut.
Jag öppnar försiktigt kylen, tar ut någon dricka och häller upp i ett glas.
När jag var liten på landet och vaknade extra tidigt just under stjärnornas sista lysminuter på den djupt blå himlen så blev det kanske bara lite vatten om ens det. Då virade jag in mig i sängöverkastet, smög ut på farstutrappen och hittade där alltid morfar rökandes och tittandes ut över naturen runt omkring. Morfar som inte sov nere med oss andra utan hade inrett sig en egen lägenhet uppe på vinden ifrågasatte aldrig varför jag var uppe så tidigt eller frågade om de andra sov utan såg till att jag satt ner mysigt och passade på att berätta om de olika stjärnorna, satelliterna, diverse konstellationerna och annat himmelskt. Ibland fick jag smaka på det söta svarta teet ur hans glas.
Jag har kvar teglashållaren i silver.
Idag fick det bli en bit saffranslängd till. Jag läser inte himlakropparna men jag bläddrar kanske i någon bok eller tidning, betalar någon glömd faktura, scrollar igenom världsnyheterna i de olika utländska tidningarna, kanske bara sitter och stirrar lite tomt en sväng. Eller som idag – bloggar detta lilla inlägg.
Nu hör jag de andra vakna. Dags att sätta på vattenkokaren och tugga i sig det sista av saffranslängden.
2 kommentarer
Så fint inlägg. Jag har verkligen fastnat för din blogg, den är unik. Kram!
Tack för dina snälla ord! :)