Basemile Snowdown dag 1: The Rise and Falls of our Subzero Hero

(alla kort utom ettan är tagna med min blurry mobilkamera
ettan – som föreställer en dräglig väg – är Wikings kort
tvåan: kall Katja i skogen
trean: Hagen, Simon och Karim på caféet
fyran: Tofu-kocken moi
femman: vår underbara flygel
sexan: Jonas, Camilla och Rille värms på caféet.
Fler och bättre kort utlovas så småningom!)

Dag ett – eller snarare kväll ett – vilken häftig men också dråplig etapp!

Vi startar, 17 hjälmskallar, härliga individer, de flesta monokroma, en och en annan accentfärg, utsökt eleganta, frusna vid Södertälje Syd. Jag känner igen ett par från Dalsland Runt i somras, vissa har jag sett på internet, vissa känner jag, vissa känner jag inte alls. Samtliga ser starka ut. Jag kissar en extragång, man vet ju aldrig med det här gänget, tänk om de inte vill kisspausa förrän om typ tre timmar eller något.

Frosten, inte direkt bitande, men ändå påtaglig. Glad för dubbarna. Men vi börjar på asfalten, med en kännbar backe känd som Campusbacken och jag har bra drag i benen men självklart blir hur himla varm som helst och så kommer jag att förbli hela helgen. Överhettad, förutom när svinkall vid pauserna.

Jag har hört att dessa trakters landskap är kuperat – och löften infrias. Det är backigt. På alla sätt och vis. Det sveper och böjer och kränger och plötsligt har vi svängt av asfaltvägen och befinner oss på en av de oändliga isiga remsorna till vägar som kommer att korsa våra hjul under den kommande helger. Den förr exemplariskt samlade klungan är inte längre samlad. Jag är inte längre överhettad men förstås ändå varm och ligger mitt i och matar på upp och ner upp och ner och det är klurigt och skoj på isen

men plötsligt är vi framme i Gnesta och ska fika!

Inomhusfika? Vintertid? Så pass sent på eftermiddagen? Vilka nymodigheter ^^

En kanonidé – så länge man är inne. Dock en liten cauchemar för mig, vars kläder nästan dryper av (förlåt förlåt förlåt känsliga individer men jag måste ju vara ärlig) svett och som måste förbli i rörelse. Och nej, jag är inte överklädd. Jag är bara sådan. Därför stannar jag aldrig längre än några minuter under mina distanspass på hemmaplan.

Men det lilla caféet är mysigt och mina medtagna cykelkakor smakar gudomligt ihop med teet. Sorlet står högt, ångan stinger upp i taket nerifrån cyklisterna som börjar tina upp.

Tack och lov finns det ett torrt underställ i min väska i servicebilen. Jag byter om, låter yllebuffen, handskarna, ja allt som går torka på elementet, på stolsryggen.

När vi kommer ut börjar det skymma. En cyklist har hoppat in i servicebilen, av oron för mörkerkörningen. I början går det bra för mig med. Det är otroligt vackert – rimfrosten har förvandlat alltet till ett sagoland av tusentals nyanser av vitt, blått, askgrått. Då och då ropar någon Titta så fint! och vi tittar och tittar, det är svårt att få nog.

Men ju svartare det blir, desto mindre jag njuter av utsikten. Det är halt på riktigt, och jag börjar se dåligt. I år har jag inte tränat på isen – våra västmanländska vägar har mest varit snöiga. Den första dikeskörningen är kul. Plötsligt slinter framhjulet och skickar hela mitt ekipage ner i diket, cykeln ovanpå Katja, men mjukt och snöigt ända in i munnen. Kan inte annat än att gapskratta åt det hela, mina oroliga medcrossiesar frågar hur det har gått och det har ju gått bra.

Men det fortsätter inge bra. Mitt mörkerseende är uselt. Jag får fler sladd, pannlampan som idag sitter fastsatt på styret ger ifrån sig ett långt otillräckligt sken, jag börjar fega, det är inte kul längre. Sällskapet är utspritt, jag släpper första klungan i en nerförsbacke (!) och ligger till slut och fiskör längst bak. Hagen, Max och Adam är sjyssta och peppar mig men har man inget mörkerseende och freakar ut på isen och bilarna som kör förbi då och då så gör man.

Till slut så ringer jag Emil som är servicebilförare för tillfället och ber han att hämta mig. Jag låter grabbarna fortsätta fram, skickar en glympse till Emil, Tony ger mig Max stora rygga som jag ändå kan slänga in i bilen och så det plötsligt kompakt mörkt runt om mig.

Det är en speciell känsla. Att vara helt ensam med nattskogen. Att känna det knastertorra vägkantsskaren under cykelskorna. Att slicka sig om läpparna och knappt känna dem för hela ansiktet har domnat bort lite i kölden. Att ta en klunk varmt te ur termobidonen, nynna på en låt, föreställa sig alla de djuren som gömt sig i snödrivorna, ringa en som bryr sig, hela tiden fortsätta i rörelse för att inte frysa.

Eftersom vägarna är små och många och mottagningen usel ber Emil mig att vänta på honom i den lilla byn Laxne. För att inte frysa kör jag armétricket som Mats lärt oss på caféet: att studsa runt och vifta med armarna på ett speciellt sätt. Det går en stund men till slut är Emil här, och framsätets stjärtvärme är en lyx bortom beskrivningarna.

Så kör vi till Rockelstad slott, vårt boende, Emil och jag. Det är fuktigt och varmt i bilen. Jag tinar upp. Väl framme i Rockelstad slotts östra flygel väntar Thérèse. Jag paxar ett fint rum att inkvarteras i och hoppar in i duschen och jag vill aldrig ut. Sedan hänger vi slött ett tag, resten av gänget kommer in och vi lagar gudomlig chili med tofu, äter, pratar cykel, dricker lite öl. Wikings knä är repigt och svullet och fler vurpberättelser hörs. Alla är ändå nöjda och välbehållna och jag bumsar strax i säng mätt och full med nya intryck med den sköna tanken att hell yeah, morgondagens tur kommer att ske i dagsljuset. Förresten så tänker jag på engelska. Så blir det efter en dag i det internationella sällskapet. Det är roligt, drömskt och rätt och jag vill inte vara någonannanstans.

Vill ni fortsätta utforska Basemile Snowdown-äventyret på egen hand i väntan på nästa inlägg? In på Instagram och taggen #BasemileSnowdown där vi hela tiden fyller på med sagokort och berättelser. 

Puss!