Hej. Vi fortsätter Basemile Snowdown-eposet med dag två! Hade tänkt generöst bjussa er på några av look mum no hands-Hagens kort men får inte riktigt göra det än. Men vi kör på iPhone-skatterna så länge.
Ett kawaiiögonblick.
När vi vaknar tidigt på morgonen, har ätit upp våran goa grötafrulle (jag Mats och Tony i alla fall, de enda grötlovers i sällskapet) och snyggt radat upp oss på slottsgården – eller okej, snarare en och vågat oss ut från gemytet in i kylan – så överrumplas vi av ett glatt gäng fluffiga sankta bernhardts. Eller gäng och gäng, de kanske är bara två eller tre men känns som massor. Vi gosar järnet.
Jonas Crux-cockpit på vägarna igen.
Färdiggosat, vi är på vägarna igen. Det är här jag skulle vilja drämma till med en knippe Hagen-kort men får försöka beskriva med ord istället. Vägarna vi kör på idag är små och smala. Det är rätt så milt ute – strax under nollan. Det är inte lika isigt ute på gärdena men – och! – det är så himla kuperat. Upp och ner går det, hela tiden, så kul men tufft förstås! Trots enbart tunt linne och kortärmad tröja under min softshell är jag blöt som en överhettad disktrasa, fladdrar mellan snabbgruppen längs fram och achtervolgers längre bak. Är som vanligt stel under uppvärmningsfasen men benen kommer igång och jag trampar fint men så tappar v några i gänget och stannar till för att vänta i dem. Jag pinkar och fikar lite termobidonte och tar ett kort på sällskapet.
Kortet på sällskapet.
Notera den kermitgröna matchningen mot den babyblå snön.
Nåväl, vi står och hänger ett bra tag, jag hinner frysa till och stelna till, till slut uppenbar sig resten av gänget samt Tony som vi trodde fart sin egen väg men tydligen pinkat i skogen, och så är det dags att fortsätta och benen är ack så stela men det tar sig och plötsligt är vi i skogen och här är vägarna krångelikrångliga och snötäcket är tjockt och det är skitkul! Jag får riktiga Dalsland Runt-vibbar, det är äkta crossigt. Men så kommer ett drygt isigt parti och jag ba orkar inte mer isstök, tappar mojon igen (alltså det är inte isigt som i landsvägsisigt, utan mer som i stalagmiter-isigt). Efter skogsböket står vi inför ett vägval, lobstervink (och en törstig Tony) på er!
Jonas står inför ett vägval.
Karim står inför ett vägval.
Simon mä.
Och vissa har redan bestämt sig.
Valet och kvalet är inte långt – vi delas upp i två gäng. Ett som ska ta sig an en längre sträcka, och ett som ta sig an den lite kortare sträckan. Eftersom den längre sträckan-gruppen består av sådana som Tony känner jag på något sätt att det kanske är vettigare att köra med den så kallade lugnare gruppen som blir jag, Thérèse, Karim, Jonas och Simon. Ett peppt kräfthandskat gäng. Det ryktas om fika i Flen om ett gäng mil. Och jag är absolut inte den som är den jag. Dessutom har jag börjat komma in i den här stockholmska distansfikasvängen. Så vi trampar och har det gött vi och plötsligt är vi i slaskflen och hittat till King’s förnäma pizzeria.
Thérèse, som dagen till ära sportar exakt samma
mössrand som jag och resten av packet.
Inne på pizzerian är det tomt så när som på oss och en ensam fastfoodmumsande gubbs. Inne på pizzerian finns det också en värmefläkt som vi tyr oss till likt nattfjärilar till glödlampa.
Redan där har jag fallit för King’s och när kebabmedbröd-brödet är nybakt och oljedrypande vill jag bosätta mig på King’s. De andra lobstrisarna slår till på varsin pizza och vi tar god tid på oss att smälta maten och dra våra Har ni hört om cyklisten som krockade med en älg och älgen dog?-historier.
Och innan vi är heltorra och redo för fortsatt trampande låter vi oss smaka en eller kanske per skalle två chokladiga kakor till det speciellt för oss nybryggda kaffet.
Men nu slut med den varmgula pizzeriabelysningen för nu är vi ute och cykelredo igen.
Nu går det rätt så tungt för alla. Jag är glad som tryckt i mig enbart den lilla kebabmedbrödden – hur hade det känts med en pizza i magen? Jag glömmer aldrig räkmackeintervallerna från Norberg så aldrig mer cykla på proppmätt mage alltså. Men ändå, även den här kebablillen gör sitt bästa för att bromsa upp mig i backarna men rätt som det är så är benen på banan igen och jag tänker på badkaret som skriker efter mig i badrummet bredvid mitt slottsrum och jag blir helt okej stark igen. Vi växeldrar och så plötsligt är vi hemma!
Hemma i vår flygel är det varmt och skönt och köket dignar av alla gosaker redo att förtäras (okej, bilden är tagen dagen innan så antalet godsaker har minskat något men det finns en hel del kvar). Ikväll blir det lasagne men jag nöjer mig med en banan och en oatlydryck och gör det jag har drömt om sedan jag kom till slottet – badar badkar och läser gulnade kaffefläckiga Reader’s Digest Det Bästa från åttiotalet. Bland annat lär jag mig att man ska äta sig mätt på potatis och pasta för att gå ner i vikt – ett matråd som faller mig i smaken!
Sedan sjunker jag in bland kuddarna i sängen och dvalar till big time till det vaggande sorlet nerifrån stugan, när resten av cyklisterna en och en klatschar in i huset och trampar av sig snön som har fastnat i hovarna.
Puss och del tre kommer ut snart. Originalpix mina, Jonas och Thérèse.