I tisdags hade jag tänkt att utöva lite lagtempo och sånt med hemmaklubben VCK.
Bommade dock gruppträningen med typ tre minuter då en släng av panikångest (privata skäl osv.) uppenbarade sig lagom till det var dags att lycra upp sig.
Såg folks butts försvinn några trafikkorsningar bort och pallade ärligt inte jaga den här gången.
Och då får man nöja sig med sin egen krökta skugga. Nåväl. Finns värre sparringpartners.
Hade till exempel kunnat jagats av dessa tranor (eller hägrar? Eller strutsar? Sämst på storfågel på håll), Karl Hedin, svartsjuka tjejer eller Skatteverket om jag hade väntat med deklarationen någon vecka till.
Nä, här blev det ett gäng reko landsvägsmil med backsprätt som enda avvikande element i den i övrigt kontrollerade processen.
Fick den här klassikern på hjärnan, inte så otippat kanske ändå.
Så omöjligt vackert, den här tiden på våren får gärna dröja sig kvar ett bra tag till.
Avslutade turen med att utöva lite myrmindfulness,
waterfallfulness,
och forevercyclingbuttfulness. Nä, tog förstås bara lite kort för ett produkttest åt Sigr (recension coming up när jag testat mig genom budet, lovar).
Hade helt klart mer ro i själen och mindre angst i pantsen när jag kom hem. Och dagen efter mådde jag helt bra igen!
Cykling, vänner, myror etc <3
Puss och imorgon blir det ett nytt klubbförsök.