Katja

Hej bästa läsare, här kommer lite tråkigheter, oki? Tack på förhand för er tid <3

De förekommer överallt – på arbetsplatser, i privata sociala sammanhang, i föreningar och inte minst, om inte kanske till och med som oftast då det är så lätt att gömma sig bakom skärmen? – i digitala forum. Härskartekniker, som är en form av mobbning, är sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer. De sju vanligaste härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering samt våld eller hot om våld.

De flesta människor kan vid något tillfälle i livet råka använda sig av någon härskarteknik, till exempel skuldbeläggande, “i stundens hetta”. Enligt forskningen är det dock så att vissa använder härskartekniker mer, och mer systematiskt än andra. Det rör sig om människor som är i botten osäkra och som har ett stort behov av att ta plats och (formell eller upplevd) makt för att för stunden bli kvitt känslan av otillräcklighet.

Den som utsätts för härskarteknik upplever ofta blandade känslor eftersom manipulationen är själva kärnan i härskarteknisk mobbning. Att skuldbelägga sig själv är vanligt, liksom att trycka undan obehaget för att inte skapa “onödig” konflikt med sig själv eller med omgivningen. Kvinnor, en grupp som är särskilt utsatt för härskartekniker, uppmanas ofta att “inte ta någon skit” och “gå vidare” vilket förvisso göder klyschan om “starka kvinnor” samtidigt som de “starka kvinnorna” fortsätter att må dåligt medan omgivningen tittar på för “kom igen, hon är stark, hon fixar det!”.

Det, ihop med att mobbningen genom härskarteknik oftast sker på ett subtilt sätt som är svår att identifiera för den utsatta och omgivningen, gör att problemet kan kvarstå länge och orsaka långvariga men både hos den utsatta och i sammanhanget (arbetsplatsen, föreningen, forumet etc.).

Anledningen till varför jag skriver om härskartekniker på en cykelblogg är för att det är ett verkligt och giftigt problem i svenska cykelsammanhang. Ett problem som:

– skadar cykelintresserade medmänniskor för stunden och kanske långt framöver

– hindrar de oftast utsatta så som tjejer, invandrare, HBTQI-personer men också “vanliga” svenssons från att söka sig till och finna sig tillrätta i cykelrörelsen

– orsakar en mängd separatistiska sammanhang för de som söker trygga rum vilket kanske bidrar till tryggheten i just de rummen men som samtidigt låser ute de oliktänkande

– motverkar mångfald och engagemang inom rörelsen och armar ut den

– ger cykelsporten ett fult rykte som ett elitistiskt hem enbart för dryga medelålders vita män – något som alla vettiga personer vet inte stämmer men som kommer att få stämma så länge det är de dryga medelålderns vita männen som sätter agendan för hur cykelsammanhangen bedrivs.

Under mina över tio år som aktiv och när livsorken finns, ideellt engagerad sportcyklist har jag blivit utsatt för härskartekniker så många gånger att jag har slutat räkna. Utan att skuldbelägga mig för hur jag är så är jag medveten om att min profil – yngre, kvinna, invandrad, relativt snabb, tekniskt kunnig, vältalig, diplomatisk men med tydlig integritet etc. – är ett rött skynke för just den där osäkra sorten människor som lever ut sin dåliga självkänsla genom manipulation, förminskning och provocerad utfrysning som slutmål.

Men jag är också medveten om att jag är inte ensam. År efter år hör jag och läser vittnesmål från läsare, medcyklister, män som kvinnor, bögar som straighta, invandrare som svenskar, fattigpensionärer som entreprenörer. Och lika ont som det gör i mig varje gång jag utsätts för skiten – som oftast börjar med små gliringar, spydigheter, försök att vända fokus från mitt inlägg/min insats till mobbarens egen – lika ont får jag av att ta del av andras berättelser.

Förr i tiden blundade jag oftast, mest för att inte “unna” mobbarna nöjet att få konfliktera, för missförhållanden. Jag raderade tweets som skrevs enkom för att “sätta dit” mig, jag raderade kvällsliga sexmail från snubbarna som hade förminskat mig verbalt på träningarna tidigare samma dag, jag odlade gåshud. Just så – jag odlade myten om Den Starka Katja medan inret fortsatte att nötas ner.

En försvarsmekanism. Så, så onödigt. Men i stunden välbehövligt. För det handlar som sagt inte bara om mig – det handlar om oss alla. Mina medmänniskor, medcyklister. Våra kids och deras plats i cykelsolen. Säger ingen ifrån så fortsätter de destruktiva mekanismerna att mala på.

Här får ni ett exempel ur gruppen Gravel Bike Sweden – en fantastisk grupp som skänkt så mycket gemenskap, kunskap och inspiration till mig och många andra under så många år.

Exemplet är från i torsdags. De subtila aningarna hade funnits tidigare, likaså vittnesmål från andra; detta blev troligtvis “droppen”. Men spekulationer och finger pointing är inte ett bra sätt att bekämpa toxiska mekanismer. Därför har jag suddat ut alla namn och ansikten.

En fjuttig konflikt på nätet? Ett skitproblem? Ett missförstånd? Återigen – nej. Ett exempel i raden av många. Så många att jag inte pallar att vara tyst.

Det vi ser här är ett nästan smärtsamt uppenbart exempel på härskarteknik hos en enskild admin i ett digitalt cykelsammanhang. Personen upplever mig tydligen som ett hot – medvetet eller undermedvetet. Han söker skapa konflikt genom att hoppa på min kommentar i en uppsjö av andra liknande med skrivelse i stil med “det är inte lätt att rodda med något i den här gruppen…”. Han bemöts förtydligande, vänligt och konstruktivt med ett par förtydligande och tröstande inlägg (något jag i efterhand ångrar, så typiskt duktig flicka att söka mildra någons annans skeva reaktion för att undvika att såra). Då personen inte varit beredd på “motstånd” som han väljer att se/presentera mina svar på hans skäll, raderar han min ursprungskommentar. Han bemöts åter sakligt i PM av respekt för resten av gruppen, något han inte kan hantera då hans beteende saknar logik vilket han inte kan erkänna, för då måste han ju backa vilket ju skulle sänka hans upplevda maktposition. Så “löser” det hela genom att utesluta mig ur gruppen och blockera mig.

Cirkeln är sluten. Mannen har blivit av med “hotet” och jag, jag kan ju alltid skapa en egen grupp för gravel, eller lära mig läxan att bli osynlig?

För jo bästa läsare. Tror ni inte att det smärtar mig att lägga min tid och energi på att skriva ett fett jäkla inlägg om härskarteknik inom cykel? När solen skiner, livet är ljuvligt och jag vill fylla sidan med enkom positiv cyklig inspiration och tips om det positiva snarare än skräckexempel?

Men även om jag inte makten att förändra beteendet hos enskilda individer har jag makten att belysa problemet, ryta ifrån och stötta alla er som har blivit utsatta för samma samt er som kanske inte har blivit utsatta (eller inte tror att ni har det) men som behöver lite extra pepp för att vara med och bryta den negativa spiralen. Därför uppmanar jag er att:

– engagera dig – ju fler vettiga personer som gör det, desto vettigare total. Jag är admin/mod i elva FB-grupper, hittills har jag skällt ut/blockerat 0 riktiga personer utan enbart spamkonton (fast gudarna ska veta att det härjas på så en blir . Det går att komma överens, bara man vill komma överens.

– vara uppmärksamma på beteendet för att kunna stoppa det i tid

– nolltolerera

– säga ifrån

– stötta

– dokumentera och dela med er!

– ta fram – och följ! – en policy i er förening, nätgrupp eller annat sammanhang.

– om du är den som utsätter – läs på! Fundera på vad det är som triggar dig. Kan det röra sig om ett missförstånd? Red ut – håll god ton. Som admin/ledare bör du ju vara gruppens förebild. Råkar du ha ballat ur ändå? Be om ursäkt! Vila på hanen innan du känner en irrationell stark lust att trycka till någon. 

Det går bryta den negativa spiralen. Det vet jag, man, att det gör. Bara vi gör det tillsammans. För mer cykelkärlek och bättre folkhälsa.

Puss.