God morgon vänner!
Här på Haga råder uppspelt stämning. Ikväll tar jag och Ivar snabba vita loket till Göteborg och våra vänner i Sävedalen. En långhelg i min bästa vårstad med bästisen och våra barn är något jag ser så fram emot efter ännu en veckas vabb med spretiga vobbförsök, sorgen över en gammal och mycket sjuk farmor och andra livets påhitt.
Är själen skör är det bäst att låta benen jobba, det är sedan gammalt.
I tisdags vaknade jag med kanonben samtidigt som naturen hade äntligen bestämt sig för sommaren. En perfa dag för en distanstur med kärra med andra ord, vad annars göra med en frisk-men-fortfarande-snorig unge för att inte dö av cykellängtan?
Från början hade jag tänkt att ta Stålis men Stålis hade lånats ut till en kompis och var i bedrövligt kedjetorrt och obikefittat skick så det blev Sirrus istället. Efter en chill morgon pallade vi så äntligen iväg och upptäckte att vi var hungriga just när vi skulle lämna stan.
Det blev därför en reko ride through på Max! Hur fint som helst, lite saltigt fast food är ibland precis vad man behöver för road trip-stämningen.
Sedan for vi österut mot Irsta, tog av mot Frösåker, cyklade de slingriga landsvägarna tillbaka mot Mälaren och hamnade i gamla goda Gäddeholm. Jag hade ju hoppats att Gäddeholms Café skulle vara öppet men nä, det var ju visst tisdag och stängt.
Däremot hade Gäddeholms Trädgård öppet. Vilken tur, för vi hade just snackat om att vi måste köpa de där fröna till balkonglådorna.
Massa spännande blommor och slangar hade de, samt de rätta fröna. Och av en slump råkade expediten även ha en isglass i rockärmen. Mycket flott tyckte vi även om jag fick smaka null av glassen (vilket inte gör något, hellre en nöjd lillpassagerare än en förklibbad storcyklist).
Efter lite mer blomspaning och jympa i Gäddeholm var det dags att cykla vidare.
Förutom att jag för första gången i mitt liv började drömma om bar ends (lova att inte berätta det för någon och note to self: montera på en bock på Sirrusen) så kände jag mig harmonisk och stark. Att cykla långt med unge i kärra kräver sin rytm. Tur jag hade en så positiv påhejare där bakom som både sjöng för mig och dubbelkollade att det var tillräckligt tungt (Är det tungt mamma? Är det tungt nu? Jag är tung och söt mamma! Heja mamma!). 
Mycket fint att vila ögonen på på vägen. Rådjur och gåsparningsorgie såg vi också, men de slapp komma med på kort.
Väl tillbaka i Västerås drog vi in på Lidl för klassikern rispiroger och pärondryck som vi tryckte i oss på en närliggande lekpark. Ivar hade vilat upp sig i kärran och tog sig an lekparken medan jag vilade benen på bänken.
Efter tre timmar rulltid plus någon timme paus- och lektid landade vi så äntligen hemma. Då hade klockan hunnit bli sex. Jag svängde ihop en basic pasta-och-färs-rätt och sedan blev det soffan och teven för hela slanten.
Måste nog skruva på en wattmätare på Sirrusen, vore intressant att veta lite siffror på dessa distansturer. Man får ju pressa på rätt bra ändå, särskilt i backarna och i blåsten. High five team Mamma & Ivar, inte illa pinkat direkt.
Puss och hoppas ni unnar era själar och vader cykel och sol i helgen <3
Hej,
När jag läst klart det här inlägget utbrast jag högt för mig själv “Älskade Katja”. Tårar i ögonen och varm i hjärtat. Man skulle kunna tro att du är barnprogramledare eller dagisfröken, för du gör varje dag till ett äventyr. Blev även så berörd av att din anhörig var sjuk. Ta reda på om boendet har “padda eller platta” av något slag, så att du digitalt kan förmedla ditt budskap direkt till henne. Hörseln är det sista som försvinner. Jag jobbar själv på äldreboende och har märkt vad pandemin gjort besvärligt för anhöriga utomlands vid livets sista tid.
Hälsningar Lena
Alltså du anar inte hur mycket din kommentar värmde (och värmer). Jag har faktiskt alltid drömt om att jobba med småttingar på heltid men inser samtidigt att det är skillnad på att roa en eller ett par små rackare (och sig själv) och att roa och ta hand om en hel bunt ;) Men någon gång kanske så? Tack snälla för ditt tips, ska faktiskt kolla med min morbror (som hälsar på farmor på hemmet) om han kan avvara någon platta, annars så köper vi en till henne. De gamla fingrarna fixar inte riktigt den lilla mobilens små knappar längre. Eloge till er som tar hand om våra gamla, KRAM!