Författare: ck-admin

God morgon folksis! Eller förmiddag? Vet inte vad man säger numer när en annan är uppe sen ottan varje morgon.

Har inte sovit många timmar inatt. Tankarna går som myrorna i benen (och inatt även armarna, jäkla WED/RLS-elände). Den här januarin har bjudit på en livskompott så intensiv, o-ego och solfattig att jag ibland undrar hur jag – vi – har orkat utan att bryta ihop och börja tjuvsupa boxvin och spela nätpoker för smslånade $ typ.

🤔

😌 nädå.

Om februari kommer att bli lugnare? Skulle inte tro det va. Då ska vi ju skola in Plutten på föris också. Och så har det ju självklart blivit något strul med platstjosan så inskolningen som skulle börja i början på månaden börjar inte förrän i mitten. Det ska bli mycket intressant att försöka få ihop kalaset med tanke på hur min jobb- och livsagenda ser ut. Men vadå, jag har fått ihop kalaset ett gäng gånger förr. Och Jonas – Jonas är en född klippa. Däremot hade det förstås varit skönt med lite lugn och ro. Även klippor behöver vindstilla perioder för att inte söndras ner av havsvågorna.

Men det är väl det som är ödet, och priset man får betala för att inte ha lärt sig att välja den lätta vägen i livet.

Well well. Jag har det hur bra som helst. Jag är välsignat med ett barn så självklart, vackert och gott inifrån och ut. Jag har skitkul i livet och är omringad av kärlek och folks som gör allt för att få mig att må bra, även om jag min vana trogen gör allt för att slå det ifrån mig i stunden. Och jag har lärt mig att finna ro i stormarna genom att vägra slå knut på mig själv för onödigheter.

Det är väl det där med cyklingen. Är det för lite av den varan så är mitt liv inte riktigt komplett ändå. Kan leva utan tur. Kan leva utan choklad. Kan leva utan sol. Och utan berg. Men utan berg och cyklingen, svårt alltså.

Jag körde ett fint kort inomhuspass i fredags. Postkräksjuka ben, usch, men sjungande själ. Må slutet av januari och resten av den kalla årstiden bjuda på många fina cykelpass, oavsett form och innehåll.

Slut på självterapin. Om en timme är det dags att slå på lite extra rött Chanel på läpparna, packa ner gåvorna jag njutshoppade i Stockholm igår och bege mig ner mot Mälarens strand för lite förbubbel och brudhäng.

Som Anna ba: ”Ingela får en sjuhelvetes vackert och sprudlande vinterdag!”

Bröllop och dop för en kär cykel+ kompis och hennes fina lillfamilj.

Nu kör vi. Ut i solen. Puss!

Först

– drabbas av lätt panik, såhär ett par dagar in i eländet

– googla träningsabstinens men bli idiotförklarad av alla hurtiga tipsare som tror att “lär dig knyppling” kan bota avsaknaden av sysslan med stort C

(förlåt alla knypplare, ni känner säkert samma under de perioderna

ni inte får knyppla)

– känna dig misslyckad som artist. Oavsett hur bra och fint och nice allting annat i livet är för tillfället.

– möta missförstånd från de som ser träning som något som är kul men som man kan klara sig utan liksom

– känna dig ensam. Mycket ensam.

– självömka lite… och så lite till. Såja.

moll.

– nätfönstershoppa cykelkit och prylar (och kanske råka klicka hem något ändå)

– skrapa bort rost från cykeldatorn

– gå dina närmaste på nerver

– ha lite lätt huvudvärk utan bestämt ursprung. Koncentrationssvårigheter. Minnesförluster.

– känna dig lite småful. Småslapp. Småglåmig.

– plåga dina närmaste lite till

– nicka när andra säger att det inte är någon fara, att du är strax tillbaka på banan igen men tänka innerst inne att nä, det är kört. Jag kommer aldrig att få cykla igen. Jag. Är. Körd.

– äventyra relationen med dina närmaste

– bita dig i naglarna. Peta dig i näsan. Studera snoret.

– bli religiös för om inga sablars ingefära- och nosspraykurer funkar, borde inte någon av gudarna kunna göra det då?

– pausa Strava Premium 😭

– avfölja 80% av cykelkonton de lyllosostarna ska inte ha mig som följare! CYKLAPÅNIGÖRDET UTAN MIG HAH! 

*bröl*

– byta efternamn till Fomo

– söka patent på hashtaggen #nobikesnolikes

för ingen, ingen lider av cykelbrist lika mycket som jag,

hörde ni det?

– och förnamn till Pita. Som i Pain In The Ass alltså.

– få plötsligt gott om egentid då dina närmaste åker på spontansemester utan att meddela dig för de pallar inte ditt gnäll längre

– sedan plötsligt äntligen må bättre

– träna

TRÄNA

TRÄ Ä Ä NA

la la la

– känna hur djup kärleken är för allt levande, ner till den minsta lilla snigeln, har ni sett färgerna? Åh shit så fiiint allting är

all smiles :)))

– gömma undan inlägg som detta för att ta fram först när abstinensen är framme nästa gång

(→ kategorin Guider och tips folks)

We’re all unique folks. Förutom när det kommer till träningsabstinensen.

Idag ska jag äntligen cykla – om än lugnt om än försiktigt bla bla – efter en ganska så ruffig magsjukeperiod. Skoj för mig! Puss och må väl.

Det var mig självaste fan.

Jag har åkt dit på vinterkräksjuka. Den nedrigaste sorten, med smärta och illamående i alla kroppens fibrer. Inte en bit käk får jag behålla och inte är jag särskilt sugen på att äta heller.

Sinnet är en enda mjölksyrad slöja. Fan på ordet mjölksyra (ett av träningsvärldens topp fem hemskaste ord? Snälla ersätt med något aptitligare), fan på när det faktiskt känns som att synen, hjärnan, smaken, allting har fått sig en släng av mjölksyran.

Ligger i sängen och halvdåsar. Enda lyckan är väl att höra mina grabbar ha sin dag så fint i rummen bortanför min trista sängvist. Lugnt leker de och småsnackar med varandra, självklart till tonerna av barnvisorna ur Ivars musikböcker han kan inte vara utan. Hjärtat håller sig friskt av att höra så mycket kärlek. Ivar min Ivar, mammas lilla äpplis.

När syran släpper taget om sinnen och jag orkar vara rastlös läser jag Po Tidholms norrlandsessäer. Om fjällen, om modernitetens intåg i det gamla samhället, om feelgoodturismen som ser det den vill se och lämnar det nödgade utanför. Och om jazzen förstås.

Drömmer om ett liv långt bort från städernas röra, vet att jag älskar både och. Vill se det jag vill se. Är mig själv i staden, är mig själv där borta med. Men tydligen inte tillräckligt mycket. Så här är jag.

Planerar att bli frisk till helgen. Tänker cykla. Tänker gå på bröllop på söndag.

Tänker skriva glatt och vettigt, om cykel och om aktivt mammande igen.

Fan på kräksjukan.

Inläggsrubriken kommer från Jan Johansson, så sant som det är sagt – och hur sagt också! 

 

Hej. Strax efter jag hade tryckt av mitt hoppfulla inlägg om 2019 och gjort mig redo för en hejdundrande bloggvår så fick jag ett hemskt besked; en historia som inte är min att berätta men som ändå rispade upp mig och frös sedan ner mig i stycken. Sedan dess har jag inte kunnat förmå mig att blogga en rad. Fram till nu. Vill ändå att ni får en liten förklaring.

Men jo cykelbloggen, jag har tränat. Inte så ofta som jag hade tänkt från början men i alla fall. I fredags snörde jag dock på mig mina skönaste sneakers och dansade bort natten på ett underbart litet venue i södra Stockholm. Det var skönt att få vara lycklig i sällskap av andra likasinnade.

Annars har jag mest hållit i min Ivar, jobbat, varit och pendlat mellan sorg och hopp. Låt oss stanna vid hoppet.

Puss.

Hej cykelvänner 👋

Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

2019 blir året

– då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

– då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

– med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

– med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

– då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

– …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

– då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

– då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

– då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

– då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

– då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

Puss och tack för att ni är med mig.

* SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips

Hej.

Suger ut musten ur mina sista ledighetsdagar. Har rationaliserat bort de flesta måsten (dammet syns ändå inte så här års) så att jag kan vara med Plutten så mycket som möjligt. Vi leker, ritar, läser, gosar, fikar, promenerar, tittar. Så ofta jag får borrar jag in näsan i paradisgläntan mellan Pluttens nacke och rygg. Under de sekunderna är jag fullkomligt orosfri och trygg. Om kvällarna är han en gräddbulle i min famn.

Hittills i år har jag hunnit med två intervallpass – ett i tisdags och ett igår. Det känns nice även om jag är mitt inne i en jobbigare WED/RLS-period så benen hinner inte återhämta sig riktigt som de ska. Men det är som det är, när jag börjar jobba kommer jag att förlägga de flesta tuffare passen till morgontid och då brukar benen sköta sig bättre nattetid.

Igår när jag åkte hem från cyklingen föll mjuk, maffig snö ner över staden.  Idag har allting smält och det är grått och blött och +4 men känns som -2 istället. Men vi är inte de som är de liksom. Så fort Plutten har vaknat så kittar vi upp oss för både regn och fartvind och drar ut på lunch och häng med baby Anna – alltför long time no see.

I helgen blir det mer pluttid, mer träning och inte en dagsljustimma till spillo. Le, pussas, vitaminiseras för att orka vara starkare än någonsin när förvåren väl drar igång på måndag.

Ta hand om er. Puss.

#alwayspeewithaview ☝️

PP.

Som i pinkpaus alltså.

Ett inslag så vitalt att det kan både göra och förstöra en hel runda, eller en hel träning beroende på om man är ute och nöjesrullar eller faktiskt tränar.

Och dessvärre ett inslag som i bästa fall glöms bort och i värsta fall skambeläggs när det väl kommer på tal.

Hur ofta säger vi stolt och högt att nu, nu måste jag pinka, så låt oss ta en paus och njuta cykelvänner? Och hur ofta får man ett rungande Ja! av hela gänget som stannar till nästan omedelbart och glatt väntar på att de som tömmer sina inre camelbacks ska få göra det utan stress?

Typ mycket sällan om ens någonsin va.

Att vara kissnödig under ett cykelpass anses nämligen fortfarande om inte tabubelagt så i alla fall lite töntigt och ett tecken på klenhet. Typ kolla på henne, att hon inte ens kan hålla sig en stund herregud suck men åååh. Vi vill ju dra på nu nu nuuu! 

Värst drabbade tidsåtgångsmässigt är enligt min (!) erfarenhet vi kvinnofolks. Våran anatomi råkar vara perfekt för de flesta ändamålen förutom för PP-ändamålet i (påklädda) cykelsammanhang. Då vi inte har en snopp att med en lättsam handrörelse dra ut ur och in i brallan måste vi först av med flera lager kläder, sedan akrobatiskt – testa själv att balansera i ett benböj med cykelskor i terräng så fattar du! – genomföra själva momentet och sedan, pust, på med lycran igen.

Hur snabba och smidiga vi än är så tar dam-PP genomsnittligt längre tid än herr-PP, inget snack om den saken. Och då vi damerna är oftast i minoritet vill vi inte göra oss obekväma inför den stora massan. Så vi kniper så länge vi kan och när vi väl får pinka så gör vi det under stress och press. Obs säger inte att det är så för alla men vet att det är så för många.

För att avhjälpa “problemet” så finns det olika hjälpmedel, till exempel kisstrattar för kvinnor så att vi inte behöver huka oss utan kan stå upp och slå drill som männen. Vad man som frisk person tycker om att cykla runt med en nerkissad plastgrunka som tynger ner tröjfickorna är förstås personligt (och dessutom finns det idag studier som visar på att männen hälsomässigt tjänar på att huka/sitta ner när de kissar, det ni).

Men jag undrar då om vi alla – killar som tjejer – inte tjänar på att höja statusen på PP och låter de ta den plats och tid de behöver ta för att vi ska fungera, må bra och vara fokusera på cykling och inte rinnande vatten under våra utepass?

Här är några tips till dig som stör dig på att jag tar mig tid att PP:a och inte skäms för det:

– du får en gladare och snabbare Katja till cykelsällskap om jag har fått pinka ifred

– testa att själv andas ut och faktiskt njuta av nuet under din PP. Se dig omkring! Så vacker naturen är. Och jo, det är bara att ta kort på din fina cykel eller kompisens vader. Du anar inte hur många läckra shots på den här bloggen är tagna ur det _sittande perspektivet_ 😁

– inse att ni inte förlorar träningsmässigt på att stanna till då och då. Se det som ett extra intervallande. Och vill du behålla pulsen så kan du alltid träna på tighta u-svängar eller roa dig med track stand

– ha respekt för dina cykelkamraters olika fysiska förutsättningar och behov, på samma sätt som du har respekt för deras olika styrka. Det kan vara du som har ont i magen eller punkar och bromsar hela klungan nästa gång

Otåligheten hör cyklistnaturen till (det är väl därför vi håller på med cykling och inte med golf eller hur?). Men du snabbis starkis stålis, kom ihåg varför du cyklar ihop med andra. Nog är det för att det är roligare med sällskap eller hur? Se då till att vara sjysst mot dina kamrater. Och jo, även om det där nya fruntimret som jämt ska bromsa ner hela klungan bara för att hon är minsann kissnödig. Nästa gång är det hon som plåstrar om dina knän och sedan drar dig hem för du hade för bråttom nerför den där branta serpentinbacken (true story, förf. anm.)

Åh eh, vilket långt inlägg det vart om kisseriet. Inte lika långt som Dalis betraktelsebok om fisar (!) dock.

Med förhoppning om en välkomnande miljö där alla cyklistegon samsas, frodas och utvecklas –

– rör inte min PP baby.

Puss.

Började med att se klart Freddie Mercury-dokkisen på Play och promenixa sedan mig och Plutten ända ner till Öster Mälarstrand

för Mälarhavets skönhet och den blåa nyårsdagens nästan våriga klarhet.

Vi fikade på Öhrmans och styrde skutan mot nya äventyr medan vi väntade på Jonas

som hade tagit nattens vargtimmaskifte och hade snackat om pizza länge så pizza blev det, mm

Nu glider jag runt i min klassiska hemmauniform

och bygger storslagna kitplaner för Rapha-presentkortet som jag fick igår och HUR GULLIGT inslaget är inte det? 😍

Och om en timme ska jag dra årets första (inomhus)cykelrepa. Heh, Freddie har visst nästlat in sig i badrummet med men är tydligen inne i ett av mina major Queen-återfall

Blir en bra första januari tvåtusennitton det.

Har ni haft ett bra firande? Puss!

Hey folks!

Jag lovar ni slipper ett lika långt och suggestifft inlägg som gårdagens memory lane. Har varken tid eller ork med det. Står och fixar det lite fint hemma. Idag blir vi ett litet gäng här hemma ty det är både nyårsafton och min födelsedag.

33 vintrar blir jag idag. Eller inatt. Boom. Känner jag mig äldre då? Klart jag gör. Vem gör inte det när man faktiskt blir det? Lite mer väderbiten, i fejset och i hjärtat. Är tryggare, nöjdare och tryggare i mig själv. Dock inte så pass mycket att det hämmar elden i själen förstås. Att bli självbekväm är min största anti-presentönskan till mig själv.

Årets födelsedag blir en lugn historia. Kanske lite mindre lugn än förra som jag knappt minns och vill knappt minnas heller. Eller jo, jag minns att det var gott att däcka ihop med Ivar då spädisbäbis och inte vakna förrän på nyårsdagen. I år blir det lite gott käk, lite lagom med umgänge och kanske orkar jag till och med vara uppe efter åtta ikväll och leka med mina presenter.

Nog om mig. Nu till er. Tack snälla för att ni finns där för mig. Gång på gång slås jag av vilka grymma läsare och vänner jag har. Som vågar vara er själva, som vågar ifrågasätta och driva med mig men som alltid står upp för mig. I vått och torrt hejar ni på mig. För det är jag evigt tacksam. Tänker aldrig ever byta ut er mot några andra i hela världen. Ett riktigt gott nytt år på er. Ett härligt, glatt och cykligt 2019.

Puss och skål 🎉♥🎆

känn aldrig skuld över att börja om

Rupi Kaur

God söndagskväll kära läsare. God sista söndag 2018. God vintrig, vacker sista söndag. Ute är det mörkt snöigt och kallt. Inne är det varmt. Jonas nattar Ivar. Johnny spelar Nintendo efter att ha ritat fina nyårskort.

Så här skrev jag på insta igår: Håller på och knåpar ihop något slags bloggsammanfattning av 2018 och blir smockad gång på gång – vad har INTE hänt 2018? Allt har hänt. Sådant som kan skrivas, sådant som kan skrivas men bara mellan raderna och sådant som inte går att blogga om, det går bara inte. 2018. Ditt älskvärda, märkliga, härliga och sjuka år. 2018.

2018 är egentligen för komplext för att sammanfattas i ett enda inlägg, ens i tio inlägg. Jag vet inte ens om jag har lyckats greppa det i alla inläggen jag har postat under hela året. Och de är ändå ett gäng trots att jag har tagit några bloggpauser i år. Men tydligen går skrivarlustan före mycket annat – något jag kommer att återkomma till när vi ska snacka planer för nästa år.

Ja men ni ser att jag känner fett med respekt för 2018. Men som den bloggare jag är gör jag ändå ett försök. 2018 har jag

– känt så mycket kärlek att jag storknar av bara tanken. Och det bästa är att det blir mer och mer av den varan. Åh vad jag njuter av att ha barn

– om än på en plats som är både mitt hem och nytt i ett; jag är en invandrarmamma, en nybyggarmamma, precis som min mamma

– bytt biljoner blöjor på Ivar – även om jag i rättvisans namn måste erkänna att Jonas har bytt fler

– på allvar börjat avveckla sådant som gör mig olycklig. Ivar förtjänar en lycklig mamma, annat vore bara taskigt.

– poddat med Anna i ett tydligt försök att vårda min inre cykelnörd i spädiskaoset. Den tekniska kvalitén vart därefter men innehållet ägde. Mer podd to come

– lagt mer tid på kisseri än sminkeri, fan ta (även små) förlossningsskador

– varit konstant trött och undrat hur det ska gå men det har ju gått ändå tydligen

– haft mycket glädje av Monarken, tänk så mycket fysisk och mental nytta de där sovstunds-halvtimmor gjorde ändå i kombot med alla promenader

– skrivit fina månadsbrev till min sockris

– njutit av min nya superheta kropp. Varför hade ingen berättat att man blir snyggare när man blir mamma? Visst är man lite slapp och glåmig i början så där, men sedan när man har fått upp lite färg, styrka och hållning så blir man ju wow hell yeah

– flyttat från en bostadsrättstvåa – lya ciclistan ju – till en hyrestrea. Vart går flyttlasset i vår?

– blivit med tre nya cyklar

– och världens bästa grej Thue Chariot Lite ju! Aerovagnen braap

– blivit bestulen på mitt livs favvocykel min röda Ridley CX :'(

– fågelskådat! Snacka om min ironiska extrahobby (är ju som bekant livrädd för fåglar)

– tagit tag i min mtb-teknik och gillat vad jag har presterat, även om det har varit två steg fram ett tillbaka i och med den låga cykelträningsfrekvensen

– blivit en jäkel på att amma och slutat amma granska kort efter det. Det var deppigt och befriande i ett

– rensat rejält i min digitala umgängeskrets. Avföljt en hel del no ragrets. Och så slutligen gjort slut med några av de jag ändå hade sett som goda branschbekanta men man blir som man umgås med och efter att ha sett deras true self så ville jag inte bli så no thanx no thanx

– lärt känna desto fler underbara nya individer privat, i tjänst och i cykelsammanhang

– vägrat stressa och nästan lyckats med att hålla det

– börjat jobba igen, och vet fortfarande inte vad som är mest ansträngande: att jobba i feta uppdrag heltid och i flera städer, eller att komma ihåg att stänga toalettdörren efter sig… i vår kör jag deltid för jag vill vara mer med Ivar

– levt i stödstrumpor, vandrarkängor och guldörhängen som den hurtiga fåfänga äventyrsmorsa jag är

– pussat på Ivar

– lärt mig mer om cykelmek och haft glädje av det

– kört ett fåtal race men haft desto roligare under tiden!

– varit jättemycket sjuk. Mer än något år jag kan komma på. Maj till augusti var jag sjuk hela tiden förutom kanske två friska veckor. Sedan augusti har jag varit sjuk kanske var tredje vecka. Vill egentligen inte skriva mer om allt detta sjukande men

– blivit sparkad i [infoga valfri öm kroppspunkt] av Ivar vid nattning

– spart ut mitt naturliga, mjuka tjocka hår, fått panik och färgat det obekvämt rött igen

– bestämt mig för en planlös hemestersommar aka “första sommaren med bäbis, leka på balkongen och i gräsmattan utanför” men spenderat den istället med att lägga all kraft och peng på att fly helveteshettan och det var den hemestern

– borstat tänderna på Ivar. Ett så viktigt moment att det inte får glömmas att vara med i listan

– tagit tag i mitt inre på det mest självklara men också svåraste av alla sätten – genom att söka hjälp och ta emot den hjälpen

– matat Ivar

– designat ett cykelkit till förmån för Rosa Bandet

– rest rätt mycket. Varit till Prag, Göteborg, Malmö, Åre, Sälen, Norge och så en massa mindre “kända” ställen till. Oftast med Ivar i famnen men även utan. Norge, Göteborg och Malmö var bäst. Mest för havet förstås. Men Prag var inte så dumt ändå särskilt nattetid

– varit tacksam för mina vänner, kan aldrig älska er nog

– handlat kläder till Ivar – det var mig ett snabbväxande exemplar till källing jag har välsignats med

– längtat efter att vara riktigt snabb och det ihop med många andra men njutit ändå av att vara stark nog att njuta på egen hand eller med någon sjysst en

– varit mycket i Hedesunda, ”världens coolaste by” (citat Johnny)

– jagat sömn, sovit och somnat om och drömt om sömnen

– utnyttjat mormors och farmors visdom och värme till hundra, tyvärr enkom via Skype. Utan dem hade jag nog gått under isen totalt vissa perioder

– spelat munspel

– börjat åter lyssna på en massa ny och gammal musik

– drömt om dekadens men hållit mig på mattan. Nästan hela tiden 😁

– sett Ivar utvecklas timme för timme, dag för dag

– cyklat i snitt ≥ 1 pass i veckan (om jag lägger ihop Strava- och Apple Watch-loggarna) vilket är förstås mycket mindre än vad jag hade hoppats på men mycket mer än vad jag hade trott om mig själv helt ärligt

– saknat Peter

– innerligt tyckt att varje träning är en liten fest <3 Även om jag måste jobba mer på det där att inte dåligt mammasamvete-stressa under tiden jag tränar

– accepterat det jag inte kan förändra och tränat på att vara modig nog att hantera det svåra därefter

– förändrat det jag kan och more to come

– lyssnat på min sons skratt – vad mer kan man egentligen begära av livet?

Ja ni ser ju, jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag tror faktiskt att jag har vuxnat till mig under 2018. Dock inte tillräckligt och det på gott och ont antar jag. Nu är klockan sent, jag är ofrivilligt småuppspelt inför imorgon då det är både nyårsafton och min födelsedag så ni får inga fler grejer från 2018 just här. Men ni kan ju alltid roa er med att läsa ur arkivet, det brukar jag göra och ömsom skratta ömsom gråta beroende på vilket inlägg som dyker upp. Om jag har en förhoppning inför 2019 så är det att året bjuder på en frisk och lycklig Ivar, en frisk och lugn(are) Katja (som i jag då) och mycket underbar cykling och umgänge med (friska) vänner både off och on bike.

Puss och gnatt och gott nytt år fast vi lär ju höras imorgon. Zzz nu