Mitt cykel-2019 med hjärna som coach och hjärta som motor

Hej cykelvänner 👋

Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

2019 blir året

– då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

– då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

– med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

– med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

– då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

– …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

– då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

– då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

– då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

– då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

– då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

Puss och tack för att ni är med mig.

* SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips