Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman

Det var mig självaste fan.

Jag har åkt dit på vinterkräksjuka. Den nedrigaste sorten, med smärta och illamående i alla kroppens fibrer. Inte en bit käk får jag behålla och inte är jag särskilt sugen på att äta heller.

Sinnet är en enda mjölksyrad slöja. Fan på ordet mjölksyra (ett av träningsvärldens topp fem hemskaste ord? Snälla ersätt med något aptitligare), fan på när det faktiskt känns som att synen, hjärnan, smaken, allting har fått sig en släng av mjölksyran.

Ligger i sängen och halvdåsar. Enda lyckan är väl att höra mina grabbar ha sin dag så fint i rummen bortanför min trista sängvist. Lugnt leker de och småsnackar med varandra, självklart till tonerna av barnvisorna ur Ivars musikböcker han kan inte vara utan. Hjärtat håller sig friskt av att höra så mycket kärlek. Ivar min Ivar, mammas lilla äpplis.

När syran släpper taget om sinnen och jag orkar vara rastlös läser jag Po Tidholms norrlandsessäer. Om fjällen, om modernitetens intåg i det gamla samhället, om feelgoodturismen som ser det den vill se och lämnar det nödgade utanför. Och om jazzen förstås.

Drömmer om ett liv långt bort från städernas röra, vet att jag älskar både och. Vill se det jag vill se. Är mig själv i staden, är mig själv där borta med. Men tydligen inte tillräckligt mycket. Så här är jag.

Planerar att bli frisk till helgen. Tänker cykla. Tänker gå på bröllop på söndag.

Tänker skriva glatt och vettigt, om cykel och om aktivt mammande igen.

Fan på kräksjukan.

Inläggsrubriken kommer från Jan Johansson, så sant som det är sagt – och hur sagt också!