Förrätt: Ett gäng snabba k på stenhårt grusföre i skogen next door. Plötsligt hade vintern kommit till Västmanland och allting kändes mycket mer självklart. 

Dryck: Gnistrande solkompott

Huvudrätt: En timmes lek i den västmanländska kantvinden. Jag är kanske tokig (okej utan kanske då) men går igång som tusan på kantvind sedan några år tillbaka. Glömmer väl aldrig mitt första år som tävlingscyklist då jag flög av i vartannat kantvindsrace med start Östgötaloppet. Idag ser jag kantvinden som en sparringpartner. 

Dryck: SIS GO Hydro Tablet i bidonen. Mest för hade druckit för dåligt på morgonen.

Efterrätt: Äggnudlar med thaigrytbas, vegobullar framför uppdragsmötet på Skype. Vitsen med att jobba hemma 🙂

Dryck: Kaffe med en chokladbit till. Så värd det.

Jo men det var min lunch igår. Hade ni låda eller?

Tids nog lär man känna de mer eller mindre subtila symptomen. När korttidsminnet strular big time är det bara att acceptera skörheten och vara snäll mot hjärnan. Min annars fantastiska verktyg men som helt enkelt stänger av vissa funktioner under perioder av små och stora trauman. Detta är också en anledning till att inlägget om lördagen kommer först nu på måndag.

Jag hade sett fram emot lördagens cykling. Äntligen skulle jag få tid att cykla ute, längre distans och det ihop med andra. Det sker ju annars väldigt sällan – oftast cyklar jag rätt korta pass på “konstiga” tider och så är jag dessutom rätt värdelös på att fråga om sällskap under perioder jag inte mår toppen. Men men! Nu skulle det ske.

Det blev inte så. Det blev glömda cykelskor på jobbet (tror jag?). Det blev pedaler glömda att flyttas från ena cykeln till den andra. Det blev inte en aning om var jag hade lagt verktygen. Och det blev att ilsket svettas under merinostället (Du är ju bara sämst Katja) och att försöka att komma ihåg att för en gångs skull inte hata sig själv för någonting som man inte riktigt kan rå för alla gånger.

Botemedlet för stunden blev att omgruppera. Tankarna och musklerna. Jag måste ut, i stormen, i brötet, i skogen.

Ett gäng sex kilometer stiglöpning. Så lugnt som möjligt – en tuff uppgift, att springa sakta är inte min gren! – på mtb- och motionsstigar.

Känner ni igen mössan?
Den iaf återfanns till slut <3

Hade gärna sprungit längre men springer man sällan så måste man vara försiktig. Även om jag skulle sörja det uteblivna cykeldistanspasset så lyckades uppdraget att endorfina bort minnesförlustirritationen.

Och det sociala?

Det fick jag med råge under kvällens kompishäng ute på staden och under gårdagens underbara solskensäventyr ute på Ängsö ihop med Sari.

Puss och nu ska jag springa stig oftare har jag bestämt. Och kanske våga mig på grupplöpning med det här supergänget någon gång?

Hej här är lite feelgood, gudarna ska veta att det är vi värda denna fredag. Voilà:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I’m a fat cyclist. Still hated by others when I cycle, still looked at when I wear cycling clothes, still struggling to be seen in public when I ride, still digging the closet to find clothes that won’t be too embarrassing when I do get out. I live in a place where fat is still seen as a disease and the cause of all diseases. Add to that the fact that I have Brazilian parents and look “foreign”. Still battling racism, still fighting fatshaming, still denied opportunities because of having the “wrong name”- hell, people don’t even think I speak Swedish despite my Swedish university education🤔 Want more? Everyday I have to prove that I’m ten times better than other people in whatever I do. The scrutiny is merciless, the whispering is like a dagger – sometimes I wonder why just I had to have “musical ears” and hear most of it. 🤠But, guess what? I am who I am, and I’m not going away! This is my life, my body, my choices, my time! That’s right, it’s me snitches! Not afraid of the word fat, pretty proud of myself for cycling and fighting for cycling on equal terms for all❤️ Still looking for the positive, still lifting up what is good in everyone, still posting, writing, designing, teaching, creating, inspiring and encouraging! Still being careful and sensitive with the “manishness of mankind”, that desire of being “seen”, heard and understood we all possess. Still holding a high view of people no matter who they are, feel they are, want to be or have been! XL Biking is not going away- we’re here to stay! Join us and celebrate what is good! There are many good things where I live, the bicycle allowed me to discover them! We’re not surrounded by “evil” we’re surrounded by good with a few “thorns and sharp stones” here and there, day by day. They might give us a flat tire from time to time – but we’re cyclists and we can change it! 🚴🏽‍♂️💪🏼🔥 So, ride dear beautiful fat friend! Ride dear plus-size sister! Ride, my foreigner buddy, non binary, colorful, Asperger, ADHD, diabetic, depressed, unfit, misfit, anyone everywhere: 🔥Ride with pride🔥 Let’s all try to remember at least a few good things this week! Not militant with the negative, but active with the positive! ❤

Ett inlägg delat av XL biking ©️ (@xlbiking) 18 Feb 2020 kl. 9:21 PST

Underbara larger than life-ord från Ebbe aka XL biking.

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Oostmalle 1994 😍

Ett inlägg delat av Sanne Cant (@sannecant) 20 Feb 2020 kl. 5:37 PST

Crossdrottningen Sanne Cant som podiumunge 1994. Dör så gulligt och mäktigt i ett!

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Decades of experience means that we remember these tools when they were state of the art. At Velosmith we take great pride in a professional approach, leveraging our extensive experience to insure each aspect of our work improves our clients’ cycling experience. #velosmithbuilds #campagnolo

Ett inlägg delat av Velosmith Bicycle Studio (@velosmith) 20 Feb 2020 kl. 10:05 PST

En låda campaverktyg i perfekt begagnat skick. Med tanke på hur öppen jag är med att vara rätt så ointresserad av att meka med mina cyklar själv så anar ni kanske inte hur mycket jag älskar att äga fina cykelverktyg. En samling som denna gör mig vå… vördnadsfull.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

~ YES YOU MOST CERTAINLY CAN ~ . . . #absofuckinglutely #hammertime #cycling #zwift

Ett inlägg delat av C A M I L L A (@camillanr1) 9 Jan 2020 kl. 10:47 PST

Camillas gaddning 😍 Om jag klämmer in en cykelsymbol någonstans på kroppen (annat än i pannan i form av hjälmmärket då) någon gång? Varför int.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Say hi to our new logo 👋🏻 How do you like it? Now we just wait for our team kit… – ping @gozwift 😉) Feel free to comment or ask questions and follow us here and on Facebook (“Team SZ”)! #teamsz #teamswedishzwifters #zwift #gozwift #zwiftrace #zwiftracing #ecycling #swedishcycling #scf #svenskacykelförbundet #zwifting #zwifters #esport @swecycling @svenskproffscykling

Ett inlägg delat av Team Sz (@team_swedishzwifters) 20 Feb 2020 kl. 2:31 PST

Att Team Swedish Zwiftriders är en sådan succé. Internetcykling är så coolt. Ett så härligt bevis på att internet är inte lika med kroppspassivt. Heja edrott! Och nu med såld monark så ska jag så äntligen joina spelet.

Puss och ha en underbar fredag riders!

Mitt insta heter btw inte helt otippat Cykelkatten.

med sceneriet så bildskönt att man undrar om man är med i en film och ens rigg är en del av kulisserna

med solen vars strålar skrattar och värmer bakom varje krön som ett gäng busungar

med en känsla av att allting kommer att lösa sig och det som inte löser sig, det löser vi genom att cykla lite till.

🤞

I slutet av förra veckan brast det för mig. På måndagen blev jag av med Stålis. Natten till lördag hade någon försökt att stjäla Pluttens Thule-kärra. Minuterna innan jag hittade kärran, med uppbrutet lås, fastkilad i någon hemsk punkad damtralla några portar längre upp på gatan, då var jag inte glad på livet. Var inte glad på livet alls. Översköljdes av orkeslösheten och ensamheten, blev sugen på att ge upp och falla men vad skulle jag falla tillbaka på riktigt, och vilken fåfäng tanke egentligen.

Är man mamma så får man bita ihop och fortsätta glädjas. Och så är det ju faktiskt så att att tänker man efter så finns det alltid mer att glädjas åt än att gråta åt.

Man måste ju gilla att min gullfuling Monark som har gett den nyblivna mamman så många bra träningsstunder har hittat ett nytt hem hos succéklubben Ramnäs CK (ni missar väl inte Sista Chansen?)

Gilla mina må så vackra korta men icke desto mindre underbara morgonrundor just in time for work

Gilla att på grund av barnets rutiner de tidiga, ack så tidiga morgnarna ger mig chansen att uppleva dem i verkligheten annat än genom andras instagram fem timmar senare

Gilla ljuset i fredags då jag körde kontor hemma hos Jonas.

Gilla Nora’s pizzor på Saluhallen – mea pizza mamma mea pizza pappa!

Gilla helgen som i brist på cykling spenderades på mysiga ställen som hembygdsgården i Fagersta

och i cykelstaden Falun – dit vi åkte i ett mycket hemligt syfte.

Måste njuta av stjärnbilden Jonas och Ivar i smyg, när de inte ser mig.

Måste älska min allvädersunge som följer mig ut i ur och skur och som i söndags även storm. Som säger att han hittat en gigantisk sten, och sjunger lyckovisor när det är som härjigast ute.

som när Mälaren leker hav.

Måste gilla mina vänner, måste omfamna mina möjligheter, måste landa i lugnet, det finns att gilla så mycket även när det är som svårast att gilla något alls. Däri ligger prövningen

puss

För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Dan i VSÄM

Jag upptäckte det i måndags. Igår orkade jag varken tänka eller känna på grund av sömnlösheten (sjuk Ivis som hade legat på mig och hostat och gnytt hela natten) och vabbandet. Idag slog sorgen till med full kraft.

Min Stålis finns inte längre kvar hos mig. Någon gång i helgen togs han ifrån mig. Jag hade för en gångs skull låst fast Stålis på stan, på en öppen, folkrik gata, och med det rejälaste av låsen vid den tjockaste pollaren jag kunde hitta. Det var så klart mycket dumt. Men cykeln var skitig och i servicebehov och jag fortfarande småsjuk och oskarp.

Stålis är inte min första stulna cykel. Under flytten från Bomansgatan till Fiholmsgatan stals min fantastiska cykelcross Ridley under de fem minuterna den stod utanför porten till bostadsrätten. Före Ridleyn hade jag blivit av med ett gäng (stads)cyklar här i stan. Ändå blir jag så skärrad. Jag som på något sätt har tränat mig in på att bli nästan för bra på att gå vidare efter förluster.

Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel. Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste, mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare. Det är tack vare mina cyklar som jag klarar av att hantera livets motgångar med överläppen stiff och mungiporna uppåt.

I början var jag smått irriterad på att Jonas hade fått mig att köpa Stålis. En bredbockad stålhoj med tunga komponenter, hur roligt skulle det bli att cykelpendla och skjutsa på en sådan? Det tog dock inte många turer innan jag fattade grejen. Gravelgeometrin bjöd på kanonstabilitet oavsett underlaget och just det tyngre, gedigna gjorde cykeln pålitlig till vardags. En liten rejsig traktor helt enkelt, redo för lite vad som helst och med en finfin utväxling.

Stålis har varit min finaste cykel. Varken dyr eller lätt har den pallat så mycket. I ur och skur har den bjudit på skär cykelglädje både till vardags och till tränings. Det är Stålisen som har gett mig tillbaka min cykelgrundstyrka efter graviditeten och förlossningen. Och det är Stålisen som har gett min Ivar hans första möjligheter att se världen från sin egen höjd genom att åka med i cykelkärra med sin glada gungande gång.

Utan Stålis är det tomt. Tre gånger har jag gått förbi dess sista parkeringsplats i hopp om att den ändå står där och väntar på mig, med sin djupt gröna lack och sina runda trygga rör.

Jag är inte glad i den här staden just nu. Inne i mig bubblar en ilska. Över att så många av oss arbetar och sliter hårt för att ha råd med våra saker, och sedan kommer några och bara tar. Trots att de vet att de inte får så gör de det ändå. Under tiden vi skriver våra förtvivlade annonser och inlägg passar de på att sälja våra grejer. Och det värsta av allt är att vi inget kan göra. Annat än att låsa in våra cyklar, våra kroppar och våra tankar i en gyllene bur där vi fortsätter att låtsas att samhället är mjukt och fluffigt och att de flesta är goda bara de behandlas fint bla bla.

Usch nu är hon neggo och bitter tänker ni.

Den bjuder jag på.

Älskade Stålis 💔

Första turen med Stålis och Thule-kärran (mycket nervöst och lyckligt)

Stålis och de mjukaste babyfossingarna på fågelskådaräventyr i Skultuna (som slutade i ett gäng stenhårda intervaller och en helt slut artist till Katja…)

Stålis på väg hem från jobbet

Stålis, kärran och Awol – Jonas stålis som stals förra veckan </3

Stålis på väg mot glada graveläventyr i vackra Gäddeholm

Stålis i stjärnstoftet där jag föredrar att tänka att den hamnar i livet efter vårt

Morgon.

Vad är det Krunis sjunger – askan är den bästa jorden. Och leran är det bästa sminket stämmer jag in med.

I helgen hade jag den dåliga smaken att vara ofrisk och således klen. Även Pluttisens mojo var lite låg. Det blev därför mest lugnt häng framför brasan, skidspelen och Mello (visst måste Dotter vinna hela skiten?) och så ett och annat litet skogsäventyr. Mysigt och rofyllt men så klart lite rastlöst i kroppen om man råkar heta Katja.

Efter en spontandäckning mitt på dagen drog jag därför ut igår på något jag brukar kalla cykelpromenad – och det på en lånad mtb (tack Eva <3)

Ja men ni ser ju inte ens cykelbrillorna på.

En cykelpromenad är lite som det låter. Man är postsjuk och för klen (och för klok) för att ta i men man måste ut och cykla ändå för att det blir helt fel i ens inre annars. Så man är ute och trampar lätt och försöker att njuta så gott man kan trots att man trampar lätt och cyklar kort.

Man passar på och får sig lite fårfulness. Dessa söta ullfettstinkande lurvbestar.

Man okynnessladdar lite på de leriga åkervägarna.

Stannar till och andas in lite skogsluft och spanar efter älg. Man ser ingen älg men dock en tjädertjej!

Och rätt som det är, trots sin klenhet och trots att det är ruggit och blåsigt så fort man är minsta utanför skogen, och trots att man varit ute i bara någon sketen timme så är man lite gladare. Lite nöjdare. Lite lugnare. Och det får duga för dagen.

Thank you cycling

Puss.

På förekommande: nej, jag finns inte på Tinder och ämnar inte finnas där heller 🤷‍♀️👋

Fredag! Är på mycket seriöst humör. NOT

Mina kompisars eviga dejtingssnack ha gett inspo till detta inlägg. Det snackas ju så mycket om hur man ska göra för att vinna på ställen som Tinder, Happn och sådant, så jag tänkte försöka (fejk)testa jag också. Eller jag och jag. Benen! Är ju ändå mina främsta assets. Enligt mig själv. Själv håller jag mig till IRL-upplevelser.

(OBS benen vet inte om detta inlägg. De är fullt upptagna med varandra. Säg därför inte något till dem. Och särskilt inte till Ben B (aka “Det något kortare”).

Så voilà: Mina ben på Tinder. Presenterade enligt Metro Modets förnäma tinderprofiltips:

1. Försök inte att sammanfatta dig själv i en så pass kort text. Väck istället uppmärksamhet genom att vara personlig. Dela med dig av en kort och rolig historia om dig själv, eller skriv ett roligt citat från en favoritfilm, låt eller tv-serie.

Bild 1: “Ett litet eggande utvik, med gamm-Monarken i bakgrunden. Vem vet, kanske dejtar vi inte bara fräscha landsvägscyklar?”

2. Använd bilder av dig själv där du gör något. När du är på vinprovning, surfar, hoppar fallskärm eller bara är ute och går. Sådana bilder väcker ett intresse hos dina potentiella dejter och gör det enklare att få igång en konversation med bilderna som utgångspunkt för era samtalsämnen.

Bild 2: “En bild på oss trampandes järnet för att hinna hämta på förskolan så att ägaren inte blir stämplad som Sämst Morsa I Hela Världen av personalen”

3. Använd inte meningslösa adjektiv. Använd inte heller alltför många utropstecken eller emojis för att beskriva dig själv. Använd i stället humor.

Bild 3: “Wanna get old & rusty with us? *hearty eyes emoji*

4. Nämn gärna ditt arbete eller karriär. Var ärlig, och öppen, och rolig! Det är inte ditt CV men jobbet är ju faktiskt intressant, du spenderar ju större delen av din tid där.

Bild 4: “Till vardags är vi världsbäst på att fika i oss carbs som vi gärna trampar av oss om helgerna. Häng med? *blinkande emoji*”

5. Se inte din profil som en biografi eller ett brev. Du behöver inte presentera dig i början och avsluta med en signatur. Det känns bara uppstyltat och opersonligt.

Bild 5: “Går emot coolhetstrenden om att inte presentera oss här, men hur ska du annars vet vilka vi är?

MVH, Ben A och Ben B (aka “Det något kortare”)”

6. Skicka inte för många meddelanden. Kort och koncist är bäst. Se till att du använder korrekt stavning och grammatik när du skriver. Annars kan du uppfattas nonchalant och slarvig.

Bild 6: “Chrust chrust trampar vi stig”

7. Kärlek uppstår inte av att någon läser din profil. Det är bara en kort text som ska väcka intresse, det behöver inte symbolisera eller fånga hela dig. Ta det därför inte på för stort allvar.

Bild 7: “Som om vi skulle ta något på allvar utom just cyklingen. Hallå det är ju oss Katjas ben det handlar om?”

Pust. Med dessa tips i knävecken skulle benen mina göra tindersuccé, eller vad tror ni? Lova att swipa höger.

Puss och nu tar vi cykelhelg

P.S. Bonus – en rätt rolig och pricksäker cykeltinder-artikel från grymma Ella Cyclingtips

Idag

⭐ (eller kanske på måndag, men troligtvis idag) kommer min underbara rosa smällkaramell till mtb att få en ny ägare. Att sälja min Trek Procaliber 6 har inte varit ett lätt beslut. Cykeln är fortfarande fräsch, jag sitter skitbra på den och den har gjort mig glad så glad under så många turer! Men jag är inte en n+1-tjej. Jag är en n+/-1-tjej. Och jag har länge varit sugen på en modell nivå eller två högre. Inte så här på direkten – mtb är inte direkt någon gren som roar mig mer än då och då och gärna i rätt miljö. Men jag har länge tänkt att något år köra en lite mer helhjärtad mtb-satsning och det ska jag göra på en hoj som är lättare och styggare än Procaliber 6.

Fast jag är lite tårögd ändå :'( Älskar ju min rosa cykel. Men fan man kan inte behålla cyklar bara för att man älskar dem. Man ska använda dem också. I alla fall sådana icke-museala objekt. Eller?

⭐ kommer jag att lämna in gravelstålisen på service. Tyvärr har vi ingen Tvåhjulsmästarna-butik (än iaf) här i Västerås så det får bli en annan verkstad här i stan. Men stålisen är lite på dekis och till och med Plutten undrar varför mamma inte cyklar Ivaj utan måste tråk-gå överallt. Bromsvajern hänger löst, växlarna är under all kritik, skärmarna hänger smått löst etc. Och jo jag skulle kunna fixa det själv eller be någon av mina vänner. Men vill inte det. Vill lämna in till proffsen och gärna betala för det. Sådan är jag.

⭐ ska jag försöka hinna byta styrstam och justera styret och sadeln på min cross. Ni som hänger hos cykelkatten ofta vet att jag har haft rätt stora issues med att sitta bra på min Trek Boone. Min kropp och särskilt ryggen är mycket känsliga när det kommer till geometri och det är alltid ett spel eftersom jag är mellan två cykelstorlekar hos de flesta märken. Normalt sett är jag rätt duktig på att bikefitta mig själv men med den här cykeln säger jag nog pass. Lyckas inte denna mekövning så överlämnar jag mig själv i en bikefittares händer.

⭐ är jag mycket glad för min lilla plattform här ute på internetplaneten. Tänk så mycket positiv energi som spreds i och med kroppsinlägget jag skrev häromdagen, här och på insta. Och det främst av er kära läsarpacket! Och så slog vi (nästan) besöksrekordet. Är rörd av alla positiva kommentarer och DM. Det där med att lyckas beröra är en a de bästa sakerna med att blogga. Om inte den bästa.

Nu snöar det ute. Måste snarast ut och fånga ett gäng flingor med tungan. Fortsätter det att snöa på kvällen ska jag lära Ivar hur man gör. Puss.

Haha shit ni skulle ha sett mig igår efter träningen alltså.

Först satt jag i min egen svettpöl, stirrade och väntade på hembussen (bussar som stannar en meter utanför ens gym <3).

Väl hemma satt jag lika stirrig i min egen svettpöl på golvet i min lägga.

Sedan låg jag nere på golvet i köket och småfrös. Stirrigheten hade övergått i ett slags dvala.

Sedan ryckte jag upp mig, drog en hypervarm dusch och slukade någon pastabaserad matlåda.

Först då var jag åter människa.

Kunde analysera förloppet (älskar analysera träningsförlopp). Passet blårange klubbisen Johan Hammarlund hade kokat ihop var en 75-minutare och rymde både sugande (65 i kadens liksom!) styrkeintervaller och smärtsamt bitiga “sweet spot och uppåt”-högkadensare.

Egentligen älskar jag sådana upplägg. Helt enkelt för att de bjuder på en mycket cykelriktig träning för både kropp och pannben. Man är med i ett litet race med sig själv som motståndare. Eller om man så vill med sina wattbikegrannar och deras siffror som sparring.

Men ingår lät jag bli att sparras med varken mig själv eller grannarna. Istället la jag energin på att hitta den där balansen där jag kunde träna utan att överanstränga mig. Förra veckans och helgens märkliga influensa hade satt sina rejäla spår. Igår märktes det på pulsen som körde sitt eget game och på benen som kändes som gelé hur mycket jag än värmde upp dem.

Men träning, det blev det ju. För mig och resten av den fullsatta cykelsalen. Tänk så lyckat, kombot VCK & Nordic Wellness Västerås City. Bra jobbat av gänget bakom idén.

Har inga snygga kort att bjuda på, hade liksom inte posering och korttagning som prio igår

men här dricker jag vatten samtidigt som jag upptäcker att jag har glömt den andra bidonen på bussen hem :'(

och här går jag, min Kånken och min värmekjol uppför jobbtrappor och undrar hur det kommer sig att det är alltid lika jobbigt att gå i trappor. Vältränad som otränad. Springa uppför är däremot mycket skönare. Trapparadoxen, någon som har en lösning?

Puss.