Morgon.
Vad är det Krunis sjunger – askan är den bästa jorden. Och leran är det bästa sminket stämmer jag in med.
I helgen hade jag den dåliga smaken att vara ofrisk och således klen. Även Pluttisens mojo var lite låg. Det blev därför mest lugnt häng framför brasan, skidspelen och Mello (visst måste Dotter vinna hela skiten?) och så ett och annat litet skogsäventyr. Mysigt och rofyllt men så klart lite rastlöst i kroppen om man råkar heta Katja.
Efter en spontandäckning mitt på dagen drog jag därför ut igår på något jag brukar kalla cykelpromenad – och det på en lånad mtb (tack Eva <3)
Ja men ni ser ju inte ens cykelbrillorna på.
En cykelpromenad är lite som det låter. Man är postsjuk och för klen (och för klok) för att ta i men man måste ut och cykla ändå för att det blir helt fel i ens inre annars. Så man är ute och trampar lätt och försöker att njuta så gott man kan trots att man trampar lätt och cyklar kort.
Man passar på och får sig lite fårfulness. Dessa söta ullfettstinkande lurvbestar.
Man okynnessladdar lite på de leriga åkervägarna.
Stannar till och andas in lite skogsluft och spanar efter älg. Man ser ingen älg men dock en tjädertjej!
Och rätt som det är, trots sin klenhet och trots att det är ruggit och blåsigt så fort man är minsta utanför skogen, och trots att man varit ute i bara någon sketen timme så är man lite gladare. Lite nöjdare. Lite lugnare. Och det får duga för dagen.
Thank you cycling
Puss.
