Månad: december 2018

Hey folks!

Jag lovar ni slipper ett lika långt och suggestifft inlägg som gårdagens memory lane. Har varken tid eller ork med det. Står och fixar det lite fint hemma. Idag blir vi ett litet gäng här hemma ty det är både nyårsafton och min födelsedag.

33 vintrar blir jag idag. Eller inatt. Boom. Känner jag mig äldre då? Klart jag gör. Vem gör inte det när man faktiskt blir det? Lite mer väderbiten, i fejset och i hjärtat. Är tryggare, nöjdare och tryggare i mig själv. Dock inte så pass mycket att det hämmar elden i själen förstås. Att bli självbekväm är min största anti-presentönskan till mig själv.

Årets födelsedag blir en lugn historia. Kanske lite mindre lugn än förra som jag knappt minns och vill knappt minnas heller. Eller jo, jag minns att det var gott att däcka ihop med Ivar då spädisbäbis och inte vakna förrän på nyårsdagen. I år blir det lite gott käk, lite lagom med umgänge och kanske orkar jag till och med vara uppe efter åtta ikväll och leka med mina presenter.

Nog om mig. Nu till er. Tack snälla för att ni finns där för mig. Gång på gång slås jag av vilka grymma läsare och vänner jag har. Som vågar vara er själva, som vågar ifrågasätta och driva med mig men som alltid står upp för mig. I vått och torrt hejar ni på mig. För det är jag evigt tacksam. Tänker aldrig ever byta ut er mot några andra i hela världen. Ett riktigt gott nytt år på er. Ett härligt, glatt och cykligt 2019.

Puss och skål 🎉♥🎆

känn aldrig skuld över att börja om

Rupi Kaur

God söndagskväll kära läsare. God sista söndag 2018. God vintrig, vacker sista söndag. Ute är det mörkt snöigt och kallt. Inne är det varmt. Jonas nattar Ivar. Johnny spelar Nintendo efter att ha ritat fina nyårskort.

Så här skrev jag på insta igår: Håller på och knåpar ihop något slags bloggsammanfattning av 2018 och blir smockad gång på gång – vad har INTE hänt 2018? Allt har hänt. Sådant som kan skrivas, sådant som kan skrivas men bara mellan raderna och sådant som inte går att blogga om, det går bara inte. 2018. Ditt älskvärda, märkliga, härliga och sjuka år. 2018.

2018 är egentligen för komplext för att sammanfattas i ett enda inlägg, ens i tio inlägg. Jag vet inte ens om jag har lyckats greppa det i alla inläggen jag har postat under hela året. Och de är ändå ett gäng trots att jag har tagit några bloggpauser i år. Men tydligen går skrivarlustan före mycket annat – något jag kommer att återkomma till när vi ska snacka planer för nästa år.

Ja men ni ser att jag känner fett med respekt för 2018. Men som den bloggare jag är gör jag ändå ett försök. 2018 har jag

– känt så mycket kärlek att jag storknar av bara tanken. Och det bästa är att det blir mer och mer av den varan. Åh vad jag njuter av att ha barn

– om än på en plats som är både mitt hem och nytt i ett; jag är en invandrarmamma, en nybyggarmamma, precis som min mamma

– bytt biljoner blöjor på Ivar – även om jag i rättvisans namn måste erkänna att Jonas har bytt fler

– på allvar börjat avveckla sådant som gör mig olycklig. Ivar förtjänar en lycklig mamma, annat vore bara taskigt.

– poddat med Anna i ett tydligt försök att vårda min inre cykelnörd i spädiskaoset. Den tekniska kvalitén vart därefter men innehållet ägde. Mer podd to come

– lagt mer tid på kisseri än sminkeri, fan ta (även små) förlossningsskador

– varit konstant trött och undrat hur det ska gå men det har ju gått ändå tydligen

– haft mycket glädje av Monarken, tänk så mycket fysisk och mental nytta de där sovstunds-halvtimmor gjorde ändå i kombot med alla promenader

– skrivit fina månadsbrev till min sockris

– njutit av min nya superheta kropp. Varför hade ingen berättat att man blir snyggare när man blir mamma? Visst är man lite slapp och glåmig i början så där, men sedan när man har fått upp lite färg, styrka och hållning så blir man ju wow hell yeah

– flyttat från en bostadsrättstvåa – lya ciclistan ju – till en hyrestrea. Vart går flyttlasset i vår?

– blivit med tre nya cyklar

– och världens bästa grej Thue Chariot Lite ju! Aerovagnen braap

– blivit bestulen på mitt livs favvocykel min röda Ridley CX :'(

– fågelskådat! Snacka om min ironiska extrahobby (är ju som bekant livrädd för fåglar)

– tagit tag i min mtb-teknik och gillat vad jag har presterat, även om det har varit två steg fram ett tillbaka i och med den låga cykelträningsfrekvensen

– blivit en jäkel på att amma och slutat amma granska kort efter det. Det var deppigt och befriande i ett

– rensat rejält i min digitala umgängeskrets. Avföljt en hel del no ragrets. Och så slutligen gjort slut med några av de jag ändå hade sett som goda branschbekanta men man blir som man umgås med och efter att ha sett deras true self så ville jag inte bli så no thanx no thanx

– lärt känna desto fler underbara nya individer privat, i tjänst och i cykelsammanhang

– vägrat stressa och nästan lyckats med att hålla det

– börjat jobba igen, och vet fortfarande inte vad som är mest ansträngande: att jobba i feta uppdrag heltid och i flera städer, eller att komma ihåg att stänga toalettdörren efter sig… i vår kör jag deltid för jag vill vara mer med Ivar

– levt i stödstrumpor, vandrarkängor och guldörhängen som den hurtiga fåfänga äventyrsmorsa jag är

– pussat på Ivar

– lärt mig mer om cykelmek och haft glädje av det

– kört ett fåtal race men haft desto roligare under tiden!

– varit jättemycket sjuk. Mer än något år jag kan komma på. Maj till augusti var jag sjuk hela tiden förutom kanske två friska veckor. Sedan augusti har jag varit sjuk kanske var tredje vecka. Vill egentligen inte skriva mer om allt detta sjukande men

– blivit sparkad i [infoga valfri öm kroppspunkt] av Ivar vid nattning

– spart ut mitt naturliga, mjuka tjocka hår, fått panik och färgat det obekvämt rött igen

– bestämt mig för en planlös hemestersommar aka “första sommaren med bäbis, leka på balkongen och i gräsmattan utanför” men spenderat den istället med att lägga all kraft och peng på att fly helveteshettan och det var den hemestern

– borstat tänderna på Ivar. Ett så viktigt moment att det inte får glömmas att vara med i listan

– tagit tag i mitt inre på det mest självklara men också svåraste av alla sätten – genom att söka hjälp och ta emot den hjälpen

– matat Ivar

– designat ett cykelkit till förmån för Rosa Bandet

– rest rätt mycket. Varit till Prag, Göteborg, Malmö, Åre, Sälen, Norge och så en massa mindre “kända” ställen till. Oftast med Ivar i famnen men även utan. Norge, Göteborg och Malmö var bäst. Mest för havet förstås. Men Prag var inte så dumt ändå särskilt nattetid

– varit tacksam för mina vänner, kan aldrig älska er nog

– handlat kläder till Ivar – det var mig ett snabbväxande exemplar till källing jag har välsignats med

– längtat efter att vara riktigt snabb och det ihop med många andra men njutit ändå av att vara stark nog att njuta på egen hand eller med någon sjysst en

– varit mycket i Hedesunda, ”världens coolaste by” (citat Johnny)

– jagat sömn, sovit och somnat om och drömt om sömnen

– utnyttjat mormors och farmors visdom och värme till hundra, tyvärr enkom via Skype. Utan dem hade jag nog gått under isen totalt vissa perioder

– spelat munspel

– börjat åter lyssna på en massa ny och gammal musik

– drömt om dekadens men hållit mig på mattan. Nästan hela tiden 😁

– sett Ivar utvecklas timme för timme, dag för dag

– cyklat i snitt ≥ 1 pass i veckan (om jag lägger ihop Strava- och Apple Watch-loggarna) vilket är förstås mycket mindre än vad jag hade hoppats på men mycket mer än vad jag hade trott om mig själv helt ärligt

– saknat Peter

– innerligt tyckt att varje träning är en liten fest <3 Även om jag måste jobba mer på det där att inte dåligt mammasamvete-stressa under tiden jag tränar

– accepterat det jag inte kan förändra och tränat på att vara modig nog att hantera det svåra därefter

– förändrat det jag kan och more to come

– lyssnat på min sons skratt – vad mer kan man egentligen begära av livet?

Ja ni ser ju, jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag tror faktiskt att jag har vuxnat till mig under 2018. Dock inte tillräckligt och det på gott och ont antar jag. Nu är klockan sent, jag är ofrivilligt småuppspelt inför imorgon då det är både nyårsafton och min födelsedag så ni får inga fler grejer från 2018 just här. Men ni kan ju alltid roa er med att läsa ur arkivet, det brukar jag göra och ömsom skratta ömsom gråta beroende på vilket inlägg som dyker upp. Om jag har en förhoppning inför 2019 så är det att året bjuder på en frisk och lycklig Ivar, en frisk och lugn(are) Katja (som i jag då) och mycket underbar cykling och umgänge med (friska) vänner både off och on bike.

Puss och gnatt och gott nytt år fast vi lär ju höras imorgon. Zzz nu

Morgon isflingor! (eller isflak, beroende på om ni läser det här inlägget sittandes eller liggandes)

Häng med på gårdagens wunderschöna runda över länsgränsen.

Min styva och åh så lätta (särskilt efter allt härj på stålgravlisen) Trek Boone cross blev maskinen för dagen.

Bombsäkert med dubb fram, lattjo lagom med dubb bak.

Vädret var perfa, lite milt -2 till 0 ungefär. Och nästan vindstilla.

Och fluffsnöigt! Himmelskt med andra ord.

Jag hade på grund av _bäbisomständigheterna_ startat rätt sent på dagen så hade inte all (ljus) tid på mig. Men ett gäng vintermil skulle det hinnas med. Så jag cyklade Hedesunda – Finnböle – Söderfors och tillbaka.

Det fina kruxet med den rundan är att man passerar The Dalälven – min favvoälv i Sverige! – minst några gånger.

Just i de här trakterna, på gränsen mellan Gävleborg och Uppland så är det mycket strömt. Kisar man så kan man nästan ana de glada firrarna som trivs bra i dessa vatten (och längre ner når de ju sina firreklimax i Älvkarlebys episka forsar!)

Men fina fisken i all ära, är det vinter så är det – bäst att mata på och inte stanna för ofta och bli kall.

Gillade känslan av starka ben. Som kroppen har överraskat positivt på sistone! *håller alla tummarna för att det fortsätter så*

Väl framme i Söderfors stannade jag till vid deras grekiska tempel i Engelska Parken.

Man tar vad man har och finns det ingen varm bensinmack i närheten så får man väl nöja sig med att mellanlanda gud-style.

En energikaka och en stunds kallprat med Zeus & Co senare var det dags att vända hemåt. 

Snurrade dock först lite i Söderfors och slirade på världens isspårigaste småväg till Gysinge innan jag bestämde mig för att jag var för hungrig för det alltför tekniska och for hem samma väg som jag kom.

Och det var den lilla vinterturen. Är fortfarande salig. Rutten finns på Strava och vi avslutar med spinningdängan Temple of Love så klart.

Har ni hunnit cykla något mellan alla sittningar? Puss.

Det levde en gång en konstnär, han blev gammal och vek i reumatism, men han fortsatte att måla med sin darriga smärtande hand, med penslarna inklämda mellan de krokiga fingrarna. En vän frågade konstnären. Men varför håller du fortfarande på när det gör så förbannat ont? (okay det där med att vännen sa ”förbannat” hittar jag nog på, men de var fransmän och fransmän gillar att svära) Och då svarade konstnären att smärtan, den går över. Men skönheten kvarstår.

Konstnären ifråga var Renoir. Med sin oneliner satte han (det stela, gulnade och oljefläckiga) fingret på något viktigt. Har man ett driv att skapa något vackert – vare sig det vackra har en ytlig eller en djupare (eller både och) mening så måste man få det ur sig, hur ont det än gör.

Ontet kan anta olika former. Det kan vara en ren kroppslig smärta, som i fallet Renoir. Men det kan också vara vissa människors oförmåga att klara av någons talang, ork och driv – vilket får de att känna sig så små och misslyckade i jämförelse med denna någon att de kommer att göra allt för att jämna ut obalansen.

Det kommer att göra ont att utsättas för dessa människor. De har en redig uppsättning sätt för att jämna ut din självkänsla med marken. Att få dig att tro att det är du som är fel, och osjysst, och ointressant, och inte förtjänar deras uppskattning och att få vara med i deras gäng.

Vad har jag gjort för fel, kommer du att undra då. Vad har jag gjort för fel? Jag har varit hur snäll som helst. Jag har gillat och hejat och bekräftat. Jag har aldrig framhävt mig själv. Jag har ju bara varit mig själv och stått upp för det rätta. I alla lägen.

Du har inte gjort något fel, kommer jag att svara bestämt. Men det är inte dig själv de vill ha. Det är sig själv speglad i dig de vill se, för annars står de inte ut med sig själva. Det är därför de gör som de gör, och det är därför du börjar tvivla på dig själv, och det är därför det gör ont.

Men kommer det någonsin att sluta göra ont, frågar du då.

Nej inte riktigt, är mitt svar, för den sortens folk finns i alla led, den sorten överlever oss alla. Såvitt du inte utplånar dig själv så kommer det att göra ont. Så länge du inte beter dig som på dessa studiofotografier – i kläderna du aldrig bär till vardags, uppvisandes känslor du aldrig upplever utanför studions väggar, bara för att bli omtyckt av de som bara tycker om de som är som de – så kommer det att göra ont. De kommer att göra ont. Det enda du kan göra är att lära dig att hålla dina känslor och dina tankar borta från dem. Det kommer inte riktigt att lyckas, för så ser världen ut. Och du kommer slås av hur ensamt det är ibland. Och trots att du kommer att ha en del goda vänner så kommer flockdjuret i dig att då och då gråta.

Lev med det. Tårarna torkar. Minnet av de bleka bleknar. Fortsätt att skapa. Fortsätt att känna. Fortsätt att följa ditt inre ljus. Fortsätt att forma om gruset till guld. I tankar, gärningar och relationer.

Smärtan går över. Skönheten består.

Hallå där i stugorna cykelkatter! Hoppas ni är glada och mätta och livet spinner i er famn. Om inte – här kommer lite vintersaga signerat 🤳. Men inte vintercykling idag inte –

(även om prylarna är nästan desamma)

– utan just det, min favvosport nummer två aka klassisk längdskidåkning.

Hade ju tänkt cykla men så fort jag fick fått höra att delarna av mtb-femman var spårade (tack Hedesunda IF) trots rätt dåligt med snö så packade jag ner mig själv och (de kanonvallade, 💙 Per-Åke) skidorna i saaben och drog till skogs.

Hade man bott på någon snörik ort så hade det kanske inte varit så märkvärdigt med skidor. Men nu bor en annan i mellansvääärige och måste därför passa på

(innan flyttlasset går uppåt dvs. Kan inte släppa tanken på att flytta norrut… någon gång)

Hur som, se så fint det var längs kära 56 upp till Gävle! På gränsen till töigt men inte riktigt ännu. Och tyst. Läkande tyst.

Förutom när någon som hade bråttom körde om mig så var jag fullkomligt solo.

Eller solo och solo. Spåren i snön avslöjade att det var fullt av väsen. Harar, älgar, rådjur.

Något skogsrå.

Jag skidade på känn. Ökade när jag kände för det, stannade till och lyssnade inåt mig själv och skogen när jag kände för det. Jag lät tiden gå.

Det var ungefär en mil, avslutad med ett par snabbare varv i kortspåret.

En mycket oteknisk (no shit när man skidar 2-3 gånger om året numer, bättring där!) men lycklig skidåkare.

Väl hemma möttes jag av Plutten som kittades redo för sitt livs första bobtur. Stora stora blå blå ögon, vilket fantastiskt äventyr.

Åh vilken härlig vinterdag. Mår bra nu.

Puss!

Hej. Ligger och bloggar i sängen bredvid en nappande marsipangris inkilad mellan mig och väggen.

Herre vilken uppspelt bebis vi har haft här i lilla Hedesunda sedan pigga fem imorse. Nästan som ett barn på julafton!

Eh just det är ju julafton. Är rätt bäng i skallen på grund av två dagar med för lite och för knasig sömn. Men glad ändå.

För ute är det tjockt med härlig vit snö. Minus tretton visar termometern, den bästa sortens temperatur för festligheter som jul och nyårsafton. Jag glider runt i raggsockor, bläddrar i diverse halvaktuella tidningar och smygknäpper kort på min plutt som slår alla gullighetsrekord som härjar runt iklädd pyjamas, yllestrumpor och mjuk tomteluva på sniskan.

Innan vi for upp igår rev jag av ett sweet fyror-pass (20 min uppvärm, sen 4 min mycket jobbigt 80-100 kadens, sen 4 min vila, sen på’t igen etc). Blev positivt överraskad då både wattmätaren och pulsmätaren visade rätt fina siffror för att vara… Katja 2018.

😁🕶👈

Upp till byn har jag både crossen och skidorna. Idag blir det nog mest mat och vila (är fortfarande överdrivet vilsam av mig efter alla förkylningarna) men man vet ju aldrig. Imorgon blir det antingen cykeldistans eller ett par mil i spåret.

Men hörni.

Åt skogen med julen för er som antingen inte firar det eller helst vill att den ska bara vara över – mitt hjärta slår extra hårt för er. Men som vanligt och så sant som det är sagt – det är bara en en en dag på året. Bon courage ♥️

God (h)jul på er andra!

Och tack för att ni läser och har er. Ni är bäst!

Puss.

God lördagmorgon kära cykelvänner.

Vet ni – jag är plötsligt ledig! Eller plötsligt eller plötsligt. Jag har ju förstås planerat för att vara ledig men det är inte förrän nu som jag börjar greppa att kalendern inte innehåller en endaste jobbrelaterad rad på hela två veckor.

Igår kände jag att jag behövde en tydlig gräns mellan jobbet och semestern. Kickade därför off ledigheten med att ta ut mig snyggt i rodd på F&S City. Har under dessa årets sista veckor passat på och tränat lite annat än bara cykel, cykel. För även om cykelträningsfrekvensen 2018 har varit ruggigt usel på grund av mina ständiga förkylningar (eller influensor eller fan vet vad) och annat privatlivsrelaterat omående så har jag ändå velat ge mig en liten period av mental vila från cykelträningen.

Rodd är förresten ett sjujäkla bra alternativträning för cyklister, visste ni det? Här förklarar Toppfysiks Fredrik Eriksson varför. Det jag gillar mest med roddmaskinerna på F&S är förstås wattfunktionen som gör att det är lätt att bygga ihop sjyssta och kontrollerade intervallpass.

Känner ni förresten igen tröjan? Jajamän, det är ju kitet som jag designade för CYKELTJEJER.SE för ROSA BANDET. Jag utlovar ett bättte och mer wow-posörinlägg där kitet syns bättre. Tills dess får ni stå ut med att min stolthet över att med fantasins och pennans kraft ha kunnat bidra till cancerforskningen portioneras ut pö ån pö.

Men till ledigheten. Vad ser jag fram emot?

– mycket egentid med min sockerknodd

– träning – cykel och minst ett par pass längdskidor *håller tummarna för snö uppe i Gästrikland*

– äventyr med lillebrorsan som kommer att traditionsenligt hänga med oss en sväng i mellandagarna

– en rejäl sovmorgon och minst en god bok i födelsedagspresent. Fyller ju för fanken 33 vintrar på nyårsafton. Det ni.

33?

Okay dags att avsluta inlägget innan jag glider in på åldersnoja också (är en stolt åldersnojare, forever young ja tack!)

Nu ska jag dricka upp mitt svarta te med en skiva citron i och en chokladbit till. Sedan ska jag packa ner Ivar i vagnen och ta tåget till någon fin närstad för fika och långpromenix.

SCOOOOL’S OUT folks!

Puss.

då hade jag fortfarande kvar vissa kompisar som jag inte har kvar idag. Jag är alltid ärlig mot er så varsågoda ogilla mig lite här för nu kommer en grej jag faktiskt kan gräma mig över då och då. Alla de relationerna jag försummat på grund av

kan inte ikväll, intervaller

kan inte i helgen, tävling

kan inte imorgon, träning i övermorgon så måste vila

kan inte på lördag, måste hjälpa päronen med en sak (läs: åker och kör en social ride med några gulliga i Stockholm)

kan inte ikväll, måste fixa en grej (läs: måste träna men orkar inte dra den tredje gången på en vecka)

och visst liksom, här hade man ju kunnat klämma in något käckt om att de personerna som inte förstår vad träningen betyder för en är inte värda ens tid och energi och love yourself first bla bla men det är en inställning till vänskapsrelationer jag inte håller med till fullo. Visst fasiken förstår ens omgivning att träning är viktigt för en. Till och med min morsa har efter sisådär sex år fattat att jag sportcyklar för att jag vill det och inte för att jag inte har råd med en sjysst bil! Men det betyder ändå inte att de, folket alltså, har tålamod med ens ständiga himla frånvaro, fysiskt och i blicken, hur länge som helst. Jag förstår dem. Jag hade nog agerat likadant. Fadeat ut efter att “kompisen” hade valt att träna istället för att hänga med en. Känt mig i vägen och bortprioriterad. Även om kompisen ifråga tränar för en elitsatsning. Även om kompisen ifråga lovar bättring “bara säsongen är över”.

så till er som jag har försummat, till er som jag har sårat med mitt icke-intresse

F Ö R L Å T.

Mitt straff kom när jag blev mamma och insåg att jag hade knappt några “normala” (läs: icke-nördiga vettiga medborgare som gör icke-nördiga vettiga saker) bekanta kvar här i stan. Folks som jag hade träffat i diverse sammanhang och som hade kunnat bli kompisar. Tack och lov hade jag mina nära vänner – ni vet vilka ni är – utspridda över landet som gjorde ett sjujäkla jobb med att fortsätta vara vän med mig. Men i övrigt var jag omgiven av tränings- och äventyrsjunkies som hade antingen vuxna barn eller inga barntankar öht. Plus noll släktingar överhuvudtaget i Västerås. Det var ju då jag la in en kontaktannons i Rulla vagn och blev med några mammabekantingar hehe (att ett par av de vill fortfarande umgås med mig är ändå ett mirakel!)

fast alltså

non, rien de rien, non, je ne regrette rien

men jag har ändå lärt mig en liten läxa. Lägg inte alla ägg i en korg. Ta hand om dina bekanta. Ut ur din jävla bubbla ibland Katja din lilla smalspåriga herk

Livet är inte bara

cykel

natur

musik

böcker

(cykel)resor

undergrounddans

och dina närmaste som står ut med precis allt du tar för dig (och inte tar för dig).

Livet är inte bara din passion

livet är inte en passion överhuvudtaget, inte hela tiden i alla fall.

Låt mig bara cykelträna lite förstås så kan vi fika efteråt så kan du berätta om vad du brinner för

eh, jag menar vad du gillar att göra på fritiden?

Hej cykelvänner. Pust, den här veckan är inte leka med. Jag har gett upp all slags hjärnverksamhet utanför jobbet. Varje dag består av fyra-sex möten (Skype eller IRL) och jobb emellan och så har det varit i en månad och kommer att vara fram till ledigheten som drar igång på lördag (för att fortsätta sedan men det tar vi sedan). Det är inte ofta jag blandar in mitt daytime job i den här bloggen men ibland så hehe. Läget är att det är leveranser av handlingar i mina pågående jobb, jag går in som uppdragsledare för ett stort projekt och måste komma in och lära känna alla i gänget och så ska det ju lämnas in utlägg, fixas rester och hinnas tränas och göras ärenden emellan. Och om kvällarna är jag förstås med min sötebrödis och har mig <3

Om jag är stressad? Inte särskilt. Betar av en sak i taget och är duktig på att andas ut och stänga av. Men saknar förstås att blogga och snacka cykel med er. Här kommer lite kompensation. Skrev tydligen ett lika menlöst som soft inlägg under morgonsoffhänget i söndags. Ni får den idag på tisdag yey men voilà:

Hej från söndagssoffan. Här hänger jag. Framför teven. Äter saffransgifflar. Mums. Tar en. Och två. Och tre. Och en kopp kaffe till. Med en skvätt mjölk i. Har fortfarande morgonrocken på mig. Den extra fluffiga. Svarta med gråa blommor på.

Shit vilket chiiill liv i timmarna enochenhalv.

Måste man väl unna sig ibland någon gång eller två i terminen eller hur?

Teve är faktiskt roligt. Alla ba åh jag tittar aldrig på teve för jag prioriterar minsann verkligheten och carpar skiten ur livets liv bla bla och jag ba shit vad jag längtar efter lite teve för jag har inte tid med teve annars. För mig är teve som snabbmat eller slösurfing – något lyxigt jag gör mycket sällan och därför njuter av med stolthet och för fulla muggar när det väl sker. Man ska ju hinna med barnet jobbet träningen vännerna hemmet böckerna utställningarna musiken middagarna sömnen etc när fan ska man hinna landa framför burken alltså?

Inser nu när jag skriver dessa rader att min så kallade teve är inte ens kopplad till… marknätet (heter det så fortfarande?). Det enda teve jag har är alltså Apple TV med SVT Play- och några andra förinstallerade appar i. SVT Play för nyheterna, Vinterstudion och dokkisarna och HBO för Westworld  som förresten är slut för denna gången.

Fasiken vilket intressant inlägg det här vart. Nä nu ska jag byta om till något mindre fluffigt. Plutten håller på att vakna. Snart kommer min familj hit från Lidingö och ska leka med Plutten (och mig tror de fast jag ska minsann ut och cykelträna en svängom jag höhö).

Hade förresten tänkt att blogga ett sådant där storslagen året som gått-inlägg men fastnade i giffelnirvana och flum istället. Så kan det gå när man är en trött småbarnsmamma.

Saffranspuss på er. Saffran, en av de få anledningarna till att jag ändå är okej med julen trots tortyrmetoden julmusik i offentliga miljöer.

Det vart dock ingen cykling den dagen. Det blev gym (mest ben iofs) med lillebror istället. Inte så dumt det heller – det var skitkul att gymma ihop för första gången någonsin! Jag coachade förstås hehe. I veckan sätter jag på dubb på crossen. Se upp för mig i snön under ledigheten!

Hörs snart. Kommer med lite bloggnyheter också. Ni kommer att gilla’t. Puss.

Fejset, mittnöjt
Halsduken, inköpt på en julmarknad

Hej. Jag är grymt ledsen men min fina, eleganta design är något trasig lite här och var just nu. Jag råkade trycka på fel knapp när jag skulle justera en liten skitgrej och hela kalaset ersattes med ett demo och jag hade inte backat upp något innan ty inte meningen att ändra allting ju. Fasiken också. Har nu försökt återskapa designen så gott det går men det finns en del kvar att pilla på.

Blä och pust.

Nåväl, snart är ordningen återställd hoppas jag.

Puss från eran plågade perfektionist