För att själen krävde skönskidande.

Hallå där i stugorna cykelkatter! Hoppas ni är glada och mätta och livet spinner i er famn. Om inte – här kommer lite vintersaga signerat 🤳. Men inte vintercykling idag inte –

(även om prylarna är nästan desamma)

– utan just det, min favvosport nummer två aka klassisk längdskidåkning.

Hade ju tänkt cykla men så fort jag fick fått höra att delarna av mtb-femman var spårade (tack Hedesunda IF) trots rätt dåligt med snö så packade jag ner mig själv och (de kanonvallade, 💙 Per-Åke) skidorna i saaben och drog till skogs.

Hade man bott på någon snörik ort så hade det kanske inte varit så märkvärdigt med skidor. Men nu bor en annan i mellansvääärige och måste därför passa på

(innan flyttlasset går uppåt dvs. Kan inte släppa tanken på att flytta norrut… någon gång)

Hur som, se så fint det var längs kära 56 upp till Gävle! På gränsen till töigt men inte riktigt ännu. Och tyst. Läkande tyst.

Förutom när någon som hade bråttom körde om mig så var jag fullkomligt solo.

Eller solo och solo. Spåren i snön avslöjade att det var fullt av väsen. Harar, älgar, rådjur.

Något skogsrå.

Jag skidade på känn. Ökade när jag kände för det, stannade till och lyssnade inåt mig själv och skogen när jag kände för det. Jag lät tiden gå.

Det var ungefär en mil, avslutad med ett par snabbare varv i kortspåret.

En mycket oteknisk (no shit när man skidar 2-3 gånger om året numer, bättring där!) men lycklig skidåkare.

Väl hemma möttes jag av Plutten som kittades redo för sitt livs första bobtur. Stora stora blå blå ögon, vilket fantastiskt äventyr.

Åh vilken härlig vinterdag. Mår bra nu.

Puss!