År: 2017

Lite drömmen från förra året
signerat Hagen

Hej. Visst, jag är fortfarande krasslig. Och visst, jag kan inte cykla på ett par dagar. Men jag blir inte hemma i helgen. Det kommer inte att göra mig gott i detta fallet. Hade events som Basemile Snowdown inneburit enbart rå cykelträning med okända individer så hade jag inte tvekat en sekund att stanna hemma. Smärtan i hjärtat över att titta på när andra cyklar när man inte förmår göra det själv hade blivit för mycket att utstå.

Men i detta fallet så handlar det lika mycket om att hänga med likasinnade cykelvänner – både de man träffar lite oftare och de som vi boende ute i periferin tyvärr träffar för sällan – och njuta av den speciella atmosfären som uppstår i ett sällskap där alla både älskar och förstår cykel.

Efter lite surr så blir det nu att jag får befria käre Hagen från hans följebilschaffisduty imorgon så tar vi det därifrån. Cykeln ska förstås med så att jag kan cykla lite på lördag och/eller på söndag om kroppen känner för’t. Och gör den inte det så har jag ett helt gäng crossrace – både spoilade och ospoilade – att glo på. Och bada slottsbadkar och läsa gamla tidningar förstås, bästa lyxen jag vet.

Det känns som en bra lösning. Lite gladare är jag nu allt som ni märker! Peppar med gode Onyeabor och goda Marina som sig bör.

Förresten, tack alla ni som hört av er till mig med era friskvårdstips. Helt seriöst så tänker jag tro på varenda en av er och göra precis som ni säger – gå till läkaren, köpa kuren, bli en ingefära- och gurkmejalover osv. Tack för att ni bryr er om kattskrället! <3

Puss.

Hej. Inte många glada rubriker här just nu.

Men så mår jag därefter.

Har förstås åter åkt dit igen och är sjuk :'( Mitt immunförsvar verkar inte tåla någonting verkar det som. Och särskilt inte kombot träning + jobbstress + privat oro + storstadsbesök. Hade jag varit proffs så hade jag säkert varit den typen av atlet som hade fått förbud mot att träffa någon som helst icke-desinficerad varelse eller sak fyra veckor innan tävling. Jag hade fått förbud att ligga sömnlös om nätterna av alla måsten och all oron för något jag inte lärt att värja mig mot trots att jag är trettioett år.

Eftersom denna förkylning känns exakt som den som däckade mig i över tre veckor över storhelgerna så är jag bara alldeles ledsen och uppgiven. Jag har självklart inte tränat någonting sedan de första välbekanta känningarna och det hade inte funkat i alla fall att träna – det är jobbigt att bara sitta upp. Jag försöker att vila så gott jag kan om kvällarna och går på fysisk sparlåga på dagarna men jag blir inte riktigt bättre.

Jag FATTAR INTE VAD JAG GÖR FÖR FEL!

Åh, som jag har längtat till att nystarta träningen. Som jag har längtat till Basemile Snowdown! Som jag längtat till något jag gör för mitt eget höga nöjes skull som inte blir… jinxat?

Det ser tyvärr inte ut att bli så. Det blir bara ännu någon vecka eller två med smärta och längtan.

De nya fina cykelkläderna jag har handlat på rea men med expressleverans för att fira nystarten ligger nu där som en hånfull hög meningslösa trasor.

Jag är frustrerad. Detta måste, måste ändras. Det får inte fortsätta så!

Sista kortet jag tog på Stjärt – i stallet – redan tunn
på grund av sjukdomen men lika fin som vanligt

Idag är en svart dag – idag sörjer vi vår älskade Bert-Stjärt som fick somna in igår.

Jag säger vi eftersom Stjärt under sitt alltför korta – han blev bara tio år – men innehållsrika liv hunnit med att beröra flera goda hjärtan.

Min pluggkompis, mitt andra luktsinne. Min lillebrors första bästis.

Lidingös stoltaste bondkatt. Frida och Fredriks trogna vän och gårdens kolugna kung under många år.

Hörru din fluffhög. Må du bli lika älskad under dina resterande åtta liv och ett tips – ge fan i att väcka folk genom att backa med rumpan mot deras ansikte så slipper du döpas till Stjärt i ditt nästa liv.

Lilla katten, du är oändligt saknad.

Jag spelar Delilah om och om och gråter

Mors folksis.

Den här veckan är inte vilken vecka som helst – den här veckan är dagarna före och under årets episka vintercykelevent nämligen Basemile Snowdown fredag till söndag!

🏰🏰🏰

Basemile Snowdown som arras av CK Barriärs super explorer Hagen går i korta drag ut på att ett antal likasinnade fricyklister bor på ett sagoslott i Sörmland och cyklar sina tår blå på de ibland härliga, ibland hemska (tänk skridskobana, tänk snö upp till knäna, tänk hjälmlampan som går batteritorsk, tänk vildsvin i vägen) men för det mesta fantastiskt fina vägar och ovägar. Och myser framför kaminen, lagar mat tillsammans och dricker förstås någon god ale eller två för kolhydraternas skull. Så här såg det ut förra året via Instagram.

Ser mysigt ut eller hur?

Faktum är att det är rätt jobbigt också. Trots att det fikas friskt och ingen hängs av så är det inga veklingar som dyker upp på Basemile. Distanserna är långa, dubbarna suger musten ur en och alla backarna och rycken likaså. I år är vi lite fler än första gången vi körde så chansen är stor att vi bli ett par gäng varav ett lite snabbare (typ coach Tony-ish snabba) och ett lite “lugnare” men oavsett hur det blir så är det ca 352 km på högst varierat underlag som ska cyklas/glidas/gås/tippas mellan fredag och söndag.

Det gäller med andra ord att starta utvilad.

Därför lägger jag upp träningen lite annorlunda denna veckan. Jag känner självklart av något skumt i halsen (åh låt oss hoppas att det är den klassiska “racehypokondrin” som spökar, jag får inte bli sjuk igen!) så jag kommer att rulla med några ökningar ikväll. Imorgon får bli veckans enda och tuffaste intervallpass, på onsdag ska jag gymma ryggen och rulla igen. Inga cykelpass på lokal, enbart på hemmonarken. På torsdag ska jag vila och packa förstås.

På fredag klockan tio går starten och om jag är pepp? Puss!

P.S. Vill ni läsa mer om förra årets Basemile så finns berättelserna om dag ett och dag två här. Dag tre verkar ha cyklats bort ty hittar ingen story.

Jag och Jonas någonstans i Dalsland

Det råder en äventyrscykling- och touringboom och det tycker jag är skitkul. Fler och fler söker sig bort från de dyra überorganiserade klungloppen med en funkis var femte meter och väljer att utforska sina egna vägar och bli lite mer ett med naturen på ett mer avslappnat sätt.

Jag har ju sedan länge gillat randonnéecykling* men eftersom jag har valt att prioritera mitt tävlande med det tillhörande träningsupplägget så har det inte blivit av att jag satsat på randonnée fullt ut.

Jag tjuvtränar dock så mycket jag hinner, kör “fuskrandonnéer” på egen hand eller med Jonas och med andra distansloving vänner och deltar i de randonnéeliknande events som Dalsland Runt och 12 Hills. Och stöttar Jonas i hans randonnéesatsning samt hjälper till när jag kan vid hemmaklubben CK Distans events.

I somras körde Jonas och ett gäng andra Length of Sweden aka Sverigetempot – den ca 2100 km-långa randonnéen mellan Riksgränsen och Smygehuk som samarrades av klubbarna CK Distans och Randonneurs Sverige. Jag var kvar hemma och tränade och följde festen via mobilsamtalen, Instagram och smsen. Och beslutade redan då att till nästa gång 2020 – om livet vill sig – dra ihop ett mindre gäng likasinnade damer och kanske en och en annan herre och fixa distansen i bästa #lidamedstil-anda.

Varför snackar jag om Sverigetempot idag av alla dagar? Jo, det för att Specialized-dokumentären LENGTH OF SWEDEN med supergänget Rita Jett, Erik Nohlin, Sequoia och Kristian Hallberg som kör, visas gratis på Youtube idag så pass på. Här:

Härligt och hemskt i ett eller hur? Och då är det ju snyggfilmat också, fatta verkligheten.

Hur som! I år ämnar jag försöka hinna med ett par brevetar och rapporterar förstås till er. Puss och ursäkta så många länkar. Men vet att det där med randonnée ändå är nytt för många så det kan vara kul att klicka runt och lära sig lite mer och inspireras av alla snygga kort och filmer.

* randonnéecykling – en cykelsportsgren som går ut på att man cyklar sträckor – brevetar – som är minst 200 km långa och som består av ett antal kontroller som man måste passera och där man får stämplar i sina (ursnygga) stämpelkort. Till skillnad från t ex Vätternrundan eller de längre cykeltävlingarna får cyklisterna klara sig helt på egen hand dvs. får varken ta emot langning eller ha följebil. Man får dock självklart cykla i grupp!

En stund som jag uppskattar väldigt mycket men som inträffar sällan – helt enkelt för att mitt liv inte ser ut så för det mesta – är den korta stunden jag är uppe före alla andra. Ända sedan jag var litet barn så har denna stunden känts som just min, skön och säregen.

Kroppen är inte riktigt vaken; man är inte riktigt färdigåteruppbyggd ännu känns det som. Det råder en speciell, tom lite torr men ändå behaglig smak i munnen. Ljuset är de svaga, skira silverstrålarna, gryningen är precis slut.

Jag öppnar försiktigt kylen, tar ut någon dricka och häller upp i ett glas.

När jag var liten på landet och vaknade extra tidigt just under stjärnornas sista lysminuter på den djupt blå himlen så blev det kanske bara lite vatten om ens det. Då virade jag in mig i sängöverkastet, smög ut på farstutrappen och hittade där alltid morfar rökandes och tittandes ut över naturen runt omkring. Morfar som inte sov nere med oss andra utan hade inrett sig en egen lägenhet uppe på vinden ifrågasatte aldrig varför jag var uppe så tidigt eller frågade om de andra sov utan såg till att jag satt ner mysigt och passade på att berätta om de olika stjärnorna, satelliterna, diverse konstellationerna och annat himmelskt. Ibland fick jag smaka på det söta svarta teet ur hans glas.

Jag har kvar teglashållaren i silver.

Idag fick det bli en bit saffranslängd till. Jag läser inte himlakropparna men jag bläddrar kanske i någon bok eller tidning, betalar någon glömd faktura, scrollar igenom världsnyheterna i de olika utländska tidningarna, kanske bara sitter och stirrar lite tomt en sväng. Eller som idag – bloggar detta lilla inlägg.

Nu hör jag de andra vakna. Dags att sätta på vattenkokaren och tugga i sig det sista av saffranslängden.

Clickbait, huh? Så jobbar vi storbloggare!

Nädå. Ingen clickbait här inte. Nånstans – kanske i någon av Team Skys pedagogiska Så gör vi i Team Sky-artiklar vill jag minnas – så har jag läst en regel som latmasken i mig ba älskar. Så här löd det ungefär: When not riding – lay down. When not able to lay down, sit down. Etc. Tanken är liksom att man som cyklist ska ta varje tillfälle i akt att vila benen så att man kan prestera sitt bästa när man väl anstränger sig.

Idag är en dag då jag idkar denna ädla vilokonst med råge! Lillebror är på besök och vi startade dagen med att gå och simma – en syssla som jag starkt rekommenderar alla som önskar bli sådär skönt softa som brorsan uttrycker det. Brorsan that swimming king tog simborgarmärket och jag körde ett gäng längder och testade samtidigt min Apple Watchs simfunktion (klockrent, dudum!). Sedan kom Jonas föräldrar över och vi gick en solig promenad och åt på stan. Och tårtfikade järnet hemma.

Nu är jag just sådär skönt soft, med stödstrumporna på. Jonas pysslar med foton, lillebror ritar bisarra cykelserier och jag ligger ner och producerar inläggsutkast, nätfönstershoppar cykelkit och gör mig mentalt redo för morgondagens äventyr.

Puss och gör som Cykelkatten – ligg ner och vila ut er ffs era träningsjunkies! 😉 Puss.

Ni känner igen fotot på kortet va?
Just det – från min hemskaste tävlingsupplevelse
från säsongen 2016. Min bloggheader.
Allt för att påminnas om att aldrig bli bekväm.

I förrgår damp den ner för tredje året i rad – tävlingslicensen. Säsongen 2017/2018 (crossäsongen pågår ända in i 2018) kommer att bli min andra säsong som elitsatsande amatörtävlingscyklist. Precis som förra säsongen så kommer jag att tävla för CK Valhalls damelitlag – i år ännu större och starkare – på landsvägssidan och för hemmaklubben Västerås CK på crossidan.

Jag tycker att tävla är det finaste och roligaste man kan göra som cyklist. Sättet och nivån man tävlar på spelar mindre roll i det stora hela. Alla vi som någonsin stått på startlinjen till en tävling eller för den delen till ett motionslopp – från nervdarrig motionär till lika nervdarrig elitcyklist – vet att redan där är mycket vunnet.

Och trots att jag är den första som driver med mig själv och min inte alltid spikraka tävlingssatsning så är jag seriös med det jag gör och stolt över mina framsteg, små som stora. Och tacksam för att jag har ett liv som trots all skit som på skitavis händer då och då ändå låter mig ägna mig åt det jag älskar.

Puss och med förhoppning om fler med nålade bakfickor säsongen 2017/2018! In och teckna här.

Morgon från tåget, mobilbloggaren här. Btw, inget filter på de här tre korten.

Igår torsdag blev det en rad kväll, fuck da vardag. Jag lycrade upp mig, packade ner crossen och ombytet i gammpassaten och styrde kosan mot Eskilstuna, grannstaden som ändå är helt olik Västerås. Anna jobbar alltså i Eskilstuna och bor just nu där hos en kompis. Nå, bilen tog mig fram i skinande motljussol – hade hellre cyklat dit förstås – men det vi skulle göra var något helt annat än att mysrulla i skenet.

Väl framme i skymningen. Så åkte lamporna på. En på hjälmen och en på styret.

Vi rullade ut. Jag hade egentligen aldrig cyklat i Eskilstuna förr. Bara stannat till och dragit en espresso på nåt närliggande café. Så helt nya vägar för mig.

Först smal, grusig cykelbana ut ur staden, backe upp, pulsen upp. Förbi något villakvarter.

Där stadens gränser upplöstes, öppnades också himlen – granatäpplecerise, blodröd, lila, djupaste blå, lager på lager av färgnyanser. Himlen är samma för alla men för oss var den vackrast just då.

Vi spanade in en sandig “badgrop” som Anna nyligen upptäckt under en av sina turer. Vi svettades uppför gömda grusbackar, kom ut på en väg som först bjöd på ett vattensjukt tjälelände men som plötsligt där den gick nära  en sjö, stelnade till, blev snötäckt och gnistrade som hade det aldrig blivit några plusgrader.

Hem blåste vi på i motvind och lätta stänk. Var det snö eller småregn? En längre intervall.

I mörkret suddas gränserna ut. Går det fort? Går det sakta? Fartkänslan är helt annorlunda än på dagen. Den logiska perspektivläran sätts ur spel. Magin träder in.

Duschen efteråt var kort med magnifik och maten på stan likaså. Trötta och dana firade vi ändå att Anna ska med på nästa helgs stora äventyr (som jag förstås ska berätta mer om men inte sno uppmärksamheten från denna turen).

Tack Anna och tack Sörmland för denna underbara lilla balansrubbning.

Puss och rutten hittas på Strava så klart!

Vet ni, igår överraskade jag mig själv genom att göra nåt som händer typ max fem gånger om året (om ens det) – nämligen styrketränade hemma! Jag är verkligen heldåligast på att anstränga mig på hemmaplan, förutom cyklingen då. Men även det är en liten kamp varje gång – att ställa om från avslappnad hemma till ansträngd men fortfarande hemma. Här har jag har dock lite idéer på hur jag som saknar ett ändamålsenligt cykelrum ändå lurar hjärnan men det får bli ett eget inlägg.

Igår hur som, jag körde igenom mitt klassiska bålprogram nämligen

– bålrotation med vikt, igår min gamla Xbox, tyvärr lite för lätt men gjorde fler reps helt enkelt

– omvända crunches med pilatesboll

– “bålstjärnan” (längs nere på bilden) med pilatesboll

– plankan

och så några ryggövningar och spontandans till Dead Kennedys på det.

Haha, jag är superstolt. Inser ju själv hur löjligt liten ansträngning i det stora hela det är – men för en som hellre cyklar tjugo minuter till ett svettigt gym proppfullt med nyårslöften som lär sig maskinerna än tar mig för att styrketräna hemma – är gårdagens korta stund en vinning.

Idag står dock utecykling på programmet. Lamporna är på laddning – i eftermiddag tar jag bilen till Eskilstuna för att crossa några mil med Anna som huserar där just nu. Blir spännande med nya vägar, och kul med Anna förstås – för länge sedan vi cyklade tillsammans!

Puss.

Btw vet om att länkarna öppnas
i samma fönster, ska fixa asap /mvh lat