Morgon från tåget, mobilbloggaren här. Btw, inget filter på de här tre korten.
Igår torsdag blev det en rad kväll, fuck da vardag. Jag lycrade upp mig, packade ner crossen och ombytet i gammpassaten och styrde kosan mot Eskilstuna, grannstaden som ändå är helt olik Västerås. Anna jobbar alltså i Eskilstuna och bor just nu där hos en kompis. Nå, bilen tog mig fram i skinande motljussol – hade hellre cyklat dit förstås – men det vi skulle göra var något helt annat än att mysrulla i skenet.
Väl framme i skymningen. Så åkte lamporna på. En på hjälmen och en på styret.
Vi rullade ut. Jag hade egentligen aldrig cyklat i Eskilstuna förr. Bara stannat till och dragit en espresso på nåt närliggande café. Så helt nya vägar för mig.
Först smal, grusig cykelbana ut ur staden, backe upp, pulsen upp. Förbi något villakvarter.
Där stadens gränser upplöstes, öppnades också himlen – granatäpplecerise, blodröd, lila, djupaste blå, lager på lager av färgnyanser. Himlen är samma för alla men för oss var den vackrast just då.
Vi spanade in en sandig “badgrop” som Anna nyligen upptäckt under en av sina turer. Vi svettades uppför gömda grusbackar, kom ut på en väg som först bjöd på ett vattensjukt tjälelände men som plötsligt där den gick nära en sjö, stelnade till, blev snötäckt och gnistrade som hade det aldrig blivit några plusgrader.
Hem blåste vi på i motvind och lätta stänk. Var det snö eller småregn? En längre intervall.
I mörkret suddas gränserna ut. Går det fort? Går det sakta? Fartkänslan är helt annorlunda än på dagen. Den logiska perspektivläran sätts ur spel. Magin träder in.
Duschen efteråt var kort med magnifik och maten på stan likaså. Trötta och dana firade vi ändå att Anna ska med på nästa helgs stora äventyr (som jag förstås ska berätta mer om men inte sno uppmärksamheten från denna turen).
Tack Anna och tack Sörmland för denna underbara lilla balansrubbning.
Puss och rutten hittas på Strava så klart!
