Månad: juni 2017

Glad torsdag cyklister!

Kör ni Vätternrundan i år?

Säg vad man vill om Vätternrundan men trettio mil är inte att skoja bort. Inte ens om man heter Katja och är van att skoja om det mesta. För er som är sugna på lite skojtips finns mitt gamla kända 5 myter om Vätternrundan-inlägg. Men nu får ni en näve seriösa tips på hur ni fixar mastodontloppet “trots” att förberedelserna kanske inte riktigt blivit som ni hade tänkt er.

Så, don’t panic om du…

😱 inte fixat (magen är ju olika hos alla) eller hunnit få i dig ordentligt med mat inför loppet och tänker att oj, tänk om jag bonkar i förtid? Oroa dig inte. Det enda du behöver tänka på är att under loppet, och i god tid (!) få i dig vätska och energi som håller dig flytande. Det gör du genom att ladda upp med en massa bars, snacks etc. och/eller genom att starta i depåerna som det är gott om. Har du lätt att glömma äta eller dricka, sätt ett mentalt dricka varje kvart, mat varje halvtimme (t ex)-påminnelse och håll stenhårt på den även om du inte känner dig hungrig eller törstig.

😱 inte hunnit cykla in din nyinköpta/lånade cykel inför loppet. Det är en tuff en eftersom du kan få ont av fel inställningar men läget är inte hopplöst. Ta med dig (eller köp) ett multiverktyg så att du kan justera:

– sadelhöjden och sadellutningen
– styrstamshöjden
– klossarnas vinkel eller hur långt fram/bak på skon de sitter

Beroende på hur känslig din kropp är så får du kanske finna dig i att stanna ett antal gånger under loppet och justera inställningarna. Gör det gärna i depåerna – så kan du passa på och fika samtidigt. Det kommer att kosta dig tiden, men spara mycket obehag och eventuella skador.

😱 inte hunnit sitta in din nyinköpta/lånade sadel inför loppet. Också en tuff nöt att knäcka. Har du tur så funkar sadeln bra – har du otur så får du hemskt med ont och det är mindre bra. Men don’t panic – känns sadeln obekväm redan dagen innan loppet så får du helt enkelt bege dig till första bästa försäljningstält i startområdet och be dem att mäta dina sittben så du får en sadeln som i alla fall borde passa dig (annars så säljer du den efter loppet). Hinner du inte fixa en ny sista-minuten-sadel så får du vara noga med att variera din position under loppet. Stå upp – sitt ner i bocken – sitt högt upp och så vidare. Och ta med dig en extra portion rövsmörj aka chamois creme. Japp, med på loppet. Snåla inte och lyssna för guds skull inte på dina “jag behöver då aldrig smörja in något”-kompisar. Den dagen det är en bedrift att vara snustorr om rumpan så vinner de kanske, men nu gör du detta för att slippa ha ont i din rumpa aight?

😱 känner att du inte fått tillräckligt med backträning inför loppet. För det första så är inte Vätternrundan ett särskilt backigt lopp. Tolkningen är förstås personlig – en brant backe för en ter sig som en slakmota för en annan och vice versa – men det kan vara trösterikt att veta att det är fler slakmotor än vad det är stå upp och bända sig uppför-backar. Ta dig tid och kör gärna upp jämte någon annan på din nivå så ni kan peppa varandra.

😱 inte har fått ihop de där hundra milen inför loppet. Är du en frisk person utan större skador så kommer du att fixa biffen oavsett. Räkna med att det kanske tar lite längre tid och gör kanske lite mer ont och du kanske får justera din hastighets-/tidsambition något men kom igen – det är bara ett motionslopp och du är där för att ha roligt, eller hur?

😱 har glömt att packa ner något klädesplagg eller två som kan behövas under loppet. Försök att inte glöm cykelplagget nummer ett – cykelbyxorna (här förklarar Helena varför). Men shit happens alla. I första hand så finns det säkert någon kompis eller annan snäll själ som kan låna ut något plagg. I andra hand så finns det försäljningstält i startområdet. Elna tipsar om vad Craft har i sitt tältutbud för den som inte har med sig regnkläderna; det finns även andra märken och inriktningar representerade. I tredje hand så finns det tidningar innanför tröjan (för vindtätheten och värmen), trädgårdshandskar från närmaste Coop (för de kalla händerna) och plastpåsar (för fötterna).

😱 är fortfarande lite orolig inför den där klungcyklingen där man måste ligga nära varandra och sådant som helt förståeligt är otäckt för den som är ny inom cykling. För det första – du måste inte cykla i grupp. Fördelen med att cykla i grupp är förstås att man får vindskydd, hjälps åt och drar. Men du. måste. inte. Du får ligga själv – eller bredvid en kompis – eller kanske träna på att ligga bakom en person som du litar på, så växeldrar ni? Det är helt upp till er – slappna av och cykla på det sättet/de sätten du känner dig trygg med. Hellre det än att spänna sig, panikera och faktiskt utsätta sig själv och andra för fara.

😱 inte hittat något sällskap att cykla med och känner dig ensam. För det första så är du aldrig ensam på ett motionslopp, vare sig det rör sig om en liten lokal tillställning eller ett jättelopp som Vättern runt. Även om det kryllar av organiserade klungor utrustade med sina inbördes regler och en varsin grindvakt som skadeglatt säger åt alla “snyltare” att ge fanken i just deras klunga så är den stora massan fortfarande en lös sammansättning av spontant bildade klungor (välkommen in!), glada privatkonstellationer (välkommen cykla med oss!) och så alla solitärer som blir tacksamma för att själva få lite sällskap. Så kära medcyklist – du är verkligen inte ensam ♥

Så, det var de det. Jag misstänker att det finns säkert hundra grymma sista-minuten-tips till – och blir tacksam om ni delar med er av dem här i kommentarsfältet eller till era medcyklister. Jag hoppas att ni som kör får en underbar upplevelse och hejar på varenda en av er!

(och japp, tanken med att lägga ut de tipsen redan nu är ju förstås att i största möjliga mån förhindra att ni glömmer de viktigaste sakerna hemma – och att ni hinner sitta en eller två timmar på er nya sadel hehe)

Puss.

Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att “få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

Hej. Jag vill starta denna dagen med något riktigt positivt och grymt. Jag vill starta denna dagen med Ruby Isaak.

Ruby Isaak är en helnördig nioårig cyklist och cykelfan. Ruby bor i Storbritannien och lever och andas cykel.

 

I was on @GiorgiaBronzini bike with @RochelleGilmore how cool!!!!! Ruby X pic.twitter.com/EhUHSuJ9mi

— Ruby Isaac (@RubyWIsaac) 11 juni 2017

Hon har bland annat en egen youtubekanal där hon till exempel

visar hur man hoppar på och av cykelrullar

är en superwoman på sin hoj

eller lär ut barnen (och vissa oss vuxna host host) hur man justerar växlar!

Är man duktig och ivrig så kan man komma långt. Cykeljätten Specialized är en av dem som har fått upp ögonen för den unga cykel- och mediatalangen Ruby. Idag är  Ruby dels sponsrad av Specialized och får kanske till och med intervjua stjärnorna –

som karismatiske Peter Sagan i denna videon!

Och på tal om Peter Sagan så hände en rolig grej mellan Ruby och Sagan (det långt innan Ruby fick intervjua stjärnan för Specialized räkning). En kväll twittrade Ruby att hon hade tagit del av Peter Sagans snackstips och åt det efter en tuff cykeltur.  Som en av de få på jorden (Sagan är känd för att följa enbart 66 personer på Twitter och Ruby är sedermera en av “elite 66”) fick Ruby ett svar från Peter där det stod: “One day you could even become world  champion in a few years” <3

Härligt eller hur?

Jag finner Ruby fantastisk. Kanhända står ett par cykelgalningar till föräldrar bakom barnets första tramptag. Kanhända kan hennes starka intresse och självkänsla som cyklist bero på att hon bor i ett cykelfrälst land där både små och stora cykeltävlingar avlöser varandra både på nationell och på lokal nivå. Oavsett hur det startade så är det ändå nyfikenheten, glädjen och ivern som finns hos Ruby som person som har lönat sig och kommer förhoppningsvis att fortsätta löna sig. Ruby är den nya generationens cyklistförebild – ett bevis på den positiva utvecklingen och hur bra det är internet finns som låter alla komma till tals och synas på bra mycket mer jämlika villkor än ute i verkligheten.

Vi behöver fler Ruby. Och fler Peter Sagan som stöttar våra rubies.

Följ Rubys cykeltwitter och säg åt era eventuella kids att göra detsamma! Puss och sluta aldrig drömma.

Inlägget innehåller ett annonssamarbete med Cykelkraft

Hallå hej! Igår firade vi bäbisväntans vecka tjugotre med att göra det festligaste vi vet – nämligen härja till det på två hjul. Mtb med sin asjyssta sittställning och en möjlighet till att vara teknisk utan att behöva vara alltför snabb har ju blivit min cykelmelodi här under graviditeten. Det har otvunget blivit en grej att utforska nya stigar och banor så man har lite koll inför framtiden då det är dags att växla upp igen (även om landsvägaren Katja fortfarande har svårt för det där vispandet som hör mtbandet till, får lätt bättre flow på tyngre växlar). Nog snackat, nu till cyklingen!

Igår föll valet på en tävlingsbana nämligen Björnlunken-loppets – den tallbeklädda, rullstensåsiga 1,8-milabanan mellan Alberga och Kungsör (här kan ni nyfikna studera banan i detalj). Björnlunken är ett vårigt lopp där man kan välja mellan att cykla eller att springa eller göra både och. Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om tävlingen – men det hade Jonas gjort och jag nappade på idén.

Och tur det för det visade sig vara så otroligt fint och härligt klorofyllfullt att cykla där!

Med undantag för tacksamt korta grusiga transportsträckor så var underlaget precis som man förväntar sig av något som löper längs med och på en rullstensås.

Det var med andra ord gott om partier täckta med just rullande stenar! För det mesta gick det kanoners att studsa över dem med rumpan i vädret men ibland så kärvade det till, som i denna branta backe då jag fick ge mig mitt i. På tal om tekniska backar så är det faktiskt inge dumt att träna dem när man är gravid och inte bör ställa sig upp och mata på alltför mycket (min teknik på CX/landsväg). Nu tränar jag på att sitta ner och trampa fort, fort… och det går faktiskt bättre och bättre för varje gång, även om gravidgravitationen gör sitt förstås.

Förutom rullstenarna och upp-och-ner-terrängen bjöds det på riktigt med annat bröt. Som rötter, små klipphällar, fallna trädstammar att kaninhoppa över…

eller bära över, så elegant det gick med en rätt tung cykel och en bäbiskula i vädret (och just då även liiite i vägen hehe).

Men överlag så flöt det finfint. Banan var med några undantag perfekt för att cykla på och inte stanna för många gånger (ogillar stanna, man tappar ju flowet då eller hur?). Och så härligt med singeltrack åttio procent av tiden – det gjorde att jag “var tvungen” att behålla fokusen hela tiden och kunde alltså tömma orosskallen min på molnen riktigt ordentligt.

På vägen hem var det snällare studsmässigt men inte rumpmässigt. Jag hade lovat mig själv att byta från lånehojens standardsadel till min egen sadel eller en ny skön en men det hade förstås inte hunnits bli av precis som med så mycket annat när man jobbar som en galning och mest vill slipp allt vad mek och ansvar och shopping heter under fritiden.

Så då blev det nog fler stopp på vägen från Kungsör (banans mål) tillbaka till Alberga (banans start) eftersom vi då körde främst grus och jag tvingades sitta ner ordentligt och trampa hårdare så sittbenen ba grät :'( Peppface på ändå så klart ty helt cykelsalig efter den fantastiska stigcyklingen!

Framme vid bilen var det dags att vila sittbenen och montera cyklarna upp på biltaket igen. Jag hade nu fått hem mitt nya cykelhållare från Cykelkraft – nämligen Thule Outride 561 som jag hade sett andra använda men aldrig testat själv. Tidigare hade jag enbart ägt cykelhållare där man sätter upp hela cykeln. Jag slapp ta av framhjulet men upplevde att cykeln aldrig satt riktigt ordentligt. Och satt den ordentligt så lät det ändå en del från framhjulet. Med Thule Outride 561 satt cykeln som berget hela vägen hem och lät inget mer än när vinden ven i ramen och ekrarna! Helt klart en tryggare känsla. Jag hade också varit orolig för att hållaren inte skulle passa mtb-framgaffeln men det var inga som helst problem att fästa den i hållaren. Överlag var cykelhållaren lätt att montera i bilräcket och det kändes rätt tryggt att det fanns ett rejält inbyggt lås att låsa fast cykeln med i hållaren. Helt klart nöjd, kommer nog inte byta tillbaka till min gamla hållare igen.

Ibland kan det vara skönt att inte ha cyklarna på taket – eller så funkar inte bilens räcken nå bra för takmontering. Inne på Cykelkraft finns det gott om olika slags cykelhållare – in och kika med er vetja.

(och visst syns det på cykeln att det inte fegas runt på den?)

alla kort Jonas Wiking

Tack älskade Jonas för idén, tack gänget bakom Björnlunken för en grym (och riktigt bra utmärkt) bana att träna på, tack kroppen min som är snäll mot mig och tack min älskade unge i magen som gör sin mamma så lycklig och full av energi och en vi fixar allt bara vi får i oss lite kaffe och en bit choklad på det-känsla.

Puss och här är Strava för ni måste ju förstås cykla den också för så härlig (trots fullkomlig avsaknad av nallar längs med banan) 🐾

Exakt så här fint var det där vi cyklade idag!

Hej söndagsfolkis.

Började dagen med att tidigt på morgonen tillåta mig bli ledsen, skrev på ett gravidfilosofiskt inlägg i samband med bäbisväntans vecka 23 men blev ännu mer ledsen (ty ledsen innan skrivandet föder ledsna tankar under skrivandet) trots att inlägget skulle handla om lycka… äsch, struntade i det inlägget, städade hemma istället, och åkte sedan och hämtade Jonas för dagens mountainbikeäventyr i kungariket Kungsörs trakter.

Helhärligt var det, att köra mountainbike idag! Snacka om svettig hjulmeditation. Men happpapap, det är ett eget inlägg förstås så ni får vänta till imorgon.

Idag har jag ätit hamburgare. Och tänkt på tiden. Hela dagen har jag tänkt på tiden.

Men fyra mil skogcykling, bilkörningen och annat har slagit ut mig här så blir inga fler ord från mig. Ni får fem fina låtar som handlar om tiden istället, gott så. Puss.

P.S. Vad gillar ni min nya header förresten? Inte den flashigaste cykeln kanske men den käraste för mig just nu. Snacka om att Valles låne-mtb har räddat min graviditetscykling <333

Hej. Idag har jag:

√ lyckats utelåsa mig själv från både källaren och lägenheten… fråga inte hur men säger då, tur jag har världens snällaste granne <3

√ röjt hemma (det röjs mycket nu i och med min och Jonas hopflytt)

√ gått en i mitt tycke lite väl svettig men vad göra åt före-åskan-hettan som råder nu, stavgångspromenix på den syremättade Björnön. Med Tonys hardcorestavar som har vandrat Pyrenéerna och sådant, det ni! Min ländrygg krånglar men fem backiga gruskilometer fixar den fortfarande. Bäst att passa på medan man kan, ser inte fram emot tiden utan min favvovardagssyssla nummer ett :'(

√ kört iväg sisådär hundra titlar till Myrorna Västerås. Är för det mesta pocketlektyr av den lättsammare sorten (jag har mina perioder) och jag hoppas att böckerna kommer att glädja många semesterfirare i år.

√ tagit mig till jobbet…

…och här är jag nu och ska i lugn och ro knega ett gäng timmar innan det är dags för senlunch med en kompis och resten av dagen. Imorgon blir det mtb på ett nytt spännande ställe och jag lovar att det blir bilder den här gången.

Puss och ha en underbar lördag!

Hej fredagsfolket!

Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.

Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.

Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:

Bredsand/Fagerudden är ett supertrevligt mälarnäraområde med camping, konferens, kanotuthyrning, badstrand, glasstjorre med mera friluftigt. Värt ett besök sommar som vinter oavsett om man ska cykla eller inte faktiskt! Om inte annat så för att titta på den fina sjön och grilla lite korv.

Vi parkerade vid Främjarstugan. Solen gassade på! Jag började med ett ärovarv i området för att testa mina nya pedaler. Sedan cyklade vi upp på asfaltvägen och svängde in i skogen in på leden från Bredsandsvägen. Creds till Upplandsstiftelsen för grymt duktigt utmärkta led förresten. Man behövde sällan fundera eller knappt sänka farten för att förstå vart man skulle.

Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.

Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.

De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.

Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.

Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.

Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:

Därefter blev det asfalt och lättcyklat grus hela vägen till Bredsand. Lyckades lyckligt ovetande knipa en QOM vilket i detta fallet beror på att så få girls cyklat samma väg. Skärpning i lederna, in och sno min QOM asap, här är turen och rutten:

Utmattade och saliga (och lite stolta över att ha kört efter omständigheterna fint) tog vi oss in till stan och avnjöt lite gokäk på Hamnmagasinen i Enköping ihop med Wikings de äldre som var i krokarna på en MC-tur. Därefter drog vi hem till min vän Sari som bor en mil utanför Enköping, drack en varsin bärnstensdryck och kollade på fasanslagsmålet som utspelade sig på åkern utanför. Trötta och lyckliga körde vi sedan hem och så var det nationaldagen över för vår del.

Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!

Lila delar flåsig som salig stigfarare.

…trodde jag att det var måndag hela dagen. Precis som i filmen Måndag hela veckan typ? Trodde det var gravidhjärnan tills minst tre kollegor till erkände att de trodde samma sak.

…köpte jag tre par urläckra trosor i den stolta storleken 44-46. Hög midja för babykulan och fett med spets – är man en bredhöftad femme fatale i sitt bästa tillstånd så är man!

…tog jag bort länken till min blogg från ett gäng allmänna portalers hälso- och sportkategorier. Det behöver inte kännas så för alla, men för mig har det länge känts avigt att folks ska hitta min blogg genom att söka på kategorier där sjuttio procent av bloggarna är kroppsfixerade och som förklädda till “hälso-/fitspiration” uppmanar till självspäkning, ätstörningar och dylikt jag inte vill sätta Cykelkatten i samma sammanhang med. Har dock tipsat ett gäng portaler om att instifta en cykel- respektive äventyrarkategori. En svarade ja, vi fixar’t snart <3

…hängde jag med lillebror och mamma som är bruna och fina efter en veckas semester på en medelhavsö

…åt jag en skrovlunch med en gammal kär kollega. Som jag saknat hennes vassa hjärna och goa humör

…grattade jag en annan kollega till bäbismagen lilla och petade lite på den. Blir själv påpetad då och då. Mysigt och gulligt när det känns rätt, mer mänsklig värme åt folket!

…sörjde jag bilderna från tisdagens mtb-tur på Upplandsleden. Korten som min älskade fotograf råkat formatera bort från kameran :'( nåväl, får väl ordkonstnära om turen istället

…åkte jag tåg x 3 gånger, buss x 1 gång, spårvagn x 2 gånger och tunnelbana x 4 gånger. Välkomna till min pendlarvardag! (gnäller inte, hinner ju läsa massor klokt och mindre klokt och blogga och sådant under tiden)

…längtade jag ändå lite ut till krångelikrångliga stigar och grusvägar som aldrig tar slut

…funderade jag på vilken bild som skulle få representera cyklisten Katja i den kommande intervjun i en cykeltidning nära dig.

…beställde jag en riktigt läcker cyklig sak men vilken får ni se sedan *nana nana na*

…åt jag minst en croissant men ville ha tre eller fem till. Älskar att mina gravidcravings är alltid åt livets goda-hållet. Är i och för sig hela grejen men cravings kanske?

Idag är vi i Hedesunda och Gävle, jag distansjobbar nu och sedan ska vi på Jonas kusins studenten. Hoppas hinna blogga om tisdagens mtb-äventyr på tåget hem ikväll. Hur som – hörs

och kul att så många gillade, kommenterade i diverse kanaler och blev pepp av gårdagens tävlingsinlägg. Glad att någon blev glad liksom, och tveka aldrig komma in med era funderingar, farhågor och erfarenheter. Tillsammans gör vi cykelsporten roligare, mer inkluderande och bättre för alla! Puss.

Hej du en av de mången läsare som gång på gång undrar, men vågar jag börja tävla?

Jag ska – precis som vanligt, ty min blogg är hardcore och street (tror jag iaf) och inte någon himla fluffig egoboostkolumn i en randon hälsotidning – vara ärlig mot dig.

Du kommer år 2017 att tjäna varken nå pengar, någon större ära och knappast någon större förståelse bland dina normala (folks som tränar för “hälsa och kul”) kompisar om du börjar tävla i cykel.

Förmodligen har som cyklist du redan deltagit i några motionslopp. Det har gått helt ok och det gör att du börjar gå i tävlingstankar. Men törs du? Tänk om det går käpprätt åt skogen? Tänk om de andra skrattar åt dig? Tänk om du kraschar och bryter revbenen?

Tänk om du kommer… utanför komfortzonen?

Vi börjar med frågan om mod. Att starta i ett lopp, vilket det nu är, är alltid nervöst. Det gäller särskilt racen där det går fort från början. Där kan du vara säker på att det förmodligen kommer att skita sig i början. Innan du lärt dig att kontrollera dina nerver, innan du lärt dig att klicka i snyggt och trampa hårt på en gång med rätt växel. Innan du lär dig att ha armbågarna utåt så att hen bredvid dig inte snor din position. Men lugn. För det första så är starten något som även eliteliten tampas med. Det är ett träningsmoment precis som alla andra. För det andra så är det som att gå till ett nytt jobb. Pirrigt och läskigt och klumpigt att sätta sig vid fikabordet de första fem dagarna, sedan kommer man på att de flesta knappt fattar att man är ny och då kan man börja le och dra sina dåliga skämt för de nya kollegorna. Och skämt åsido – vilken känsla är sötare än när man övervunnit sina rädslor, små som stora..? Tänkte väl.

Alltså – ha klart för dig att det är du, och alltid du, som kommer att vara ditt största motstånd. Där finns det ingen skillnad mot ett vanligt träningspass. Ditt psyke. Dina ben. Din rutin. Din vilja.

Det gäller även för tokarna som tränar “för kul”. De gör exakt samma sak under varje pass. Skillnaden är bara den att du får bättre säkerhet, någon kommissariesnubbe som håller tideräkningen åt dig och en läcker nummerlapp du inte måste dras runt en sjö för att få skryta med!

(tävlingarna i Sverige är oftast korta)

Nu till frågan om äran. Tävla på amatörnivå (läs: all nivå före proffsen, även om vissa är för duktiga på att dela upp oss tävlande i eliiit och “diverse”) i Sverige är att tävla i en ganska liten – eller i fallet oss kvinnor mycket liten – skara människor varav vissa är mycket starka och andra mindre starka. Förstå en sak – bara för att vi tävlar så betyder det per automatik inte att vi är starkare än vissa som inte tävlar men som tränar bättre än vi. Däremot så vill vi utmana oss och bli starkare, mer tekniska och klokare på sikt. (Och så drömmer vi om pallen och gillar kaffe-ingår-i-startavgiften-grejen men det är en annan femma).

Men det betyder att styrkespannet ökar ju fler som ställer upp. Se det som en ond – eller en god – cirkel. Ju färre som ställer upp, desto färre mellan först och sist in i mål. Ju fler som ställer upp, desto fler mellan först och sist och desto roligare under själva tävlingen. Du som börjar från lägre nivå får idag finna dig i att bli avhängd de första racen. Du kommer att märka att trots dina (förutsätter vi) rätt starka ben så saknar du vanan, tekniken, strategin. Du kommer att hamna sist, och då har du ett val – antingen så bryter du (om du inte blir avplockad) eller så gör du som jag gjort och fortsätter göra under mina nederlag – slutför tävlingen och ser det som ett sjujäkla bra träningspass som dina bekväma klungkompisar där hemma gått miste om. Redan där har du vänt ditt nederlag mot en personlig seger.

Du som deltar i en tävling gör hela cykelsporten en tjänst. Uppvigla dina kompisar! Ställ upp som ett gäng! Peppa varandra, åk ihop till racet och ihop hem. Gör det till en rolig grej.

För nu till det viktigaste, och här ska jag berätta något för dig som PK-medierna sällan erkänner ty det säljer inte – att tävla är förbaskat kul. Det är så kul att när du väl sugits in så kommer du att ha svårt att inte ställa upp igen. När du väl inser hur mycket roligare det är att inte behöva “gå runt” hela tiden, att slippa vänta på Agda som jämt ska kissa efter den första milen, att förstå vad just du är duktig på och utnyttja det, att träffa alla härliga individer som hänger på ett tävlingsområde och som alla vet precis hur det känns och därför aldrig kaxar sig…

ja, när du väl under att det är enbart din prestation som räknas, och att ingen annan utom du och möjligen din mamma som ändå redan hejar på allt du gör bryr sig om att det gått åt helvete för dig de första racen (folks är överlag ego och bryr sig mest om sitt eget – vilket är skönt ibland) så släpper nojorna och misstron på dina egna krafter. Och då kan du satsa på att ha riktigt kul och placeringarna – de kommer efter det.

Puss och jag kommer att då och då komma med lite fler och lite mer konkreta tävlingstips med möjliga inspel från mina duktiga vänner som tävlar.

Ha det gott och jo svaret blir – du törs!

(och så kan du ju alltid starta en cykelblogg så kan du alltid peppa dig själv och lura sponsorerna att tro att du är värsta vinnarn i allt lixxom)

Puss.

Hej god morgon! Fina pållar på kortet visst? Är ett av fotominnen från Siljan Runt 2015, helgen som sammanföll med Sveriges nationaldag. Skitkul hade vi – om än lika blött som hjältarna under årets lopp (läs till exempel Annas rapport).

Påbörjade ett mäktigt listinlägg men kom sen på mig själv med att tiden är knapp så det är dags att lycras upp och hoppa in i bilen. Igår var en tung dag. Jag var slut, nerstämd och rastlös. Hade konstant handen på magen, all oron. Jobbade dystert men produktivt i ett gäng timmar, vankade sedan av och an hemma à la en osalig ande och var för trött för det ena, för svag för det andra och för hungrig för det tredje. Kom till slut till ro med en bok, somnade och drömde helt ok drömmar för att vara mig. Gårdagen var helt enkelt priset jag (och stackars Jonas som fick stå ut med mitt hemska humör) fick betala för förrgårdagens energikrävande äventyr. Vädret var dessutom helsämst, ömsom sol ömsom regn och då vart det kortslutning i psyket mitt.

Idag mår jag bättre, solen skiner stabilt och oron har lagt sig lite. Resten av veckan kommer att bli en jobb-, släkt- och restät historia så tänker idag passa på och njuta av den sista måstefria dagen. Eller jo, en sak måste jag faktiskt – äta minst en nationaldagsbakelse, eller i alla fall minst en gammaldags napoleonbakelse. Åt skogen med laktosmagen, ibland är det fett värt.

Puss och glad Sveriges nationaldag på er! Ska ni göra för roligt idag? *vift vift*