Svaret på läsarfrågan: Vågar jag börja tävla?

Hej du en av de mången läsare som gång på gång undrar, men vågar jag börja tävla?

Jag ska – precis som vanligt, ty min blogg är hardcore och street (tror jag iaf) och inte någon himla fluffig egoboostkolumn i en randon hälsotidning – vara ärlig mot dig.

Du kommer år 2017 att tjäna varken nå pengar, någon större ära och knappast någon större förståelse bland dina normala (folks som tränar för “hälsa och kul”) kompisar om du börjar tävla i cykel.

Förmodligen har som cyklist du redan deltagit i några motionslopp. Det har gått helt ok och det gör att du börjar gå i tävlingstankar. Men törs du? Tänk om det går käpprätt åt skogen? Tänk om de andra skrattar åt dig? Tänk om du kraschar och bryter revbenen?

Tänk om du kommer… utanför komfortzonen?

Vi börjar med frågan om mod. Att starta i ett lopp, vilket det nu är, är alltid nervöst. Det gäller särskilt racen där det går fort från början. Där kan du vara säker på att det förmodligen kommer att skita sig i början. Innan du lärt dig att kontrollera dina nerver, innan du lärt dig att klicka i snyggt och trampa hårt på en gång med rätt växel. Innan du lär dig att ha armbågarna utåt så att hen bredvid dig inte snor din position. Men lugn. För det första så är starten något som även eliteliten tampas med. Det är ett träningsmoment precis som alla andra. För det andra så är det som att gå till ett nytt jobb. Pirrigt och läskigt och klumpigt att sätta sig vid fikabordet de första fem dagarna, sedan kommer man på att de flesta knappt fattar att man är ny och då kan man börja le och dra sina dåliga skämt för de nya kollegorna. Och skämt åsido – vilken känsla är sötare än när man övervunnit sina rädslor, små som stora..? Tänkte väl.

Alltså – ha klart för dig att det är du, och alltid du, som kommer att vara ditt största motstånd. Där finns det ingen skillnad mot ett vanligt träningspass. Ditt psyke. Dina ben. Din rutin. Din vilja.

Det gäller även för tokarna som tränar “för kul”. De gör exakt samma sak under varje pass. Skillnaden är bara den att du får bättre säkerhet, någon kommissariesnubbe som håller tideräkningen åt dig och en läcker nummerlapp du inte måste dras runt en sjö för att få skryta med!

(tävlingarna i Sverige är oftast korta)

Nu till frågan om äran. Tävla på amatörnivå (läs: all nivå före proffsen, även om vissa är för duktiga på att dela upp oss tävlande i eliiit och “diverse”) i Sverige är att tävla i en ganska liten – eller i fallet oss kvinnor mycket liten – skara människor varav vissa är mycket starka och andra mindre starka. Förstå en sak – bara för att vi tävlar så betyder det per automatik inte att vi är starkare än vissa som inte tävlar men som tränar bättre än vi. Däremot så vill vi utmana oss och bli starkare, mer tekniska och klokare på sikt. (Och så drömmer vi om pallen och gillar kaffe-ingår-i-startavgiften-grejen men det är en annan femma).

Men det betyder att styrkespannet ökar ju fler som ställer upp. Se det som en ond – eller en god – cirkel. Ju färre som ställer upp, desto färre mellan först och sist in i mål. Ju fler som ställer upp, desto fler mellan först och sist och desto roligare under själva tävlingen. Du som börjar från lägre nivå får idag finna dig i att bli avhängd de första racen. Du kommer att märka att trots dina (förutsätter vi) rätt starka ben så saknar du vanan, tekniken, strategin. Du kommer att hamna sist, och då har du ett val – antingen så bryter du (om du inte blir avplockad) eller så gör du som jag gjort och fortsätter göra under mina nederlag – slutför tävlingen och ser det som ett sjujäkla bra träningspass som dina bekväma klungkompisar där hemma gått miste om. Redan där har du vänt ditt nederlag mot en personlig seger.

Du som deltar i en tävling gör hela cykelsporten en tjänst. Uppvigla dina kompisar! Ställ upp som ett gäng! Peppa varandra, åk ihop till racet och ihop hem. Gör det till en rolig grej.

För nu till det viktigaste, och här ska jag berätta något för dig som PK-medierna sällan erkänner ty det säljer inte – att tävla är förbaskat kul. Det är så kul att när du väl sugits in så kommer du att ha svårt att inte ställa upp igen. När du väl inser hur mycket roligare det är att inte behöva “gå runt” hela tiden, att slippa vänta på Agda som jämt ska kissa efter den första milen, att förstå vad just du är duktig på och utnyttja det, att träffa alla härliga individer som hänger på ett tävlingsområde och som alla vet precis hur det känns och därför aldrig kaxar sig…

ja, när du väl under att det är enbart din prestation som räknas, och att ingen annan utom du och möjligen din mamma som ändå redan hejar på allt du gör bryr sig om att det gått åt helvete för dig de första racen (folks är överlag ego och bryr sig mest om sitt eget – vilket är skönt ibland) så släpper nojorna och misstron på dina egna krafter. Och då kan du satsa på att ha riktigt kul och placeringarna – de kommer efter det.

Puss och jag kommer att då och då komma med lite fler och lite mer konkreta tävlingstips med möjliga inspel från mina duktiga vänner som tävlar.

Ha det gott och jo svaret blir – du törs!

(och så kan du ju alltid starta en cykelblogg så kan du alltid peppa dig själv och lura sponsorerna att tro att du är värsta vinnarn i allt lixxom)

Puss.