Hej fredagsfolket!
Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.
Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.
Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:
Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.
Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.
De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.
Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.
Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.
Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:
Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!
