Månad: april 2016

Hej. Vill inte blogga om mitt idag, lite nere i huvvet och så, men benen är ok gårdagens femmor till trots, tackar som frågar, mju läs här istället, tre länkar till braiga blogginlägg:

Raceraport/skiddrottningen/mtb-qommen Helena drar till med ännu en episk rapport efter ett riktigt episkt lopp och en får rysningar så ballt

Sofia visar ett i mitt tycke vettigt och allsidigt funktionellt styrketräningspass för cyklister. Det finns typ hur många olika passförslag där ute som helst men jag gillar hennes upplägg ty det kan funka för alla som cyklar och att det går att variera.

Elnas vett-och-etikett-på-mtb-skola glädjer min inre Ribbing. Artighet på cykel är ju hur flott som helst. Och avgörande för hur vi bemöts av andra icke-cyklande djur och individer.

Puss, nu ska jag släpa iväg min trötta kropp på lite damtralleskölj.

Hej hej. En dag som idag – då det ska hinnas både mötas, ringas, mailas, andas och ibland även jobbas (internt skämt, självklart är möten jobb också) så är det skönt att då och då – lite i smyg! – blunda och komma ihåg den senaste turen. Då man är fri för en stund. Då man är lätt för en stund. Då man har glömt cykelbrillorna hemma men njuter av att kisa åt kvällssolen. Då man nästan ångrar att man inte kör kortbent men bara nästan. Luften är underskön. Sval. Renande. Lätt mot styret, axlarna vilar, lillkakan i. Gårdagskvällens sköljpass – med gänget Johan, Tony och Wiking, skuggan nummer tre, kameran nummer ett.

På nåt sätt kändes ett coolt raybanfoto

som helrätt foto för detta inlägg.

Känner mig så Depeche Mode, uppe på ett berg och allt.

Hej folks. Igår fick jag mig en tankeställare som jag tänkte dryfta med er.

Alltså jag fixar inte det. Vad? Jo – jag kan inte förmå mig att klappa mig själv på axeln och skriva om hur stark och snabb och grym jag är (när jag väl är alltså) – herre vad skrytsam jag skulle känna mig.

Helt ärligt får jag fortfarande en tudelad del wow modig hen är ?/shit att hen har så lite självdistans ?-känsla av jäklars me #beastmode me killed that 5k ikväll!-inläggen i mina sociala medier-flöden. Jag skyller på den känslan på min uppväxt; det är helt ok att berätta saker man har gjort men man framhäver aldrig sig själv för att inte få den andre att känna sig “sämre”. Snarare tvärtom. Så fort någon i min familj berättar något häftigt en har gjort så försöker man med allt för att släta över sin prestation och säger saker i stil med Äsch, men du då, som gjort det och det häftigt! Mitt är väl inget i jämförelse! Och så säger den andra parten Jorå, för du… och så sitter man och hyllar varann in i det oändliga. Rätt så peppt faktiskt ändå i mitt tycke men rätt så omodernt har jag förstått. Och kanske till och med dumt av en träningsbloggare som ju faktiskt bloggar om sina idrottsprestationer?

När jag läser om mina inlägg om mina hittills-prestationer genomsyras de av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att det nästan blir för mycket. Ibland känns det nästan som att jag ber om ursäkt för att jag har åstadkommit. Ibland känns det som att jag inte riktigt värderar min prestation lika högt som de andras (vilka de andras nu är). Och ibland är det helt enkelt så att jag undermedvetet lyssnat för mycket på janterösterna som i hoppet om att få sig själva att må bättre pikar en så många gånger att man till slut inte tror sig gjort ett skit. Rösterna som aldrig grattar en när man lägger upp ett inlägg om att man kommit trea i ett skittufft lopp men som gärna “artigt” påpekar att det minsann inte var så många som kom bakom en. Rösterna, som under en tuff intervall frågar hur det kommer sig att man sitter så högt på cykeln? så att en plötsligt känner sig fel och som följd av det, tappar kraften. De rösterna är ynkliga, de är få men de hörs, år efter år och det krävs tjockare hud än min för att inte påverkas av dem. Vilket är ju så himla dumt – för de grymma, feta, underbara rösterna som peppar en och tror på en är fler. Många fler. De är i majoritet. Jag spar varenda en av dem i mitt hjärtas inkorg.

Varför har jag så svårt att tro att någon är intresserad av hur det faktiskt går för mig?

Och när jag tänker efter så är det nog enbart till de goda rösterna jag ska i fortsättningen rikta min tacksamhet. De rösterna är värda min stolthet över mig själv. De rösterna är goda nog att unna någon hennes glädje. Eller hur?

Så!

Även om jag alltid kommer att återberätta mina lopp, race och övrig prestationer med självdistans och en viss humor (för sådan är jag född) så lovar jag härmed mig själv att efter varje prestation stanna upp, andas ut och tillåta mig själv känna en viss mått av stolthet. Och blogga om det. Och inte känna sig skrytsam eller ännu värre – inte värd min glädje – för det.

Ah men som efter jag vunnit crosscupen i mastersklassen.

Jag skriver om min inställning 2015

Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig försiktigt glad. Min vinst kan ses med olika ögon – men för mig står den för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten som är så mycket mer än bara sport.

till min inställning 2016

Den [vinnarpriset, statyetten] gör mig väldigt glad. Min vinst står för hur mycket jag tycker om den roligaste sporten och hur jävla ont det kommer att göra i benen nästa höst för då jävlar är jag värd ge mig själv och kanske förhoppningsvis någon annan däng i elitklassen.

som värsta motivationaltypen hell yeah!

Hurdana är ni? Har ni lätt för att känna stolthet och våga stå för era prestationer, eller är ni också mästare på att nedvärdera dessa?

Hej den här helgen innehöll prick noll cykling.

Istället packade jag med mig lillebror i passaten och styrde kosan mot Gävle och Sveriges Järnvägsmuseum till att börja med.

Utsökta detaljer, kolbitar

och de svunna tidernas omisskännligt kostsamma flärd.

Därefter mötte vi upp Erik!

som visade upp en av Gävles magiska skogar för oss. Hemlingby – både gulliga bonnedjur, mtb-åkare, populärmusik ur backhögtalarna och pyttelite slalomsnö kvar.

Vi besteg självklart ett högt berg, än från det ena, än från det andra hållet. Bakom varje storasyster…

och letade oss sedan till ett vindskydd som Gud eller snarare allmänheten glömt – perfekt för oss!

Erik och brorsan tog itu med eldandet

det samarbetades för fullt

och jag satt mest och njöt av att inte göra någonting alls förutom mumsa i mig korv efter korv efter korv.

Ungefär så fortsatte hela helgen! På söndagen upprepades korvsuccén ute på Västerås trollskogsbidrag Ängsö och så hanns det med ännu mer mat och så lite Paris-Roubaix fast det var ju ingen av mina favvon som vann så orka komma ihåg loppet, hehe.

Nu är jag stark igen. Jag behövde förra veckan för att hitta tillbaka till mig själv lite. Nu är jag här igen.

Ikväll blir det klassisk softrull för att få igång benen inför veckans tuffare pass. Imorgon leder jag en intervalltisdag-grupp, på onsdag blir det skölj, på torsdag tänker jag intervalla igen, på fredag vilar jag eller lunchgymmar och sedan distansmaxar i helgen. En vanlig cykelträningsvecka att se fram emot med andra ord – men vi vet ju att inget cykelpass än det andra likt!

Må benen vara med oss, puss!

God morgon! Usch, ser min lilla mac har blitt antastad av nå hemsk spam eller worm eller vad det nu är, bara massa ads och adlinks och skit som poppar upp när man ska blogga… Nåväl! Jag sitter och dricker mitt morgonkaffe och fönstershoppar lite träningsmode. Lillebrorsan är här och dricker sitt morgonte och tittar på häftiga fordon som kan köra både på snö och i vatten. Ute är det regnigt och grått och jag kommer inte att cykla idag utan göra allt annat dvs. vara ute i den friska luften, gå, andas, fika wienerbröd.

Till skillnad från veckan innan har den här veckan blivit något av en träningsfiasko – eller rejäl vila, om man kan se det så (fast vila är mer när jag själv väljer det, inte när jag tvingas till det av moder naturen). Jag har gått runt och varit småkrasslig. Var livrädd att bli superförkyld så tog det lugnt under tisdagens träning, klenade mig igenom resten av veckan. Var för trött. Smågrät av utmattning (och andra girl-ish men orka dra upp det nu) ett par kvällar. Snorade och smånyste. Ville sova konstant. Gjorde det också. Körde styrka igår, för ryggen och magen. Bestämde mig för att inte köra Östgötaloppet nu på söndag. Känns tråkigt, det jäkla loppet måste få sig en rejäl revansch någon gång. Men inte i år. Istället ska jag bli helpigg nu i helgen så jag kan återgå till min vettiga träningsrutin och börja cykla mig i form under SMACK-seriens GP och linje, den kommande värmetränings-mallislägret (bara ett par veckor kvar nu!), stockholmscupen osv. Känns skönt att våren är fullspäckad med maxpulsmöjligheter!

Ja, ni anar nog en viss mått av självtröst i detta inlägg. Jag ogillar att avstå en tävling om det finns en tävling att köra. Men jag får inte deppa ihop nu. Det vart väl naturens sätt att periodisera Katja. Och ibland är det bäst att flyta med. Frukosten är uppäten, frukostefterrättens (för så klart måste man ha en sån ibland!) jordgubbskräm är i små magarna våra och nu väntar äventyren så vi hålls friska och glada och redo för allt möjligt nästa vecka.

Puss och vi hörs senare!

Blöt och mysig, nycyklad.

Vet ni vad som gör mig småledsen? När jag nästan måste be om ursäkt för att jag tycker om att det regnar ute och mår bra av det! Det första jag får höra när jag studsar in på kontoret, blöt om knäna och med glad uppsyn, är kollegornas ironiska Nämen, visst var det “kul” att cykla till jobbet idag?-kommentarer. Eller när man kör lopp och får typ, ljuga för att inte vara klungans enda som ju faktiskt inte mår dåligt av att det regnar utan helt tvärtom. Så jag fortsätter på min linje. Jag är en regnaktivist. Här kommer mina tio små kärleksförklaringar till det himmelska vattnet.

ett. Naturen väcks av regnet. Regnet ger liv. Saker börjar växa! Mitt hår blir fint lockigt, som bonus alltså.

två. Fotoljuset är fantastiskt. Man slipper de hemska hårda skuggorna, det blir mjukt, balanserat, lugnt. Eller ballt rått och ruggigt – som som vi gillar det under vårloppen och crossäsongen!

tre. Regnet gör sig klart bättre än solen i musiken. För helt seriöst – hur lätt är det att skriva en deep-ish hit om solen? Solen är typ glass och dancehall och dansband, regnet är mer känslosplashar. Man vet aldrig hur en regnvänlig låt kan bli!

fyra. Utan regn – inga pölar. Och pölar är skoj! Finns det en pöl så kan jag inte låta bli att cykla igenom den (och ja, även på racer). Eller trampa stenhårt i den så att det stänker som tusan runtomkring pölen. Skoj!

fem. Regnet tar bort pollen, dämpar dammet och tvättar bort fågelbajset. Regnet rensar och förlöser. Min passat blir också lite renare helt gratis, win-win.

sex. Det regnvänliga modet är helklart mycket smakfullare än det något mer tveksamma t-shirtvädermodet (i alla fall off-bike, on-bike är det kanske tvärtom hehe). Dessutom får man ha på sig en regnrock – i rätt utförande, kanske det snyggaste ytterplagget av dem alla.

sju. Fluffdjuren som små skogsharar, hundar och domherrar blir blöta och ser gulliga ut.

åtta. När man väl blivit blöt märker man inte att man svettas när man cykeltränar. Jag som avskyr svettkänslan älskar att inte märka att jag svettas. Dessutom är det alltid härjigt skoj att cykla i regnet.

nio. Man sover bättre. Få saker lugnar en mer än regnsmattret, få luftkvalitéer är skönare än luftkvalitén som man får om man öppnar fönstret när det regnar.

tio. Jag mår helt enkelt bättre när det regnar. Det händer något i mitt sinne när det regnar (och särskilt åskar!) – jag känner mig fri och frisk och redo att ro min båt mot vilka äventyr än väntar bakom pölvågorna!

Mår ni också bra av regn eller dissar ni fenomenet?

P.S. Glöm förresten inte att spana in min Från solskenscyklist till regnbadass-guide! Blöt succé garanteras. Puss!

God morgon! Var på gång med att dra ett inlägg om hur härligt det är att cykla i regnet (alltid retar sådana inlägg någon!) men råkade få syn på mitt namn i Dagens Nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men en annan som dras med både bilandet, tågandet och stadscyklandet kan ju inte riktigt låta bli att tycka till om den rentav livsviktiga frågan cykelpendlingens bild och roll i det moderna samhället.

Så jag tycker till, något teknikfilosofiskt, något humanistiskt, lite historiskt men mest vädjande och resultatet är HÄR:

Läs gärna artikeln och tyck till – här eller i sociala medier. Vi som vill ha en rättvis, human infrastruktur måste bli fler, och vi måste vara aktiva.

Puss, stå aldrig still <3

Hi. The sky is grey, David Gray’s This year’s love is floating into my ears and I’m wearing grey eye shadow to celebrate this ordinary rainy Tuesday. Here are some other things grey, the beautiful colour that fits all kinds of looks and occasions, on and off bike.

1. Blackwater on/off rain jacket, Santini 2. Soft grey post training bath towel, H&M 3. Grey screen analog GPS speedometer, Omata 4. Superlight short cycling love, Katusha 5. White marble road jersey (both girls and guys), VOID 6. Warming cotton city cap, Vulpine 7. Fantastic diamond ring, Pippa Small 8. Grey stretch-denim sports bra, Lisa Marie Fernandez 9. Steely grey floor pump, Bontrager.

Hej. Den här helgens två träningspass – så olika varandra! Lördag – totalt sömnbristig efter fredagsutgången och dansen med Cecilia, men ändå fast besluten om att få cykla på förmiddagen. Åh så trött, pallade mig till Berget, hängde på medelgruppen till Ramnäs, höll på att somna vid styret, tackade för mig och masade mig hemåt i motvinden och däckade järnet i timmarna två… eller tre? Ett sådär lagomt kul pass men som ändå var bra att genomföra.

Men på söndagen packade jag passaten på ett prydligt föredömligt bloggtjejsätt med träningstingen! Titta sådan ordning:

Nä skojar, det såg faktiskt fint och ordnat och flott ut på vägen till Stockholm. Kortet visar passatens framsäte efter jag i hungersnöd och tröttmaanfall rev ut väskinnehållet i sökandet av någonting extra att trycka i mig efter träningen.

Träningen? Just ja! Jag skulle ju träna med dessa två +ETT GÄNG TILL för första gången någonsin!

Jessica (i blått) och Eva Lindskog – två av de fem tjejerna i det nystartade laget Valhall Dam Elit jag har äran att tävla för i år. Så himla spännande och skoj. Och krävande. Fast på ett bra sätt. Kommer att skriva mer om mina feelingz, men jag känner mest att fan så skönt. Ha några att racea med. Att få utvecklas. Att slippa stå ensam på startlinjen. Att få göra det jag älskar – cykla så som jag tycker om att cykla. Och i alla fall försöka. Göra mitt bästa ihop med andra som tycker om att göra sitt bästa.

Göra sitt bästa för att bli hörd i cyklistsorlet gjorde även ordföranden Birjer – här elegant i helsvart med vita inslag utanför Specialized Concept Store där söndagsträningarna startar – som ledde dagens träning. Det var ovant att se Birjer utan cross. Jag känner mig i och för sig själv fortfarande ovan utan cross…

Tre uppvärmande mil senare var vi framme vid startplatsen ungefär vid Ingaröhallen – Ingarö är något som tydligen många stockholmscyklister har som träningsarena (ni ser ju hur mycket jag har att lära mig!). Inte så konstigt – det är både fint, kuperat och någorlunda bilfattigt där ute. Jag kom ihåg Ingarö från Team Sportia-jobbet jag gjorde för ett par år sedan. Fast då fusksvettades vi mest på en kort sträcka…

Det skulle köras två varv lagtempo på den cirka två mil långa banan. Första varvet gick helt ok trots att jag redan då började känna av hungern – hade förstås inte varit smart nog att äta någonting annat än frukosten klockan halv sju… Gick väl runt skapligt men la mig på rulle och vilade när det vart för backigt. Piggnade till och blev dragsugen igen lagom tills varvet var klart, hehe. Eva och Jessica var minst sagt stabila plus lite till, riktigt häftigt!

Under nästa varv blev jag dels sen på bollen och dels kanonhungrig. Och förstås, trött. Blev avhängd men cyklade klart varvet i tempo-ish mode med ett lika värkande racer-ovan rygg som stort leende. Leendet försvann en sväng när jag cyklade något vilse och missade avfarten mot golfbanebackarna (får studera kartan) men jag kom ut på banan igen och blåste på ända till cafét där jag mötte upp Eva och en herre (som jag tyvärr inte kan namnet på) för gofika ?

Mums va? Tog i och för sig en annan macka men minst lika bildskön kan jag lova er.

Hursom, hade kunnat tryckt i mig cirkus fem mackor till men varken tiden eller plånboken eller självbehärskandet tillät det. Efter fikat sa vi hejdå till vissa och körde i rätt friskt men ändå rull-ish tempo (förutom i backarna då, vem kan motstå att sprätta till i en backe? Även om benen mest skriker efter högläge i soffan?) hem till Eva där jag hade bilen. Pustade ut, beundrade Evas Shiv, dog hänföringsdöden lite grand, och satte mig sedan i bilen.

Ruskigt glad efter ett fantastiskt pass med starka, trevliga likasinnade individer. Tack Valhall och särskilt tack till Eva och Birjer som tog så god hand om vilsna själen mig. Det blir en ära och ett nöje att få träna och tävla med er.

Mer om CK Valhall Dam Elit och vår lagkapten Eva kan ni läsa i dagens artikel i onlinemagasinet RAWNESS.

För er som undrar om jag lämnar blårange
som klubb så nej, jag kommer fortfarande vara
medlem och träna med VCK när jag är hemma i Västerås.

Yesterday afternoon, me and Wiking decided to do some intervals. Let’s do some intervals, I said. Alright then, Wiking answered.

Well there was me, sporting my good ol’ Catlike helmet and there was Wiking, sporting his new Oakleys (I tried them, everything looks pink and cute and romantic through the lens).

And then, there were our shadows, sharp in the gloaming light.

I don’t know when and I don’t know how, but that was when we forgot we’d ride intervals.

Let’s ride and check out the castle, I said. Maybe there’s still some evening sun left on its walls, I suggested. Alright then, Wiking answered.

So we rode over the narrow bridge

and through the castle avenue

and then we rode some small castle parkways and then we went back and passed the bridge again

and we loved what we saw and then the night came.

We always fail on doing intervals, Wiking stated. Yeah… but the ride was marvellous, wasn’t it? I answered.

The man with the Sony cam here

and Strava here – for the curious ones