Månad: mars 2015

Har det inte slagit er ibland att så fort man tar på sig sina cykelkläder så förvandlas man litegrann? Har ni ibland inte träffat nån off-bike och tänkt åh herregud, är det samma person ens?

Att klä på mig för cykling är en närmast helig ritual. För det första så avskyr jag att ha bråttom när jag ska klä upp mig för min favvosyssla på denna planet. Som jag skrivit förut så gillar jag att först klä av mig helnaken, kontrollera så jag är fin och fräsch och sedan påbörja påklädningen. Det gärna till musiken som jag vet kommer att försätta mig i den stämning jag önskar påbörja min tur i. Ska jag ut och myscykla med några vänner går lättsamma låtar varma. Ska jag köra intervaller med kaxiga snabbgubbs gäller det att peppa upp sig med lite tyngre musik. Ska jag tävla gäller vissa särskilda låtar osv. Har nåt jobbigt hänt och jag ska ut och hoja för att skingra tankarna så är domedagstonerna nära.

Oavsett så vill jag göra påklädningen till en medveten, njutningsbar handling. I början av min ”cykelkarriär” kunde jag ibland störa mig på att det var så mycket pickel och krångel med cykelkläderna. Så många olika delar ska på i precis rätt ordning för att de ska fylla sina syften och ge mig den eleganta cyklistlooken jag vill åt.

Samtidigt som jag klär på mig och mitt yttre ändras sker även en inre förändring. Vissa av mina sidor får stiga åt sidan för att ge plats åt andra sidor som hör till cyklisten Katja. Till Cykelkatten. Min hållning ändras. Mitt leende ändras. Mitt sätt att prata ändras. Min artikulering ändras. Väldigt lite, knappt märkbart för dem som träffar mig ofta – men det ändras. Undermedvetet går jag in i ett tillstånd där jag är både hundra procent mig själv samtidigt som jag utgör en del av den stora skådespelet som ju är Cykel. Jag är avslappnad, jag är sann, jag är fri – men jag spelar ändå med i spelet och jag har min roll.

Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Däri ligger den stora mystiken. Vad är det som egentligen som sker? Går man tillbaka till sitt egentliga, uppriktiga jag? Eller förvandlas man kanske till en ny person, en person man vill (eller inte vill) vara men som man inte förmår vara utan cykelplaggens skyddande lager? 

Och sedan säger de att det inte spelar nån roll vad man har på sig. Pfft!

Känner ni igen er? Hur känns det för er, sker det någon förvandling eller är ni precis samma med eller utan cykelkittet? Varför är det så?

Idag smög jag hem tidigare från jobbet för att köra premiärturen med cykelklubben. Alltså inte premiären för säsongen, den är redan avklarad och den var blåsig och jävlig och psykande som den ska vara; detta var det första ledarledda passet.

Tänk om det hade hänt nåt spännande som jag hade kunnat skriva om här, då hade jag gjort det. Med lite fantasi skulle man visserligen kunna påstå att vi höll på att krocka med en långtradare vid ett industriområde, men det var rätt harmlöst. Den körde ut, vi kom på vägen, den hade svårt att stanna, vi väjde, nån sa nåt som inte ens var ett könsord till chaffisen. Hepp. Vår klunga var så tajt och elegant att allt kändes som en vilsam kvällsavslappning längs vackra västmanländska vårvägar. Propagandacykling!

Då är min kassett betydligt mer intressant. Den är nämligen ren!

Nix, bilden är inget fotomontage (jag behärskar inte sånt). Det är de ädlare delarna på min cykel och de är rengjorda och nysmorda. Har nämligen kommit på att det går finfint att lossa hjulet och lägga det med kassetten nedåt i en glasslåda med avfettningsmedel ett par dagar. Sen pilla bort smutsen med valfritt tillhygge såsom tändsticka eller tandpetare.

Ja ja några skönhetsfläckar kvar kanske men men

En behöver alltså inte plocka isär kassetten för att den ska bli så här vacker. Känns ju väldigt bra att jag kommit på det nu efter sisådär fyra år.

Anna

Glad måndag Cykelsverige! Äntligen har jag tangenterna fria för some good ol’ bloggin. Vi kickar off denna vecka med ett gäng små tre-listor. Och en solig lördagsbild på mig – allt för att trotsa måndagslagen och det faktum att jag är tröttare än tröttast.

Tre låtar som djar i mitt huvud just nu

♦ Gosh, Honey Dip, Strangers.

Tre lopp jag storpeppar inför

♦ Typ alla SMACK-träningstävlingar jag hinner köra? SMACK-serien – det bästa botemedlet mot vårdeppen. Mjölksyra och kvällsljus och postracekaffe. Och den vackra bilfärden hem sen.

♦ Siljan Runt, Engelbrektsrundan m fl grejer som får oss i Periferigruppen +hangaroundsen att cykla tillsammans. Små cykeltraditioner. Stugan i Rättvik är i alla fall bokad och jag ser redan nu fram emot att däcka i studsmattan utanför sovrumsfönstret och bli ett med sommaren.

♦ Dalsland Runt – det givet episka, tuffa och dråpliga etappäventyret på cross. Jag kommer att bloggpeppa enskilt för det loppet – men redan nu vill jag vara där prick nu. Och att det ska vara varmt och torrt också.

Tre tävlingar jag storpeppar inför

♦ Tre Berg. Jag är som sagt ingen bergsget men jag har märkt att jag gör mig bra på långa, utmattande klungfärder i varierande terräng, om jag är smart och wheelsuckar mer än hetsar. De petite kullarna kommer förstås att utgöra en rejäl utmaning men what the. Siktar på en heltokej placering bland tävlingsbrudarna.

♦ CX-Cupens samtliga men främst vår egen Groopencross! Dels för att vi har en grymt fin bana, vacker naturmiljö och för att det ska bli extrakul att tävla nationellt på hemmaarenan. I en tävling som jag själv är med och arrangerar. Fy så skoj det kommer att bli!

♦ Anundsloppet. Lite samma som med Groopencross – en tävling på hemmaplan! Trots att jag tänker köra ett gäng landsvägstävlingar så känner jag för att verkligen, verkligen göra bra ifrån mig på årets lopp. Förra året kände jag efter lite väl mycket (läs: fegade ur) inför loppet och stod funkis och hejade på grymma Eva och andra VCK-kamrater. I år tänker jag vara med och slås. Ta fram them tempolegsen. Köra riktigt jäkla åkstarkt. Så. Nu är vi pepp! AK, läser du detta så tänker jag utnyttja dig till brutala intervaller på just den banan. Oki?

Tre resor jag längtar till

♦ Mallorca, min underbara ö, alla oss cyklisternas hemmaö. Jag är där om ett gäng veckor och planerar redan nu för att göra detta träningsläger till mitt tuffaste någonsin. Alltså berg, berg och mastodontdistanser. Men en liten inkörningssträcka förstås, för ryggens skull. I år är jag dock smartare än förut och har vintertränat på ett rygg-smart sätt.

♦ London med Grannen + andra i höst! Kanske inget cykligt så (även om vi förstås lär fika på ett cykelcafé eller två, jag lär krascha Raphas Cycle Club, handla lite brittiska cykelattiraljer och sånt) men ändå. Dave Gilmour och London höstetid. Lyllos mig.

♦ Bergaresa jag vet inte vart än men nånstans hjärtskärande fint och mördande mättat med höjdmeter. Rapha Rising 2015 yo!

Tre cykelprylar jag saknar just nu

♦ Min racer. Vettefan va Rose pysslar med – det har liksom gått många, många veckor sedan jag skickade in den skadade ramen till Tyskland. För ett par veckor sedan fick jag ett mail med ett DHL-nummer men det funkar inte när jag slår in det på DHLs hemsida. Va hade jag gjort utan Valles alu-Scott! Men jag vill liksom börja köra in min cykel jag ändå ska tävla på…

♦ Vita rena nya cykelskor. Har fortfarande inte köpt några nya. Skäms lite, mina är äldre än de flesta av 2015-års protourlagkonstellationer. Så. Denna vecka blir det av.

♦ Nya tävlingshjul till racern. För att kunna köpa dem måste jag sälja den dära MTB:n… Åh pyssel pyssel. Måste sluta vara så lat och trött och lägga ut cykeln.

Tre ord som beskriver mitt tillstånd just nu

♦ Soffa

♦ Mos

♦ Högläge.

Nu säger vi pust och hejdå måndag. Puss!

Tunga kalla blöta väldigt våta regndroppar, osäkra drömmar, tiden byter riktning när jag vaknar, vindar, Kindness, sängskriva med frysande bara axlar, je t’aime je t’aime mélancolie, gym, tunga lyft, tunga upphopp, duschstrimlor nerför ryggen, ännu blötare. Bilfärd, bilfärd igen, nu kväll.

1. AK – blyg och snabb
2. En del av den blygsamma buffén
3. Grannen & Katten värmer pälsen i solen
4. Mer buffé, ifall ni inte gissade

Frosseri är en synd, säger de. Men jag hoppas verkligen inte att det gäller frosseri i mil och cykelbränsle som utgörs italien-doftande bufféer…

Igår var det svalt och blåsigt men ytterst vårigt i övrigt. Skuggorna var skarpa och svårfotograferade, fåglarna tävlade med de shoppingssugna flanörerna på stan i vem som babblade mest och högst och jag rattade Valles eminenta alu-Scott till Berget där vi VCK-ledarna skulle mötas för vår traditionella kick-off tur. Även om alla inte kunde vara med så hade det tillkommit några nya ledaransikten, skoj! Även om jag av tävlingsskäl inte kommer att kunna leda lika många pass som jag brukar så tänker jag inte sluta leda helt – det är helt enkelt för roligt för att sluta med.

Jag hade glömt hur det var att cykla lugnt. Vi cyklade lugnt för att det skulle vara pedagogiskt och för att ledarna tillhörde olika nivåer – intro, lugn, medel, snabb mm. Jag myste men var också rastlös. Vid ett tillfälle drog jag och Valle när det blåste och pulsen gick upp och det vart liiite jobbigt en kort stund. Åh, skönt tänkte jag. Skumt cyklistpsyke alltså… Grannen var som vanligt magnifik i rollen som Den Högsta Ledaren över oss små ledarsjälar och det verkligen kändes att yeah, nu är cykelvåren här! Jag hade bokat bord på Bianchi så vi drämde till med en rejäl buffé efter turen. Eftersom jag ville cykla lite efter också försökte jag hålla igen men uppenbarligen inte tillräckligt. Blev två tallrikar för mig och fyra (ehm men så är han sjukt stark också) för käre AK som jag skulle sällskapa med efter maten. Kanske lite too much, vi kände av… trycket när vi inte riktigt pallade den tyngsta växeln på skerikevägen i kantvinden. Nåväl, då hanns det med snack och svanspaning (fan va svan det är överallt nu, andra klassens gäss alltså…) också. Kanske like bra för mina post-intervall-ben.

Kom hem till en varm husvägg med skylten Cyklarna får ej ställas mot väggen, ställde min cykel mot väggen och blundade mig nöjd.

Och sedan tog jag itu med resten av dagen.

Vad gjorde ni igår, var det vår hos er med?

Ursäkta för riktigt sugig bildkvalité
men mobillinsen måste varit smutsig.
Ni ser iaf mig och Erica och sen mig kämpandes
mot hoppande Sora och med MTB-Martin!

Minns ni att jag berättade om mina planerade tisdagsintervaller med QOM-jakt som pepp? Well well, QOM-jakten sket sig pga. en enda dum grej – jag startade mina intervaller ungefär några-tio meter efter segmentets början. Bambino stupido! Ungefär där segmentet började vände jag alltså lagom sakta med cykeln efter att kommit ner från backen. Joråsåatte. Men i övrigt – kanonpass. Vi blev ett gäng – jag, Erica, MTB-Martin, AK och Sköningen Kent. Upplägget blev lika simpelt som elegant – samlad (nåväl, Kent hade ruggigt pigga ben ur stan) trupp till Gäddeholmsbacken, sedan upp fem-sju gånger tills som Erica vasst uttryckte det  man nästan fick upp “en liten kräka i käften”. Glamoröst, eller hur? Men sådan är träningsverkligheten och kalla oss störda men vi älskar’t. Mina ben var trötta och stela och det tog mig ungefär tre intervaller innan de började producera nåt man skulle kunna kalla kraft. De två sista intervallerna började trögbenen komma igång, det var på tiden. Däremot får Valles alu-Scott med Sora ursäkta men fanken vad växlarna hoppade, mitt i ståtrampande kunde det plötsligt hoppa ett par upp. Eller ner. Fatta vad lätt jag kommer att känna mig när Rosen väl behagar anlända.

Det är överhuvudtaget på tiden med massa massa backträning. Är förstås avis på alla som är på Mallis eller liknande bergiga ställen nu. Är förstås även avis på min crossie Anna som bor på ett backigt ställe och som förresten också börjat med rejäl backträning inför sin underbara sommarutmaning. Samtidigt så kan jag få mig någorlunda backträning här hemma med bara vädret skärper sig och den utlovade snöstormen från Norge (typiskt Norge, kyrkbränder dödsmetall och snöstormar) uteblir så jag kan fortsätta nöta mina backar ifred. Och jag ska ju få mig min mallisresa lite senare vilket märkligt nog känns bra ändå för det är skönt att komma dit i någorlunda form faktiskt. Och så hem lagom till tävlingssäsongen börjar (och få köld- och vindschock à la förra årets Öschötaloppet, brr). Jag kommer aldrig att stämplas som snabb bergsget men jag är banne mig seg när jag väl kommit igång och det är det jag vill åt – att hänga med när det väl gäller.

Ikväll blir det dock backsimulator på tunga, tunga inomhusväxlar och så bastu och Ru Paul’s Drag Race med mjukispandan i famnen för hela slanten.

Sashay away, vi hörs! Puss.

Nu är inte jag nån jättetrafikexpert eller så. Men som infrastrukturkonsult och ihärdig stads- och sportcyklist håller jag ändå koll på vad som skrivs och sägs och tycks om infrastrukturen. Det vanligaste – och förstås rakt igenom välmenande – påståendet är att man ska se/prioritera/planera för människan snarare än bilen. På sätt och vis är det ju rätt. Det är vi människor som tillsammans utgör samhälle och staden.

Men tillåt mig märka ord. När man pratar bilar pratar man maskiner. När man pratar cyklister pratar man människor.

Vad är det för fel med det (och då bortser vi från att man på gott och ont omänskliggör bilförarna)?

Kolla här. Man tillskriver alltså trafikantgruppen Cyklisterna samma egenskaper som trafikantgruppen Fotgängarna som ju faktiskt är de enda i stadens komplexa trafiksystem som är människor.

Trafikantgruppen Cyklisterna är en grupp bestående av lika delar människor som maskiner. Utan sin cykel är cyklisten inte längre en cyklist utan den övergår till att bli en del av trafikantgruppen Fotgängare. Men så länge cyklisten färdas på sin cykel är den en förening mellan människa (cyklisten) och maskin (cykeln). På precis samma sätt som en bilist är en förening mellan människa (föraren) och maskin (bilen).

Men vad är det för viktigt med det konstaterandet?

Jo. Så fort en människa inte längre färdas av sin egen kraft med sin egen kropp som det enda att styra över – alltså övergår till att styra över en maskin men också styras av denna maskins egenskaper – så ingår den föreningen i trafikantgruppen som bör tilldelas ett särskilt utrymme i gaturummet. Ett utrymme som inte enbart utgår från förarens mänskliga egenskaper så som smidighetsgraden, synlighetsgraden, siktmöjligheterna, hastigheten, hälsotillståndet mm utan som utgår från egenskaperna som erhålls först när föreningen av människa och maskin (i detta fall cykel) kommer till. På samma sätt som vi vet att föreningen av människa och bil ger en gemensam hastighet som överstiger en fotgängares hastighet med massor med km/h bör vi tänka på att föreningen av människa och maskinen cykel tillför egenskaper som inte längre kan tillskrivas enbart människan som använder cykeln.

Det är först när man redan i beslutsfattandet och planeringen börjar behandla Cyklisterna som föreningar av människa och maskin, oskiljaktiga ifrån varandra så länge de cyklar, som cyklismen kan börja behandlas på samma villkor som bilismen och den övriga motortrafiken. Och trots att det (inte minst tack vare smått sensationssökande filmer och dylika reportage) tar emot att tillskriva cyklismen samma egenskaper som motortrafiken så är steget inte speciellt stort – även om den mänskliga kraften som utgör “cykelmotorn” inte skadar miljön på samma sätt som bilbränslet.

Genom att ständigt förenkla det komplexa systemet som utgörs av föreningen människa och maskin i synkroniserad, men ändå av de yttre faktorerna beroende, rörelse ger man inte trafikantgruppen Cyklisterna den statusen som den gruppen förtjänar för att kunna färdas säkert både för sin egen och omgivningens (t ex Fotgängarna, Rullstolsburna, Bilisterna m fl trafikgrupper) skull. Jämför med till exempel gruppen Rullstolsburna. Ingen trappbyggare skulle väl få för sig att behandla en person i rullstol som en fotgängare! Istället jobbar man med att utforma lösningen för lika delar rullstolsförare som maskinen rullstolen.

Det är alltså inte people vs. cars – inte ens bikes vs. cars. Det är people on bikes and people in cars. Jag tror det är bra om vi tänker på det när vi tänker trafikplanering. Annars kan viktiga pusselbitar falla bort.

Sätt människan i fokus, inte maskinen, skriver kloke bloggkollegan Krister Isaksson och jag håller med hans resonemang till hundra procent. Men tillåt mig komma med en liten justering: Sätt människan i fokus, byt maskinen.

Från bil till cykel, alltså.

Äntligen ute! Klick klick klick – vilka minnen – min första crosstävling. Och eloge till Kalle – grym programledare och gjorde bra ifrån sig på banan också. Klicka HÄR för att komma till sändningen och jepp, det är allas vår Enköping-Markus som cyklar i gult (och Katja och Tony i blårange). Puss!

Som träningsbloggare tjänstgör jag per automatik som fitspiratör och hälsoinspiratör. Jag har försökt kämpa emot men de tog ifrån mig mina hamburgare och tryckte ner mig i en kompressionsstrumpa från 2XU istället. Skäms Katja och lär dig för fan ett och annat om du ändå ska driva en sportblogg!

Så jag lydde. Här är sju lärdomar jag har lärt mig hittills. Voilà – i komprimerat format.

Hälsolärdom 1.

Hälsa går inte att mäta. Jag försökte med decilitermått, fiskevåg och oscilloskop. Decilitermåttet rågades. Fiskevågen visade att det var dags att leka. Oscilloskopet gjorde mest vågen. Helt värdelöst. De snackar om nån jäkla tabatavåg men luttrad cyklist som jag är vet jag att tabata enbart betyder en sak – intervaller in i kaklet. Totalt ohälsosamt jobbigt!

Hälsolärdom 2.

Metoden Kalorier in kalorier ut må låta enkel men enda gången det är enkelt är när man drabbas av turistdiarré efter att ha flugit sig en halvdag till nån lyxig semesterort. Sån himla onödigt dyr metod med andra ord.

Hälsolärdom 3.

Förr i tiden trodde man på myterna om betydelsen av vikt och tjocklek. Men idag vet vi att det enbart handlar om försäljningsknep. Ta till exempel mtb-hjul. Det är 26” ena dagen, 29” andra dagen för att bli 27.5” tredje dagen. Samma med racerdäck – ena dagen ska man cykla på 23 mm för att byta till 25 andra dagen. Vad näst? Att man ska väga 55 kilo ena dan för att väga 85 nästa? Mig lurar dem inte så jag bantar ner mina cykelprylar istället.

Hälsolärdom 4.

Hälsotidningar funkar enbart på lydiga människor. Trotsiga människor som jag blir bara sporrade av att trycka i sig en extra chokladkaka istället. Därför funderar jag på att för såna som jag starta en ohälsosam ohälsotidning som ska heta Ohälsa för Dig!, ha nakenutvik av Edward Blom på varje omslag och så får man rabatt på olika friterade chicken things på snabbmatskedjor. Smart va?

Hälsolärdom 5.

Alla läkare röker och anledningen till att de har så korta besökstider är för att de sitter och glor på snyftiga sjukhusserier och slösar med landstingsnäsdukarna istället.

Hälsolärdom 6.

Whisky (med y, funkar inte lika bra med ey) äger all läkarsprit i världen för tillfällen dödsgrus ska plockas ut ur kraschade cyklistknän. För makadam funkar tequila bäst.

Hälsolärdom 7.

Det bästa sättet att detoxa och gå ner i vikt inför tävlingssäsongen är att bli kär. Folks, nu massgooglar vi Cancellara! <3