CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

CX och gravelKatja tävlar

Hellascrossen, racerapport

Hellascrossen, racerapport

”Hej snygging, har du sett mina lungor springa förbi?”

Racerapport crosspremiär i Hellas folks.

När jag hade sagt till Tony att jag ville omedelbums testa tävla med min nya Cube så tog han min önskan på högsta allvar. Jag själv tog det på högsta allvar och drämde till med värsta inlägget där jag tiggde hej och pepp. Alltså fanns det ingen återvändo.

Efter en natt med sämre sömn (tävling, resa, cykelinköp… allt nytt och lite läskigt gör att jag sover taskigt trots min mjukispanda) så var jag på väg att fega ur. Men inte ska väl jag, men inte kan väl jag, ni vet. Tryckte lite på åderbråcket på låret och sprang på toa en extra gång. Och en extra gång till.

Jag bestämde mig för ett mål för att inte deppa ihop totalt om jag skulle bli varvad eller så. Målet blev tråkigt realistiskt: Jag Katja, har som mål att ta mig runt banan så många varv jag hinner och lära mig en masse på köpet. 

Jag klämde till med värsta disclaimern också: Ifall det skiter sig helt så får jag inte bli alltför ledsen. Detta är inte ensamcykling ute på öde landsväg. Detta är teknik, listighet och styrka ihop med andra som har gjort det förr.

Dimman var tät när jag och Tony rattade Saaben ut till Hellasgården i Älta. Jag hade gjort äggmackor men de glömdes pga. den koncentrerade stämningen som rådde inuti bilen. Min debut åsido skulle Tony tävla mot elitpojkar som Flockhart & Co. så han tänkte på sitt och jag bedövade ångesten med nervöst musikzappande på telefonen.

Väl framme i Älta kom solen fram, jag fick en skumtutte och en kaffe i handen och anmälde mig också. Tärningen var kastad. Som glad men ändå vettig idiot anmälde jag mig till det talrika sportklassen. Hade jag anmält mig till seniorklassen så hade bronsmedaljen varit säkrat oavsett men jag kände liksom inte riktigt för att bli prejad av eliten än. Dessutom skulle fler tjejer ställa upp i sportklassen och då blir det ju automatiskt mer rättvist motstånd.

Tvåkvart innan start slogs jag av situationens allvar och passade på att provköra banan med bambidarriga ben. Banan visade sig torr, hejdå sexliv-guppig och full av labyrintiska kurvor. Kurvor som skulle skilja männen från vete och kvinnorna från råg. Banan innehöll också några hoppa-över-den-som-törs-smådiken och ett par obligatoriska stockar, förtretligt nog på det mest publikvänliga stället på hela banan. Banan innehöll även en liten backe samt ett gäng snabba dammiga partier.

Blåsfisk? Nä, Katj0 slitandes!

Väl i starten – älskar masstarter, all eyes on all, usch på tempo när alla ska glo på just en! – försvann nervositeten och ersattes med koncentration. Jag mosade på – kanske lite väl försiktigt? – och både körde om och blev omkörd efter bara ett par hundra meter. De ouppvärmda benen ville inte riktigt upp sig i backen men jag tänkte på mitt pedagogiska mål och koncentrerade mig på att observera de bättre framför mig (en gång wheelsucker, alltid wheelsucker) och försöka ta kurvorna och de ettriga dikena så smidigt jag kunde.

När de snabbaste – bland annat en elegant tjej på en Rose-hoj hade svept förbi fann jag ett visst nöje att köra i ”klunga” med cyklisterna på min tekniknivå. Bland annat satt jag fast bakom en härlig herre och vi harklade oss ikapp och suckade lite och skrek ajajaj! samtidigt. Vid ett flertal tillfällen körde jag om herren men han kom ikapp. Men gissa vem som tog den till slut ;)

Min obefintliga teknik gjorde mig galen. De enda chanserna jag hade var på de snabbare sträckorna och där körde jag om folks för att sedan bli omkörd (eller omsprungen) i de tekniska partierna. Självklart förbättrades kurvtagningen för varje varv, inte minst för att jag var både uppvärmd och less på att fega – men det faktum att jag inte lärt mig klicka ur/i ordentligt än gjorde att jag tappade fett med tid vid spring-stockarna. Och hur mycket tid tappade jag inte pga. försiktigheten vid smådikena!

Storm före stockarna

Nog med neggo snack. Jag älskade varenda minut av körningen, även när det var som jobbigast och knixigast faktiskt. Älskar knixigt, får en att tänka till ju. Var så mycket nytt för en asfaltsnötare som jag.

För att vara totalt superdupern00b så gjorde jag ett bra, vurpfritt och publikvänligt race. Här finns resultaten. Hoppet finns där och jag tackar er alla som hejade på mig, tackar er alla som kommit fram till mig och berättat att ni gillar den här lillbloggen, tackar arrangörerna och tackar vädergudarna.

Vi ses under CX-Cupen, the show must ride on :D

Bild: Andreas Nyström
Övriga bilder: Tony Carlsson

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

9 kommentarer

  1. Alltså. Grymt jobbat! Det där med cross lockar mer o mer. Tur att det inte finns nåt att köra häruppe så jag slipper att köpa en sån också. ;) Grattis på dig,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.