Nu är inte jag nån jättetrafikexpert eller så. Men som infrastrukturkonsult och ihärdig stads- och sportcyklist håller jag ändå koll på vad som skrivs och sägs och tycks om infrastrukturen. Det vanligaste – och förstås rakt igenom välmenande – påståendet är att man ska se/prioritera/planera för människan snarare än bilen. På sätt och vis är det ju rätt. Det är vi människor som tillsammans utgör samhälle och staden.
Men tillåt mig märka ord. När man pratar bilar pratar man maskiner. När man pratar cyklister pratar man människor.
Vad är det för fel med det (och då bortser vi från att man på gott och ont omänskliggör bilförarna)?
Kolla här. Man tillskriver alltså trafikantgruppen Cyklisterna samma egenskaper som trafikantgruppen Fotgängarna som ju faktiskt är de enda i stadens komplexa trafiksystem som är människor.
Trafikantgruppen Cyklisterna är en grupp bestående av lika delar människor som maskiner. Utan sin cykel är cyklisten inte längre en cyklist utan den övergår till att bli en del av trafikantgruppen Fotgängare. Men så länge cyklisten färdas på sin cykel är den en förening mellan människa (cyklisten) och maskin (cykeln). På precis samma sätt som en bilist är en förening mellan människa (föraren) och maskin (bilen).
Men vad är det för viktigt med det konstaterandet?
Jo. Så fort en människa inte längre färdas av sin egen kraft med sin egen kropp som det enda att styra över – alltså övergår till att styra över en maskin men också styras av denna maskins egenskaper – så ingår den föreningen i trafikantgruppen som bör tilldelas ett särskilt utrymme i gaturummet. Ett utrymme som inte enbart utgår från förarens mänskliga egenskaper så som smidighetsgraden, synlighetsgraden, siktmöjligheterna, hastigheten, hälsotillståndet mm utan som utgår från egenskaperna som erhålls först när föreningen av människa och maskin (i detta fall cykel) kommer till. På samma sätt som vi vet att föreningen av människa och bil ger en gemensam hastighet som överstiger en fotgängares hastighet med massor med km/h bör vi tänka på att föreningen av människa och maskinen cykel tillför egenskaper som inte längre kan tillskrivas enbart människan som använder cykeln.
Det är först när man redan i beslutsfattandet och planeringen börjar behandla Cyklisterna som föreningar av människa och maskin, oskiljaktiga ifrån varandra så länge de cyklar, som cyklismen kan börja behandlas på samma villkor som bilismen och den övriga motortrafiken. Och trots att det (inte minst tack vare smått sensationssökande filmer och dylika reportage) tar emot att tillskriva cyklismen samma egenskaper som motortrafiken så är steget inte speciellt stort – även om den mänskliga kraften som utgör “cykelmotorn” inte skadar miljön på samma sätt som bilbränslet.
Genom att ständigt förenkla det komplexa systemet som utgörs av föreningen människa och maskin i synkroniserad, men ändå av de yttre faktorerna beroende, rörelse ger man inte trafikantgruppen Cyklisterna den statusen som den gruppen förtjänar för att kunna färdas säkert både för sin egen och omgivningens (t ex Fotgängarna, Rullstolsburna, Bilisterna m fl trafikgrupper) skull. Jämför med till exempel gruppen Rullstolsburna. Ingen trappbyggare skulle väl få för sig att behandla en person i rullstol som en fotgängare! Istället jobbar man med att utforma lösningen för lika delar rullstolsförare som maskinen rullstolen.
Det är alltså inte people vs. cars – inte ens bikes vs. cars. Det är people on bikes and people in cars. Jag tror det är bra om vi tänker på det när vi tänker trafikplanering. Annars kan viktiga pusselbitar falla bort.
Sätt människan i fokus, inte maskinen, skriver kloke bloggkollegan Krister Isaksson och jag håller med hans resonemang till hundra procent. Men tillåt mig komma med en liten justering: Sätt människan i fokus, byt maskinen.
Från bil till cykel, alltså.